Farmors jul

Ingegerd Visser bjuder Frilagts läsare på en julberättelse. Hon bor i Tyringe och har tidigare medverkat i tidningen med dikter. Foto: Urban Önell

Man kände det på den speciella doften i vinden, att det skulle bli snö.

Snålblåst, mörka moln som såg snötyngda ut, tornade upp sig i horisonten över fälten, som bredde ut sig omkring den lilla mellansvenska staden. Det var en av de sista skoldagarna innan jullovet.

Sandra stod vid skolan och väntade på sitt barnbarn Lena som hon brukade hämta på torsdagar och fredagar. Detta var en del av hennes nya liv och en ljuspunkt sedan hon blev änka. Hon hade sålt villan och flyttat till en trerumslägenhet i centrum, bekvämt nära till allt hon behövde för att leva ett bra liv som ensam pensionär. Hon hade slutat arbeta som lågstadielärare redan vid 58 års ålder eftersom hennes man Henning, som var åtta år äldre än hon, fick en allvarlig sjukdom. Då fick alla planer ändras. Den dyrbara korta tid de skulle få tillsammans ville de göra så bra som det var möjligt. Henning dog för tre år sedan.

Deras son Henrys familj hade hon nu inom lagom avstånd så hon kunde finnas till hands i familjens liv när det behövdes. På det sättet kunde hon umgås på ett naturligt sätt med barnbarnen. Lena hade två tvillingbröder, Bengt och Sonny, som var tolv år gamla.

Så skymtade hon Lena som gick långsamt, medan flocken av alla andra andra barn rusade förbi, ivrigt pratande med en annan flicka i samma ålder med utländskt utseende. Så fick hon syn på sin farmor och Sandra lyste upp, skyndade på stegen lite och tog flickan i handen så att hon skulle hänga med.

– Det blir nog snö till jul, farmor, ropade hon ivrigt. Får Mirjam följa med hem till dig, farmor? Det ivriga ansiktet lyste av glädje och förväntan, hon var nio år gammal, och Sandra kunde knappast motstå hennes önskningar.

Hon blev en smula överrumplad, men samlade sig snabbt nog för att bestämt säga att de först får fråga Mirjams föräldrar. Någon mobiltelefon hade inte Mirjam, så Sandra frågade efter numret hem till henne, men numret hade hon glömt. Det var inte så länge sedan de kom till Sverige, fick hon veta, de kom från krigets Irak.

– Då får vi väl gå med dig hem och fråga, var bor du?

Mirjams familj bodde inte så långt från skolan, kvartert bakom hennes eget hus, i en äldre fastighet utan hiss, tre trappor upp.

Det är väl bäst att man visar sig och presenterar oss, tänkte Sandra. De låter nog inte Mirjam följa med okända människor hem. De blev genast bjudna att komma in på en kopp teav familjen Malko, Mirjams föräldrar, för i deras hemland tar man väl hand om gäster, fick de veta. Fadern talade ganska bra engelska och modern förstod vad som sades. Åtminstone verkade det så. En son i fjortonårsåldern dök upp och presenterades som Lucas. Han förde ett viskande samtal med modern på arabiska och det framgick att han var moderns tolk. Barn lär sig de nya språken snabbast, han talade redan bra svenska precis som Mirjam

– Har du några bröder? Lukas frågade vänd mot Lena, som gärna berättade om sina tvillingbröder. Tiden gick fort hos familjen Malko. Det blev inte mycket tid över för Mirjam att följa med hem till Lenas farmor. Men i morgon, fredag, skulle de läsa läxorna hemma hos henne.

Sandra undrade om det var något hon kunde stå till tjänst med nu när de var nya i landet. De hade bara bott i Sverige några månader, men de hade redan fått många vänner i kyrkan.

– Vi är kaldéer, ett kristet minoritetsfolk som bott i Irak så länge som det har funnits kristna. På den tiden hette det ju Persien. I Sverige blir vi inte sprängda i luften och förföljda som hemma, här är ju de flesta kristna. Far i huset, Adnan hade talat, med en viss ton av bitterhet och sorg.

Sandra visste inte vad hon skulle säga, men hon hade medkänsla för dessa människor som hon förstod hade lidit mycket innan de kom hit. Ingen skulle behöva bli förföljd för sin tros skull.

– Finns det fler kaldéer i Sverige? fick hon fram.

– Ja, det har kommit tre familjer till denna stad, de kom tidigare, vi träffade dem i kyrkan i förra veckan.

Så trevligt, tyckte Sandra som också gärna gick till kyrkan så här i adventstider för att lyssna på den vackra julmusiken. Hon erbjöd sig att ta med dem till en julkonsert i Matteuskyrkan kommande söndag klockan 18.

