KRÖNIKA. Sommaren 1972 liftade jag genom Europa. Det var en varm sommar, men inte extrem. I Barcelona låg dagstemperaturen oftast kring 25 – 30 grader, långt från de drygt 40,5 grader som temperaturen nådde i somras.

När jag som mycket ung steg ombord på flygbåten mellan Malmö och Köpenhamn pågick förberedelserna inför FN:s första miljökonferens i Stockholm. Deltagare från hela världen samlades kring insikten om att miljöproblemen krävde globala åtgärder.

Den klimatkris vi ser idag stod inte på konferensens dagordning. Att skogsbränder, femtio år senare, skulle hota storstäder fanns inte på kartan. Föroreningarna av atmosfären diskuterades. Men ingen kunde överblicka den klimatförändring som utsläppen av växthusgaser orsakar.

När jag vecklade ut mitt liggunderlag och sovsäck i en park utanför Liège, eftersom jag inte hade råd med hotell, behövde jag inte oroa mig för att min sömn skulle bli störd av en skogsbrand. Men det irriterade mig att jag inte lyckades få lift genom den intilliggande Hürtgenskogen, där ett blodigt slag utkämpades under andra världskriget. Som liftare fick jag ta de sträckor som jag blev erbjuden av bilförarna.

Givetvis förekom det skogsbränder i Europa också på 70-talet. Men när de utbröt var beredskapen oftast tillräcklig för att förhindra att de eskalerade till regionala katastrofer som hotade storstäder.

Klimatförändringarna är en avgörande del av förklaringen till de allt mer gynnsamma förutsättningarna för stora skogsbränder. Men det är inte hela sanningen.

I Spanien förekommer också en diskussion om huruvida dåliga upphandlingar, privatiseringar och osäkra anställningsvillkor för bekämpningspersonalen har försämrat möjligheterna att förebygga och bekämpa katastroferna.

Omfattande skogsbränder är inget nytt. Under förhistorisk tid var många delar av södra Europa betydligt mer skogbevuxna än idag. Täta skogar bidrog till att hålla marken skuggig och fuktig, vilket minskade risken för omfattande bränder. Men de förekom och har varit en viktig del av den evolutionära processen på vår planet.

Under det antika Grekland och senare det romerska väldet förändrades stora delar av landskapet. Behovet av virke till städer, skeppsbyggen, arméer och gruvdrift bidrog till en omfattande förändring av skogslandskapen. Skogar ersattes av ett öppnare, knastertorrt landskap med betesmarker och lågväxande oliv- och vinodlingar.

När det var midsommarnatt hemma i Sverige försökte jag sova i en övergiven vilstol på en strand på Korsika. Samtidigt som jag kände sting av ensamhet och längtan efter min flickvän, som jag stämt träff med i Tyringe, kände jag doften av pinjeskogen strax intill. Jag förundrades över stillheten efter att cikadorna tystnat för natten.

Femtiofyra år senare loggade jag in på Google Earth. Jag undrade om pinjeskogen fortfarande stod kvar. Eller om den hade förvandlats till aska i någon av de otaliga bränder som Korsika drabbats av. Något svar fick jag inte.

Två tusen år efter att grekerna och romarna hade gjort landskapet mer eldfängt, fullbordades utvecklingen genom det moderna skogsbruket och utvecklingen av monokulturer inom jordbruket. Utsläppen av växthusgaser har dessutom gjort klimatet avsevärt varmare.

Om utsläppen tillåts fortsätta lär årets skogsbränder bara vara början på en utveckling mot fler och allt svårare brandkatastrofer.

Det är en utveckling som Stockholmskonferensen 1972 inte kunde överblicka, lika lite som jag själv kunde ana vad som väntade när jag liftade genom det som då var ett behagligt sommarvarmt Europa.

Gay Glans