Finjasjön skulle inte tåla reningsverkets utsläpp

Algblomningarna var ett problem i Finjasjön 1973, liksom nu.

Finjasjön borde helt slippa fortsatt påverkan av utsläpp från reningsverket. Den bedömningen gjorde länsstyrelsen och Naturvårdsverket inför beslutet att bygga ut och förbättra Hässleholms reningsverk 1973. Kommunen ansökte därför om att det renade avloppsvattnet skulle pumpas ut i Almaǻn för att skona sjön som även då var hårt drabbad av algblomning och syrebrist.

– För vissa delar av sjön torde skadorna vara av sådan art att en självrestaurering ej kan bedömas som realistisk även om sjön totalt avlastas varje närsaltutsläpp, skrev länsstyrelsen i sitt yttrande till koncessionsnämnden för miljöskydd som dock beslöt om fortsatt utsläpp i sjön tills vidare, av hänsyn till riskerna för jordbruksintresset om utsläppet skulle ske i Almaån.

Som Frilagt tidigare berättat beslöt tekniska nämnden i augusti 2017 att utreda reningsverkets påverkan på Finjasjön med anledning av den försämrade vattenkvaliteten med ökade algblomningar, smutsvattensvamp, syrebrist med mera. Någon sådan utredning har dock inte inletts. Istället ska nämnden på tisdag få information om reningsverkets funktion.

– Reningsverket fungerar perfekt med fina utsläppsvärden, meddelade vd Liselotte Stålhandske Frilagt i förra veckan.

Dock tillförde reningsverket 500 kilo fosfor och 38 000 kilo kväve till sjön 2016, en ökning från 330 kilo fosfor och 30 000 kilo kväve 2015. Siffrorna kommer från Hässleholms vattens egna miljörapporter.

Fortsatt utsläpp av renat avloppsvatten från reningsverket i Finjajsön godkändes, trots att myndigheterna bedömde att sjön behövde restaureras även om den slapp all tillförsel av närsalter. Foto: Berit Önell

1973 ansågs det långt ifrån självklart att Finjasjön skulle tåla fortsatta utsläpp från reningsverket trots att det skulle byggas ut med så kallad kemisk fällning. Sjön var vid denna tidpunkt dock inte i sämre skick än att den utnyttjades som vattentäkt för Hässleholms kommun.

Finjasjöns status visade höga nivåer av närsalter och stora årstidsbundna svängningar mellan syrebrist och hög övermättnad. Enligt länsstyrelsens naturvårdsenhet var det i längden en ohållbar situation.

– Sjöns biologiska jämvikt har definitivt rubbats, skrev länsstyrelsen.

Enligt länsstyrelsen måste avloppsvattnet avledas till Almaån.

– En totalförstörelse av Finjasjön innebär också en förstörelse av Almaån, skrev hälsovårdsnämnden.

Bedömningen var att näringsämnena inte skulle påverka det rinnande vattnet i lika hög grad.

– Den föreslagna åtgärden synes vara en nödvändig förutsättning för att i görligaste mån säkerställa Finjasjöns fortsatta existens som biologiskt fungerande vattenområde, skrev länsstyrelsen.

Naturvårdsverket uttryckte sig i liknande ordalag.

– Föreslagen överledning av det i Hässleholm renade avloppsvattnet till Almaån får anses som fördelaktig från vattenvårdssynpunkt och som en nödvändig åtgärd för att förbättra förhållandena i Finjasjön, skrev Naturvårdsverket.

Smutsvattensvampen som trivs i förorenat vatten breder sedan ett år tillbaka också ut sig i sjön. Foto: Berit Önell

Myndigheterna var överens om att en långtgående biologisk och kemisk rening i reningsverket också var nödvändig.

– Som villkor för tillståndet bör föreskrivas att anläggningen ständigt skall drivas så att högsta möjliga reningseffekt uppnås, skrev Naturvårdsverket.

Men lantbrukarna befarade att utsläpp i ån skulle öka översvämningsrisken i området och förorena vattnet så att det varken kunde användas till dricksvatten för betesdjur eller till bevattning av grödor.

Flera samfälligheter längs ån, torrläggningsföretag, lämnade in skrivelser till koncessionsnämnden.

– Företaget kan inte nog framhålla den katastrof som en försämring och förgiftning av Almaåns vatten skulle medföra för de människor som bor utmed åns stränder, skrev Almaån-Fjärlövsåns torrläggningsföretag av år 1948.

Även SSU Hässleholm yttrade sig och menade att utsläpp i Almaån skulle göra åvattnet otjänligt och innebära en katastrof för lantbrukarna. SSU krävde också att föroreningar från övriga tillflöden skulle utredas.

Diskussionerna pågick i flera år. Koncessionsnämnden för miljöskydd, föregångare till dagens mark- och miljödomstol, vägde de olika argumenten mot varandra. Beslutet blev alltså att behålla utsläppspunkten i Finjasjön.

Norra Skåne beskrev den 18 maj 1973 beslutet som en seger för jordbrukarna i kampen för att kunna använda åvattnet till sina odlingar.

– Men segern är än så länge tillfällig, skrev tidningen.

Efter 1979 skulle frågan om eventuell annan utsläppspunkt för avloppsvattnet åter tas upp till prövning.

Sedan dess har det inte varit aktuellt att flytta utsläppet till Almaån. När Magle våtmark anlades 1994 gjordes en ombyggnad så att det renade avloppet istället kan släppas ut i sjön via Maglekärrsbäcken. Den tidigare kilometerlånga ledningen i sjön fick ligga kvar och kan användas i nödlägen.

Berit Önell

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com