Kyrkan var stor och hade en fin orgel. Hon ville inte låtsas om att hon ingenting visste om kaldéer. Hon hade trott att det bara fanns muslimer i Irak.

När Sandra gick hem med Lena vid handen hade det börjat snöa och gatlyktorna var redan tända. Om en halvtimme skulle Henry, hennes son, komma för att hämta sin dotter. Kaldéer som kommer från Irak? Sandra kunde inte låta bli att fundera över den saken. Hon skulle slå upp ordet kaldéer på datorn, när hon kom hem och var för sig själv. Hon frågade bara Lena om hon visste något om var familjen gick i kyrkan. Lena svarade att de väntade på julen som alla andra i klassen.

– Men, sa Lena, som om hon plötsligt kom på något, de går i den lilla kyrkan som heter Sankt Johannes.

Aha, de var katoliker. Men hon sade ingenting om det till Lena just då.

Adventsstjärnorna och elljustakarna lyste i fönstren som om de alla ville vägleda julen just till deras hem och arbetsplatser.

Pappa Henry kom för att hämta sin dotter, just när de slagit sig ner vid bordet för att se på något som Lena hade gjort i skolan. Hon hade inga läxor den dagen. Henry, som körde denna väg direkt från sitt arbete, hade bråttom hem och bad Lena att skynda sig på med ytterkläderna. Han hade inte tid att växla så många ord med sin mor. Att de hade besökt en skolkamrat som hette Mirjam hann de berätta.

När Sandra var ensam för sig själv igen, gick tankarna till livet som det var innan hon blev ensam. Särskilt nu vid juletid var det saknaden och alla minnen tillsammans med Henning som dök upp. De hade sett fram emot pensionärslivet tillsammans. Han hade haft ett intressant men krävande arbete inom logistik för ett stort internationellt företag, som innebar många resor. De hade fått vara ifrån varandra i perioder för hans arbetes skull. Sedan barnen vuxit upp kunde hon följa med honom ibland, så hon hade hunnit bli ganska berest. Ekonomin var god så hon hade ändå tänkt sluta arbeta vid 60 års ålder.

De hade haft det bra tillsammans, trivdes gott i varandras sällskap och de planerade och drömde, men den lömska blodsjukdomen rådde de inte på. Han behövde ha henne hemma de två sista åren han levde.

Men hon tänkte också på sin son Henrys familj, han hade inte nämnt den stundande julen med ett ord till henne. Hon kände inte samma lugn inför denna jul som inför förra årets, då de hade firat jul hemma hos dem. Sandra hade bidragit med förberedelser såsom kakbak och köttbullar. Hon hade redan bakat, de sorter som Henry tyckte så mycket om sedan han var barn och kakorna låg snyggt i sina lådor i frysen. Hennes svärdotter Lydia hade glatt och tacksamt tagit emot kakorna när Sandra kom dit med dem förra julen. Men i år, hur skulle det bli egentligen? Eftersom hon inte hade hört något annat än att det skulle vara som vanligt hade hon köpt julklappar till barnen, de låg inslagna i skåpet och väntade.

Det var någonting outtalat i luften när hon mötte sonens familj. Hontyckte att sonen undvek ögonkontakt med sin mor. Hon funderade på att ringa sin svärdotter, men det stannade vid tanken, för det brukade vara Henry som som skötte sådana saker med henne och Lydia med sina föräldrar. De hade väl kommit överens om att det skulle vara så och då ville inte Sandra gå in, om det var känsligt. Frågan om julfirandet fanns kvar, hängande i luften, det kändes lite obehagligt.

Sandra tänkte också på sin dotter, Agnes. Hon var bosatt i England sedan något år tillbaka och arbetade som sekreterare på ett bokförlag i Milton nära London. Agnes var sambo med en engelsman, Robert, som arbetade som datakonsult. Hon hade inte hört något om julen detta år från henne heller, hon brukadeannars alltid hålla kontakt. Sandra som kände sin enda dotter väl, visste att när det var tyst en längre tid från henne så höll hon på med något som ockuperade henne totalt. Så Sandra var inte orolig. Agnes hör snart av sig, tänkte hon. På helgerna hjälpte hon också ofta en väninna som hade ett framgångsrikt konstgalleri i London.

– Nåja, de har väl julbrådska i London också, tänkte Sandra, det hjälpte henne att inte kasta sig på telefonen och ringa.

Sandra bryggde gott kaffe till sig själv, fast hon visste att hon skulle få svårt att somna om hon drack kaffe senare än klockan fem på eftermiddagen. Hon gjorde det mysigt för sig själv i soffhörnan och tog fram ett par av julkakorna samt hällde upp ett glas sherry för att minska den uppiggande effekten av kaffet.

