Hästveda marknad gick i mål med den andra av två succédagar: Strålande väder, trevliga djur, nöjda knallar och glada besökare.

Torsdagens traditionsenliga hästmarknad är den enda kvarvarande av sitt slag i Skåne. Ett tjugotal hästar umgicks med djur och människor.

– Hästar mår bra av den sociala biten, säger Bo Johansson, från Svedala, som varit med på hästmarknaden sedan 50 år.

Han tycker det är positivt att han kan väcka ett intresse hos ungdomen, och bevara en utdöende tradition.

– Den yngre generationen är mottaglig, men de har inte möjlighet att sköta och ta hand om en häst.

Så många affärer blir det inte längre.

– Jag har sålt två hästar och köpt två, säger han.

Annat var det förr.

– För 50 år sedan var det 250 hästar på marknaden.

Till vardags driver Bo Johansson ranchen Gyllenstone i Svedala där han har 75 hästar. Även om han inte gör någon större vinst finns det inte på kartan att ge upp.

– Det är en livsstil. Det sitter i ryggraden. Ligger i blodet.

För femtio år sedan, när han var fem år gammal, tog föräldrarna med honom och djuren till Hästveda marknad för första gången.

– Jag sålde kaniner. ”Kom och köp!” ropade jag. De kostade fem-tio kronor.

Kaniner finns att köpa än idag, och priset har inte stigit så mycket som man kan tro.

– De kostar 100 kronor, säger Jenny Persson.

– Det är ett symboliskt pris. Vi har ingen stamtavla, säger hon.

Familjen Persson köpte sina första kaniner förra året på Hästveda marknad och sedan dess har det blivit två kullar. Jätteroligt med kaninungar, tycker hon och barnen.

– Det är ett rent nöje, men sen måste de hitta ett nytt hem.

Kaninägaren Sara Wiberg förespråkar även hon kaniner. De är sällskapliga, går självmant på kaninlåda och lever i tio år.

– Jag visste inte att kaniner kunde vara så roliga, söta och rumsrena! säger hon.

Gediget, lokalt hantverk är ett lika självklart inslag på Hästveda marknad som djurmarknaden.

När May Andersson från Hästveda gick i pension ville hon börja med keramik, så hon gick utbildning på Glimåkra folkhögskola.

– Jag fick både student- och pensionärsrabatt, säger hon.

I början var keramiken inte mer än en konstnärlig hobby, men efterhand tog hon också hantverket till professionell nivå. Inte minst var det en lång väg att gå innan hon kunde göra jämnstora muggar med drejskiva.

– Man får träna väldigt mycket, säger hon.

Även sedan hon bemästrat hantverket återstår dock ett element av kittlande ovisshet. Man vet aldrig riktigt hur glasyren, hettan och gaserna skall gifta sig, och vilka färger och mönster man får på keramiken.

– Det är alltid lika kul att öppna ugnen, säger May.

Jonathan Önell