KRÖNIKA. Våra politiker, också här i Hässleholm, kan inte undgå kritik. De får stå ut med den vare sig den är väl underbyggd eller inte. Dessutom måste de tåla humor. De får inte fatta humör om medborgarna skämtar om dem.
Efter Norra Skåne-skandalen, har jag förlorat all överdriven respekt jag haft för makthavare. Min fru Berit tvingades bort från tidningen, bara för att hon gjort sitt jobb som journalist, med uppdraget att granska makten. I den rollen övergavs hon av tidningsledningen som inte vågade stå upp för pressfriheten.
Hur ska man kunna lita till att det demokratiska ansvarsutkrävandet fungerar i ett samhälle som lät detta ske – utan att de verkliga förövarna fick ta konsekvenserna? Hur ska man kunna ta vare sig politiker eller tidningsledningen på Norra Skåne på allvar efter det?
Det är min övertygelse att Frilagts granskande journalistik och vass satir även i fortsättningen är nödvändig symtombehandling för sjuklingen, det vill säga Hässleholms kommun.
Kommunalrådet Hanna Nilsson (SD) träffade jag strax före jul på torget i Hässleholm. Frilagt var där, delade ut foldrar, och bjöd på kaffe, glögg och pepparkakor. Hon undrade vad det var i julklappspaketen, som låg på vårt bord. Nu var de bara utsmyckning, så jag sa:
– De är tomma, som ett politikerlöfte.
Sedan fortsatte jag i samma skämtsamma ton:
– Ta en pepparkaka, så blir du snäll.
Hanna Nilsson tog inte illa vid sig. Hon tål uppenbarligen skämt. Sedan följde en pratstund om lite av varje. Sådana samtal som vi har med många andra, när Frilagt och våra supporters i Gruppen för oberoende press besöker Stortorget i Hässleholm.
Den sortens skämtande var ingen engångshändelse. Jag har tagit mig friheten att skämta nu och då, även med andra politiker.
I samband med kommunfullmäktiges senaste sammanträde var politikerna inbjudna till gudstjänst i Hässleholms kyrka. Någon syndabekännelse ingick dock inte i programmet.
Vid det efterföljande samkvämet i Kyrkans hus servades räkmackor. Min kommentar efteråt, till kommunalrådet Lena Wallentheim (S), var att det för närvarande nog passade bättre med räkor än med ål på menyn.
Ja, det är väl ingen som missat att P M Nilsson, en statssekreterare, direkt underställd statsminister Ulf Kristersson, avgått till följd av att han tjuvfiskat ål? Detta trots att den är utrotningshotad. Så egentligen hade det väl passat bättre att dra det skämtet för en moderat.
Inför valet i höstas var jag på kulturdebatt på Hovdala. Jag bevakade tillställningen för Frilagt. Mitt referat gav bara en glimt därifrån. Men det finns en sak som sades där som fastnade i mitt minne, fast det inte kom med i artikeln. Mina anteckningar från kvällen stöder min minnesbild.
Kommunalrådet Hanna Nilsson var lika frispråkig som vanligt. Hovdala såg hon som en kommunal resurs, som hon gärna vill locka människor att besöka. Hon sa att hon brukar säga att det spökar på slottet. Sedan kom det som måste uppfattas som ett skämt.
-Jag ljuger ibland, inte bara för att jag är politiker.
Att skämta på det viset kan vara riskabelt för en makthavare, som verkar i en bransch där trovärdighet är a och o. Samtidigt är det en påminnelse om en stark frestelse i politiken: Att inte berätta hela sanningen, eller att beskriva obekväma beslut som mer positiva än de i själva verket är.
”Lögnen är vackrare än sanningen och framför allt roligare”, skriver Tage Danielsson i en av sina böcker. Citatet säger något om hur lockande det kan vara att frisera sanningen. Tage Danielsson tvekade inte att häckla makten när han fann det vara nödvändigt. Politiker måste räkna med att sanningen segrar till slut och att de lätt förlorar sitt förtroende om de far med osanning. Även andra moraliska snedsteg hos makthavare, allsköns mygel eller misstänkt vänskapskorruption, kan få allvarliga konsekvenser.
Tage Danielsson igen: ”Samhällsmoralen gror ur gräsrötterna, och gör den inte det beror det på att de har gödslats för mycket av skit från ovan”.
Medborgarna har all rätt att ställa mycket höga krav på makthavarna och på de beslut som de fattar. Politikerna talar just nu mycket om besparingar. Att de säger att de är nödvändiga hindrar inte att vi medborgare protesterar, om vi tycker att prioriteringarna är fel.
Vi måste alltid vara beredda att ta strid för samhällets svaga och utsatta, grupper som själva har svårt att föra sin talan. Erfarenheten visar att makthavare ofta vill spara på deras bekostnad. När så sker har vi som medborgare inte råd att vara snälla.
Urban Önell