Kanske det var något trevligt på tv? Så kom hon plötsligt ihåg att hon inte hade ätit någon middag. Bäst att kompensera med en god smörgås och lite frukt, sedan fick det räcka med utsvävningarna. Det hade råkat bli ett par kilo extra sedan sist på vågen.

När hon väl hade kommit i säng, alldeles för sent, för det var en gammal god film på tv, var det sista hon tänkte innan hon somnade att det var tredje advent på söndag.

Morgonen därpå vaknade hon senare än hon brukade, men hon hann med det hon skulle innan det var dags att hämta Lena och hennes kompis Mirjam vid skolan. De skulle ju vara hemma hos henne och få hjälp om det var någon läxa. När Sandra kom fram till skolan såg hon att Mirjams mor redan stod där och väntade. Hon kom fram och hälsade med ett varmt leende. Sandra tackade för igår.

– Nej, jag tacka, sade Mirjams mor. Så dök Lucas plötsligt upp och ville hjälpa till med att tolka.

– Min mor vill också vara artig och komma på besök, sa han. Dåförstod Sandra att de ocksåville komma med hem till henne, tillsammans med flickorna, för att vara artiga och vänliga tillbaka, som sed är…

Så när flickorna kom, tog Sandra inte bara dem med sig hem, utan även Mirjams mor och bror.

När Sandra kom hem med sina gäster såg hon till att flickorna var sysselsatta vid köksbordet. Mirjams mor placerade hon i bästa fåtöljen. Hon bryggde ett gott te i sin vackra gamla tekanna, tillsammans med Lucas som rådgivare när det gällde vilken tesort som modern tyckte bäst om. Det blev ett svart te med rökig arom. Flickorna ville båda ha chokladoch kanelbullar vid köksbordet. Lucas som var stor karl, drack te, ingen småbarnsdryck för honom.

Hon lade upp några av julkakorna som hastigt försvann tillsammans med kanelbullarna. Samtalet kom in på vad alla i familjen hette i förnamn och moderns namn var Maria.

– Det var ju jungfru Maria som födde Jesusbarnet till världen, det är många i Sverige som också heter Maria, sade Sandra.

Mirjams mor Maria reste sig upp så snart hon druckit sitt te och ätit en kaka. Hon var i fyrtioårsåldern och föreföll ganska trött och sliten, men hon hade vackra ögon och ett varmt och intagande leende. Hon tog fram ett litet paket ur sin kjolficka och gav det till Sandra.

– Det är till dig, som Lena säger farmor, sade hon. Du är saota på kaldéiska, får vi kalla dig saota?

Javisst, tänkte Sandra, det var inte så länge sedan man även i Sverige kallade äldre kvinnor ute i byarna för ”mor Stina” och vad de nu hette, med mor framför namnet. Om det lilla gav dem mer trygghet och hemkänsla kunde hon väl bjuda på det, om det var deras sed.

– Var är er riktiga farmor, är hon kvar i Irak? Frågan kom från Lena som tydligen lyssnade mer uppmärksamt än hon brukade annars. Nu sågs tårarna stiga i ögonen på både Maria och Lucas, som med huvudet nedböjt förklarade hur de dog, hans sawa och saota. Deras lilla hus hade sprängts i luften en natt när de sov. Sandra lade instinktivt sina armar om de bådas axlar och försökte trösta. Hon fick Maria att sätta sig ner igen medan hon öppnade det lilla paketet. Det var en rosenkrans med vackra stenar, ett kors av rödaktigt guld.

Radband av små träkulor används i nästan alla de stora världsreligionerna, också av muslimer. Men den här modellen är typisk för de som används vid bön och meditation bland av katoliker över hela världen. Just denna var ovanlig med sitt lilla guldkrucifix. Hon kände sig både rörd och andaktsfull när hon fick veta att det var deras döda farmors rosenkrans och att den hade gått i arv före henne.

– Ta den, du ska ha den för att du är så snäll mot oss och mot Mirjam. Vi känner att du är en riktig saota. Och vår saota tycker om det, det är din, sade Maria.

Hur hon visste det kunde hon inte riktigt förstå, men rent instinktivt kände Sandra att Maria talade alldeles sant, direkt från hjärtat. Om hon bara skulle tänka på att inte ta emot denna gåva skulle det såra och kränka dem. Sandra tackade för förtroendet och gåvan av hela sitt hjärta.

Hon trugade på Maria en kopp te till och lite hemlagad chokladgodis.

