Högt BNP är inte allt

Nationalekonomen Tohmas Karlsson är uppvuxen i Hässleholm och bosatt i Washington.

Vem har inte hört politiker och ekonomiska experter tvista om de senaste siffrorna för tillväxten av bruttonationalprodukten (BNP). Man gör jämförelser mellan länder och mellan olika tidsperioder och små skillnader förstoras gärna upp för att understödja den ena eller andra ståndpunkten.

Nationalräkenskaperna, som utgör grunden för beräkningen av BNP, infördes på 1930-talet av Richard Stone i England och Simon Kuznets i USA för att underlätta att styra ekonomin under krig och finanskriser. Senare användes BNP som en huvudindikator för ekonomisk tillväxt, bl.a. av Internationella Valutafonden och Världsbanken.

Efter att ha varit ett mått på ekonomisk aktivitet så har BNP över tiden alltmer kommit att tolkas som ett slags indikator av välfärden eller livskvaliteten i ett samhälle. Den konventionella synen är att ju högre tillväxt desto bättre livskvalitet. Men många har ifrågasatt om ekonomisk tillväxt (BNP per capita) är ett meningsfullt mått för den nationella politiken.

Låt oss undersöka vad BNP egentligen mäter. Förenklat uttryckt så definieras BNP som värdet av alla de varor och tjänster som produceras i ett land för användning till konsumtion, export och investeringar under ett år.

Några egenskaper hos BNP är värda att notera. För det första, transaktioner av redan existerande föremål såsom en begagnad bil ingår ej i BNP. Bilen räknas bara med det året som den produceras och inte varje gång den skiftar ägare.

För det andra, innehåller måttet aktiviteter som kan mätas till marknadspris, däremot ej t.ex. oavlönat hushållsarbete eller barnpassning. För det tredje, BNP skiljer ej på aktiviteter som ökar eller minskar en nations tillgångar. Återuppbyggnad efter en naturkatastrof, ökad brottslighet och byggande av nya fängelser, ökar alla BNP men inte nödvändigtvis samhällets välfärd. Skadliga utsläpp av olika slag som negativt påverkar både människor och landets naturresurser behandlas inte som en minuspost utan ökar snarare BNP om de är förknippade med en stigande produktion.

För det fjärde, BNP bortser från värdet av fritid. Att USA har högre BNP per capita än Sverige förklaras delvis av att amerikanerna arbetar längre än vad vi gör. Slutligen, BNP bortser från hur den totala produktionen inom landet fördelas mellan dess medborgare. Ett land med en väldigt ojämlik fördelning av inkomsterna kan ha samma BNP per capita som ett land med en mycket jämnare fördelning.

Det råder relativt stor enighet om att BNP per capita är ett missledande mått på välfärd eller livskvalitet, men det har ännu inte utvecklats någon internationell enighet om ett alternativ till BNP.

Ett antal alternative indikatorer har utarbetats. Så har t.ex. Förenta Nationerna tagit fram ett mått som väger samman olika mått på inkomster, hälsa och utbildning (UN Human Development Index). En variant av detta index tar även hänsyn till inkomstfördelningen.

En mera direkt ansats är att helt enkelt fråga människor hur de upplever sin livssituation. Ett resultat av denna forskning är att, inom ett givet land, människor med högre inkomst (förmögenhet) uppgav att de var mera tillfreds med livet än de med lägre inkomster. Däremot kunde man inte fastställa att invånarna i rika länder var lyckligare än de i fattigare länder. En del av dessa resultat har senare ifrågasatts. Här återstår mycket forskning innan vi kan dra några robusta slutsatser, men det är en intressant ansats. Kungariket Bhutan var det första land som försökte ersätta BNP med ett ”Bruttolyckoindex” som tar hänsyn till en lång rad icke-ekonomiska faktorer. Nämnas kan att Förenta Nationerna årligen publicerar en ”World Happiness Report”. I den senaste rankas de nordiska länderna i topp, med Sverige på sjunde plats. Bhutan hamnar på 95:e plats. Dock ska man inte ta dylika rankingtabeller alltför allvarligt.

De som försvarar användandet av BNP menar att många av de alternativ som föreslagits inkluderar olika faktorer på ett godtyckligt sätt som gör att resultaten kan skräddarsys till bestämda syften. Att BNP är ”enkelt” och lätt att jämföra mellan länder är dock inte ett särskilt starkt argument om måttet är så förenklat att det är missledande.

Att annat försvar för användandet av BNP är att det kan ses som en komponent av ett mer omfattande välfärdsmått. Mängden av varor och tjänster som är tillgänglig för människor påverkar onekligen vår välfärd även om många andra faktorer också spelar en roll.

Ytterligare ett argument för BNP bygger på att länder med hög BNP per capita också uppvisar en hög livslängd, låg spädbarnsdödlighet och mindre ojämlikhet än länder med lägre inkomster. Även om inte BNP är ett mål i sig så medför en högre BNP att flera andra positiva effekter kan uppnås.

Det är egentligen självklart att varken en nations ekonomiska och än mindre dess sociala tillstånd kan mätas med en enda siffra. BNP kan ge oss en viss uppfattning om den samlade ekonomiska aktiviteten i ett land och jämförelser mellan länder kan också göras. Däremot säger BNP lite om den ekonomiska aktiviteten ökar eller minskar vår välfärd. Områden som utbildning, hälsovård, infrastruktur, arbetsmarknad, brottslighet, frihet, miljön kan inte på ett meningsfullt sätt sammanfattas i ett enda mått eller siffra. Det är inte bara politiker som ofta missbrukar BNP siffror, när det passar dem, även ekonomkåren är medskyldiga.

Det faktum att många mänskliga aktiviteter är svåra att kvantifiera medför inte att de är mindre relevanta, ofta är det väl tvärtom. Vi känner alla till historien om den berusade mannen som letade efter sina borttappade nycklar under gatlampan, men inte för att han blivit av dem just där utan för att det var ljusare.

Nästa gång du läser om de senaste BNP siffrorna så ta dem gärna med en nypa salt eller två.

Tohmas Karlsson

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com