Någon ordning får det vara i djungeln

Urban-litet beskuretEn av samhällets viktigaste uppgifter är att ta hand om svaga och utsatta grupper. Vi medborgare anser att det är angeläget att stat och kommun hjälper oss att ta hand om våra barn, sjuka och gamla. Vi betalar gärna skatt för att just vård, omsorg och skola ska fungera. Fortare än vi anar kan det dessutom vara du eller jag som är behövande.

Inte en enda av oss vill vara utelämnad till djungelns lag, det vill säga till rättslöshet. Någon typ av rättsordning måste finnas. Vi behöver också ledare som tar ansvar och skapar ett mått av trygghet i tillvaron.

Det är intressant att reflektera över de exempel på ledarskap som står att finna i Djungelboken, en av Disney´s mest kända filmer. Jag tänker på Överste Hahti och kung Louie.

Filmen är dramatisk: Huvudpersonen Mowgli är på rymmen och befinner sig i stor fara, eftersom Shere Khan, tigern, är ute efter att döda honom.

Därför hoppas Mowglis vänner att elefanterna i Djungelpatrullen ska hjälpa till att hitta Mowgli i tid, men överste Hathi tycker att Mowgli får stå sitt kast och försöka klara sig på egen hand.

Protesterna låter inte vänta på sig. Störst nytta gör det när överste Hathis maka och son ger honom svar på tal. Det är frun som säger: ”Tänk om det var vår son som gått vilse i djungeln?” Men det tycker Hathi är en helt annan sak.

Till sist fräser hans fru ifrån på skarpen: ”Nu hjälper du honom – annars övertar jag befälet”. Men det vill överste Hathi inte vara med om. Avsatt vill han inte bli. Han är inte sämre karl än att han kan ändra sig. Det innebär att han till sist gör det enda rätta och använder sin auktoritet till att hjälpa Mowgli.

Överste Hathi är inget exempel på lysande ledarskap, han porträtteras snarast som en gammal stofil. Ändå går det att – till nöds – leva med honom, eftersom han visar att han förmår lyssna på andra och är mottaglig för övertygande argument. I ett civiliserat samhälle förväntar vi oss likväl ett bättre ledarskap än så – med all rätt.

Kung Louie representerar däremot ett helt livsfarligt ledarskap. Orangutangen har ett sällsynt dåligt omdöme, och klarar inte den enklaste matematik. Trots att han redan råder över aporna, så drömmer Louie om mer och helst oinskränkt makt. Han förstår att eld är ett maktmedel som till och med den fruktade Shere Khan är rädd för. Vem som helst förstår att det skulle få katastrofala följder om kung Louie fick tillfälle att leka med elden.

Makthungriga och inkompetenta personer som kung Louie måste stoppas i tid, så att de inte får reell makt. De får inte tillåtas att upprätta sina bananrepubliker. Politiska partier har ett stort ansvar när de nominerar sina kandidater. Tjänstemän på statlig och kommunal nivå måste rekryteras med stor noggrannhet. Den skandal som för tillfället skakar Riksrevisionen är ett talande exempel som visar hur viktigt detta är.

Det är medborgarnas demokratiska möjlighet, men också skyldighet, att i allmänna val rösta fram lämpliga ledare och rösta bort olämpliga makthavare, i den mån det är möjligt. Jag tror personligen att möjligheten till personalval är mycket viktig och att den behöver utnyttjas mycket mer än idag, kanske också förstärkas.

Hur ska vi kunna skilja agnarna från vetet? Ja, det är framför allt medias uppgift att granska och ställa de tuffa frågorna, att pressa makthavarna när de försummar att hjälpa de mest behövande, eller när de blundar för orättvisor. Det är först när ledarna prövas som vi kan avgöra om de håller måttet eller inte.

Makthavare ska konstant ifrågasättas, för i den stund kritiken och granskningen upphör dör också demokratin. Dock vore det fel att enbart överlåta samhällskritiken till massmedia. Varenda medborgare har rätt att höja sin röst och ifrågasätta tveksamma beslut, till exempel genom att skriva insändare, skriva på protestlistor och demonstrera. Vi har ju yttrandefrihet! Alla är värda att bli tagna på allvar för sin åsikt. Vänta inte med att säga ifrån till den stund då det är din egen son som gått vilse i djungeln!

Urban Önell

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com