När hon skulle titta till hur Lena och Mirjam hade det i köket hörde hon hur de talade om julen.

– Min morfar och mormor vill att vi ska följa med dem och träffa tomten i Thailand, sade Lena. De tänker betala för allting för de är rika, fortsatte hon på barns rättframma, lite klumpiga sätt.

– När ska ni åka dit då, fick den lätt chockade farmodern fram.

– Vet du inte det då, farmor?

– Vi får väl prata om det när pappa kommer och hämtar dig, han kommer snart förresten.

– Nu måste vi gå hem, sade Maria och höll fram Mirjams ytterjacka. Det har blivit sent och jag ska laga mat till alla hemma. Tack så mycket för allt. Vi ses i den stora kyrkan med vacker musik på söndag klockan 18, fortsatte hon.

Så försvann de alla tre inom loppet av fem minuter. Hon hann nätt och jämt tacka för besöket och den fina gåvan.

Hon satte sig vid köksbordet hos Lena som visade vad hon hade med hem från skolan – ett litet paket inslaget i glanspappervar det.

– Det här har jag gjort i skolan till dig, farmor. Du är väl inte ledsen för att du inte kan följa med till Thailand, farmor? Hon kände Lenasarmar kring halsen och fick en puss på kinden.

– Du är ju världens bästa farmor,lika bra som mamma och pappa.

Då hördes Henrys steg i trappan, han gick lite tungt, han var väl trött efter en vecka på jobbet.

Mitt i besvikelsen över att han och Lydia inte hade berättat för henne i tid om hur de skulle ha det till jul, kände hon ömhet för honom. Det var kanske inte så lätt för Henry att vara alla till lags i familjen. Dessutom hade han ett ansvarsfullt arbete som chef på kommunens socialkontor. Han hade skjutit upp att prata med sin mor, helt enkelt, tills tiden till slut krympte till ingenting.

Sandra satt kvar på stolen när Henry kom in, oförmögen att resa sig kändes det som, lite chockad men samtidigt lättad av att äntligen få besked. Kanske att beskedet inte kom som man hade önskat precis. Lydia trodde nog att han hade informerat henne för länge sedan. På deras miner förstod Henry omedelbart att Lena berättat om Thailand för sin farmor.

– Jag är ledsen, mamma, förlåt att jag inte sagt att vi inte ska vara hemma i jul.

– Det är inte det att ni inte ska vara hemma som är så tråkigt, utan hemlighetsmakeriet, att du inte är öppen mot mig längre. Du har inte kunnat se mig i ögonen på ett tag nu, Henry.

Henry var röd om öronen som han alltid blev när han tyckte att något var pinsamt. De röda öronen vid pinsamheter och busstreck hade han ännu kvar sedan han var en ostyrig och charmig krabat som hon hade älskat sedan han föddes. Nu var det en trött, lite sliten familjefar och socialchef i sina bästa år som hon hade framför sig.

– Ännu kan jag klara mig själv, fortsatte Sandra, men ni hade ju kunnat ge mig lite tid att ordna för mig själv inför helgerna. Och varför har inte Lydia sagt något om förberedelserna som jag brukar göra?

– Hon är fast övertygad om att jag gjort dig införstådd med våra planer för länge sedan. Det hade jag ju lovat henne, att informera dig, mor. Det är jag som brustit, förlåt mig.

Henry hade inte långt till tårarna och han var trött, mycket trött, kände han. Det hade varit snärjigt på jobbet och helst hade han velat stanna hemma för att vila över julen. Helst ville han att allt skulle vara som vanligt och att hans mor inte skulle behöva fira julen ensam. Därför hade han skjutit det framför sig, det oundvikliga samtalet och beskedet. Dessutom tyckte han inte särskilt mycket om sina svärföräldrars stil när det gällde att fira de stora helgerna. Det var för överdådigt det hela och man låtsades att man inte hade en aning om bakgrunden till firandet. Det vara bara hurtfriskt kul, tjo fadderittan, tomtegubbar, ingen frid och en massa starka drycker.

Thailand är inget kristet land där man firar jul, men man låtsas att det är sommar och man vill bada och bli brun. Jag kommer inte att känna att jag har firat jul när den är över, funderade han.

Sandra kände med och förstod sonens dilemma, men hon blev förvånad över hans starka fördomar om Thailand. Hon visste tydligen mer om det landet än han. Hon hade fått kort från Thailand av vänner som hade variti en kyrka och fått uppleva den vackraste julmässa som de varit med om.De hade också badat och haft det skönt samma vecka. Ingenting blev bättre av förebråelser och hävdande av rättigheter. Nog är han lite väl traditionell och konservativ om saker blir annorlunda än det han är van vid. Det var hon lite bekymrad över. Just nu verkade allt som hans frus familj ville ge dem bara vara svart och negativt.

– Din mor förstår mer än du tror, och alldeles oförberedd är jag inte trots allt, jag har haft mina föraningar om att det var något som inte riktigt stämde. Tur att det inte var något värre än att ni har blivit bjudna på en resa över jul! Du vet att jag har stående inbjudningar av fars och mina gamla vänner från flera håll. Jag tror att du kommer att må bra av lite sol och bad i Thailand med Lydia och barnen. Dina svärföräldrar är ju glada människor och man ska vara glad på julen också. Om du längtar efter att gå i kyrkan så finns det ju sådana i Thailand också som firar en kristen julmässa. Det finns ganska många filippiner som arbetar i Tahiland i turistnäringen och de är ju i regel katoliker. Din far och jag har varit i Phuket och de som arbetade på vårt hotell såg man också i kyrkan.

– Är du smygkatolik, mamma?

Sandra bara suckade, det var inte Henrys snälla dag idag.

Lena, som suttit blek och tyst under samtalet och sin fars negativa tal om deras resa och morföräldrarna, reste sig och gick in i badrummet. När hon kom ut igen såg Sandra att hon hade gråtit. Hon sprang direkt till farmor som tog upp henne i sitt knä. Medan hon vaggade henne sakta i famnen hörde hon att Lena sa något tyst för sig själv.

– Mamma och pappa bråkar hemma.

Då smälte Sandras egna bekymmer och undringar undan som den blöta snön som kom igår.

Nu gällde det att vara ett stöd för de sina och hjälpa sin son att att reda ut begreppen en smula. All aggressivitet som Henry gav uttryck för gällde inte bara att de hade olika uppfattningar om den förestående helgen. Han hade bara flyttat över problemen dit och till resan som svärföräldrarna hade planerat. Det var tydligen en uppseglande äktenskapskris. Undra på att Henry var trött. På jobbet hade han andras sociala problem att lösa, och hemma var det kris. Vintertröttheten gjorde väl sitt till och kanske även en begynnande förkylning.

– Får jag föreslå en sak, Henry?

– Föreslå du, jag är alldeles tom i huvudet.

– Vill ni ha lite mat, om jag lagar? Det är faktiskt lite halvfärdigt i kylen.

– Nej, jag måste hem, jag lovade att handla lite på hemvägen, mjölk och sånt. Måste tänka på Lydia och pojkarna, hon har också mycket att stå i just nu. Men vid det här laget är hon väl redan förbannad för att jag inte kommit hem ännu.

– Kan inte jag ringa henne?

– Nej, jag ringer mamma, sade Lena. Innan de hunnit reagera hade Lena ringt hem. Hennes bror Sonny svarade.

– Mamma har kört till affären för att köpa mjölk. När kommer ni hem? Mamma är jättesur.

– Pappa är trött, sa Lena, han sover nästan och har lagt sig på farmors soffa. Farmor ska laga mat åt oss. Du och Bengt får laga mat åt mamma för hon är också trött.

– Jag ringer efter mormor, sade Sonny innan han lade på luren.

– Jag har duktiga barn och dom har en klok farmor, mumlade Henry innan han somnade på soffan. En timme senare väcktes han av doften av mat och av Lena som sa att de skulle äta.

Potatismos, köttbullar och grönsaker. Nyponsoppa med en gräddklick till efterrätt.

När de ätit färdigt ringde Henry hem. Det var hans svärmor Ewy som svarade.

– Nej, Lydia träffas inte, hon sover, och jag, pojkarna och morfar sitter och äter middag här i ditt hus.

– O, tack kära svärmor, för att du ställer upp. Vi behövde det verkligen, både Lydia och jag.

– Vadå behövde ni, undrade en något uppbragt svärmor, skulle inte du komma hem istället för att hålla din mor i kjolarna? Vad är du för en karl?

– Uppriktigt sagt, så känner jag mig inte mycket till karl just nu, så jag är glad att ni båda kunde vara ett så bra stöd för oss. Vi behöver nog den där semestern i Thailand, det förstod jag inte själv så bra som ni gjorde när ni ville ge oss resan tillsammans. Jag är glad att ni följer med oss. Kan ni förlåta en envis svärson som inte är ”mycket till karl”?

– Vilken skillnad på dig plötsligt! Kan jag tro förändringen håller i sig över jul? I så fall föreslår jag att din mor behåller dig och Lena över natten, så har min dotter en bättre man i morgon. Vad har hon gjort med dig?

– Receptet var bara: Hemlagad potatismos med köttbullar och grönsaker och nyponsoppa mot förkylningen, samt en timmes sömn och lite förståelse. Men förståelsen var nog snarare för er än för er bufflige son. Förlåt, snälla Ewy!

– Visst kära du! Får jag prata med Lena? Lena såg glad och väldigt nöjd ut när hon lade på telefonluren. Efter en stund, när det var bäddat i gästrummet och Lena hade gått och lagt sig, ringde Henrys mobil.

– Jag går ut en sväng och får lite frisk luft, sa han, och pratade i mobilen med sin fru under tiden.

På lördag förmiddag när Henry och Lena hade åkt hem till sitt gick Sandra runt och snyggade till lite i sitt hem. Hon skakade kuddarna i soffan, där Henry sovit en stund innan han kom i säng. Under kudden låg den vackra gamla rosenkransen från farmor Malko. Konstigt, den hade hon själv lagt framför sin mans porträtt och den hade legat där – hela tiden!

Hon tog rosenkransen i sin hand och bad bönen Fader vår och tackade Gud för hela Henrys familj och för sin dotter Agnes i London. Hon sände också en liten bön för familjen Malko.

Hon satte sig vid sin dator för att se om det kommit några mail. Tänk, nu för tiden skickar en del vänner inte vanliga julkort längre. Hon kunde ju visa dem för barnen när de sågs igen. Det slog henne att det kanske inte skulle bli förrän efter jul. Det hade de inte alls hunnit prata om i går eller i morse: När ses vi igen? De hade inte ens fått julklapparna med sig, de låg fortfarande i skåpet. Hon slog en signal hem till dem. Henry svarade.

– Hej, lilla mamma, saknar du oss redan, skojade han. Skönt, då är ovädret över för den här gången, tänkte hon. På tonen lät han som om det dåliga humöret var som bortblåst.

– Du fick ju inte julklapparna från mig till barnen med dig hem!

– Strunt i det, mamma lilla, vi kan ju inte ta dem med på flyget, det är nog med packning ändå. Vi ses väl på trettondagsafton, då kan vi ha ”boxing day” precis som engelsmännen. Det blir väl bra, eller hur? Vi har tagit ut några extra semesterdagar både Lydia och jag, så vi åker redan på torsdag morgon. Det är bra att komma före den stora invasionen på semesterorten. Det har de faktiskt planerat bra, svärföräldrarna. Vi stannar utomlands över nyår också.

– Härligt, du är full av tillförsikt, hör jag. Men ”boxing day” har de på annandag jul i England. Har du hört något från Agnes förresten?

– Ja, min kära syster har något i kikaren, hon ringde för en timme sedan. Hon ringer dig snart, tror jag. Kram på dig, mamma och god jul!

Efter en stund ringde Lydia.

– Varken jag eller pojkarna har sett dig på flera veckor och jag vill verkligen tacka dig för all hjälp. Kan vi komma upp en stund, jag och pojkarna? Vi vill bara önska dig en god jul.

– Visst skulle det ha varit trevligt, kära Lydia, men jag har helt enkelt inte tid. Jag har planerat att åka ut till farfars grav och så väntar jag att Agnes ska ringa om när hon kommer hem.

– Okay, vi tar det igen när vi kommer hem, Sandra. Du ska veta att vi uppskattar dig mycket.

– Tack, det är ömsesidigt. Krama Sonny och Bengt från mig, jag önskar er allt gott i jul!

Sandra längtade efter att vara ensam ett tag, hon var helt enkelt trött – hon också. Hon vilade någon timme och kände sig därefter pigg nog att ta bilen ut till kyrkogården.

Det hade blivit kallare och mer snö och torrare snö förskönade landskapet. Det var inte längre så halt på vägarna och solen fick snön att gnistra. Rimfrost satt kvar i björkarna så det måste vara ganska kallt nu. Hon lät tankarna vandra till hennes och makens gemensamma minnen när de åkte skidor med barnen den här på jullovet.

På kyrkogården var det fler människor än vanligt som tände ljus och pysslade vid gravarna. När hon kom fram till sin makes grav satt ett par pojkar på huk och gjorde en lykta av snöbollar framför stenen. Föräldrarna stod bredvid med ett par halvstora ljusstumpar som skulle sättas in i lyktan och lilla Lena stod beredd att tända med tändstickorna.

– Hej, farmor! Pappa berättade att farfar lärde honom att göra snölyktor när han var en liten grabb.

Ja, visst mindes farmor, det hade hon inte glömt. Pojkarna fick sin medskickade kram direkt, och en kram fick deras mamma också.

Sandra kunde lugnt konstatera att utsikterna för en god och glad jul och semester var goda för familjen.

Efter att ha hunnit vila ut ordentligt på söndagsmorgonen tyckte Sandra att hon skulle orka med att roa sig lite. Hon hade ringt upp ett par gamla vänner för att pejla läget, men de bestämde eller planerade ingenting annat än att de skulle gå till konserten i Matteuskyrkan.

Hon hade tänkt sig att ta varje dag som den kom, för omväxlings skull. Det dröjde ända till söndag eftermiddag innan Agnes ringde från London.

– Mamma, jag längtar hem, sade Agnes. Får jag komma hem till jul?

– Ja, kom hem! När kommer du?

– Får jag komma på fredag? Det är julafton på söndag.

– Tror du att det finns några restplatser kvar då? Har du kollat?

– Mamma, det här ordnade jag för länge sedan, måste jag erkänna. Ibland går det inte riktigt som man beräknar, förstår du. Men du får veta allt när jag kommer.

– Jo, tack, jag har också råkat ut för ett och annat i livet som har överraskat mig, så lita på att jag vet. Men varför väntade du så länge med att låta mig få veta? Jag har också ett liv att planera.

– Förlåt, mamma, men jag beställde flygbiljetter både till mig och till Robert för minst en månad sedan, men det har varit lite trassel emellan oss. Jag visste inte om det skulle bli aktuellt att han följer med hem till dig.

– Hur har ni det nu då, kommer han med dig hit?

– Han kommer, men senare, i mellandagarna till nyår. Det är bra mellan oss nu. Vi flyger tillbaka tillsammans efter nyår. Men jag är inte säker på att han stannar hos oss då, han har goda vänner i Stockholm som han vill besöka. Vi får se hur det ordnar sig.

– Det är fint om vi är bara du och jag några dagar innan han kommer. Det är bra för oss båda eftersom vi inte sett varandra på länge.

– Ja, han firar jul här hos sina släktingar. Du får veta mer när jag kommer. Vad ska jag ta med mig från London, mamma?

Sandra visste vad hon gärna ville ha från London. Hon gillade den sobra, klassiska klädstilen.

– Har du tid att åka in till Bond Street? Du vet den där butiken nära Mark & Spencer som säljer genuina skottska kläder och lammullskoftor. Vill du köpa en äkta lammullskofta till mig? Vilken kvalitet på kiltkjolarna, lätt höglandsull. De blir ju aldrig omoderna. Jag vill ha en grafitgrå, med diskreta klanrutor.

– Härligt, mamma, det är klart att du skall få lite nytt. De gamla museiföremålen köpte du ju för flera år sedan. Kan du fortfarande ha samma storlek på kjolar? Henry sade något om att du blivit lite rundare om magen.

– Jag betalar det själv! Är det sådant ni diskuterar om mig? Kiltmodeller är flexibla.

– Aldrig i livet att du betalar, nu när jag vet något som du verkligen vill ha. Kram på dig, mamsen!

Det här artar sig till att bli en riktigt fin jul minsann! Men nu var det var hög tid att göra sig i ordning till julkonserten i Matteuskyrkan.

Hon ringde familjen Malko så de kunde gå tillsammans dit. Hon skulle möta sina gamla vänner utanför kyrkan.

Sandra och alla hennes vänner njöt i fulla drag av Bachs Juloratorium och stämningen i kyrkan. Hennes vänner tittade lite reserverat på familjen Malko, men det brydde hon sig inte om.

Sylvia frågade henne viskande om hon hade tagit hand om några av Henrys socialfall. Att Sylvia kunde vara lite elak, det hade Sandra tidigare erfarenhet av. Vad Sylvia inte visste var att Adnan Malko var kantor i sin kyrka i hemlandet. Efter konserten kom Adnan glädjestrålande fram till Sandra och tackade på sin goda engelska, för att de fått lyssna till så fin Bach-tolkning.

Då ville plötsligt Sylvia och de andra vännerna bli presenterade för den glada familjen Malko. De förstod att de haft fel attityd emot dem och ville mildra det hela.

Sandra blev dessutom bjuden på middag på juldagen, hos Håkan och Margot. Agnes skulle hon ta med sig. Sandra kände sig väldigt nöjd med sin söndag. Det var den tredje adventshelgen och hon kunde se fram emot julen med tillförsikt.

Dagarna innan hennes dotter skulle anlända gick väldigt fort. Hon mötte henne med bilen vid flygbussen. Det var tur, för nog var det mer än de tjugo kilona man fick ha med sig som bagage som kom med Agnes. Nu skulle de ha roligt och riktigt mysa tillsammans efter en lång tid åtskilda.

Agnes fick sova ut och ta ett riktigt långbad, känna att hon var hemma hos mor. Så skönt att hon hade detta gästrum att erbjuda de sina, det har ju behövts i dessa dagar.

Sent på själva julafton efter den goda maten, tog de en promenad runt kvarteret för att få lite frisk luft. Klockan var nästan halv elva. Men de hade faktiskt sovit middag så de var inte så trötta. Då kom hela familjen Malko och deras gäster gående mot stan.

– God jul! hojtade barnen. Vi skall till kyrkan på midnattsmässan, ska ni inte följa med?

– Vadå? Har de katolsk mässa här i stan? sa den förvånade Agnes. Det visste jag inte. Det är klart klart att jag vill gå på själva julmässan om den är här i närheten. Orkar du? Agnes vände sig till sin mor. Vi hinner gå upp och snabbt byta om, för nu börjar festen.

Sandra blev förvånad över Agnes spontana glädje över att få gå på mässan i en katolsk kyrka.

Själv tog hon fram Lenas julklapp ur skåpet och bytte snabbt ut etiketten på paketet. Hon skrev god jul Mirjam från Lena och farmor Sandra på det. Hon tog paketet och en stor chokladkartong från London som hon fått inslagen i vackert papper av Agnes med sig till kyrkan. Här skulle inte ätas mer godis – det finns de som blir gladare över det än jag, tänkte hon. Dessutom hade hon gott om tid att köpa en ny julklapp till Lena innan de träffades igen på trettondagsafton.

Hon kunde knappast få upp Agnes till julottan i Svenska kyrkan,så egentligen blev det ganska bra, fast det var helt oplanerat.

De kunde ju ta bilen. Sagt och gjort, upp och göra sig fin på tjugo minuter, de hann bra förmässan började halv tolv.

Kyrkan var smyckad till fest och den stora julkrubban var nära altaret. Allt från glada och finklädda barn till vuxna i alla åldrar av olika nationaliteter speglade den världsvida kyrkan. När ingångspsalmen spelades och en grupp barn gick först i en högtidlig procession före präster, diakoner och ministranter kunde Sandra inte hålla tårarna tillbaka av rörelse. För först av alla gick Mirjam och bar ett Jesusbarn av trä i famnen, i nästan naturlig storlek. Hon gick ända fram till den fina julgruppen och lade Jesusbarnet i krubban.

Det var ingen tvekan om att dessa barn visste varför man firar jul. De sjöng julsånger på flera språk, ”Ett barn är fött på denna dag” också på svenska. Under mässans gång vandrade tankarna iväg till Thailand där det var en svensk familj som kanske samtidigt upplevde detta under. I detta ögonblick hade hon inte en tanke på tidsskillnaden. Efter slutpsalmen inbjöds alla att dela julglädjen med små festligheter i församlingssalen. Sandra var glad och stolt över att kunna presentera sin dotter för hela familjen Malko. Mirjam och Maria fick sina julklappar som hon hade tagit med.

Maria tog genast av locket på chokladen och satte den på det stora gemensamma gottebordet. Men Mirjam ville vänta till i morgon, och öppna sitt paket hemma, på juldagen.

– Aha, nu först förstår jag varför du ville släpa med dig paketen, du har ju fått en massa nya vänner! sa den glatt förvånade Agnes.

Det hela var verkligen trevligt ordnat och Agnes trivdes, som om hon kände sig hemma i gemenskapen.Sandra undrade lite över hur det kunde komma sig, men sa ingenting. Tidigare hade hon minsann inte varit särskilt kyrksam av sig. Men Agnes hade nu bott i England i ett par år och man utvecklas ju så länge man är ung. Själv kände sig Sandra yngre än på väldigt länge och mycket gladare.

De kom hem igen, trötta men glada på julnatten och satte sig skönt tillrätta, med var sin sängfösare av körsbärsvin. Då berättade Agnes alltsammans.Hon berättade allt om sin Robert. Om sin kärlek till honom och sina tvivel. Om hans katolska familj som bara motvilligt hade accepterat henne. Sandra fick veta om osäkerheten för Agnes på jobbet, att hon kanske måste söka ett annat. Hon fick höra att Agnes längtade hem till Sverige. Robert ville gifta sig med henne, för hon var gravid i tredje månaden. Samtidigt hade hon varit osäker på hans kärlek.

Allt detta tycktes Agnes länge ha burit på alldeles ensam.

Så kom det en lättnadens suck. Med ens somnade Agnes där i soffan – hennes lilla flicka.

Sandra skulle bli mormor! Ömheten gjorde henne stark och hon tog den gamla rosenkransen i handen i en ödmjuk bön inför Livet.

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com