Den som lever får se

Anders Lord

Sällan har väl uttrycket i rubriken varit mer passande än just nu. Ingen av oss, ingen på hela jordklotet, kan vara säker på att vara vid liv om några månader. Ja, de flesta kommer att vara det, men hur viruset väljer ut sina offer är det ingen som riktigt vet ännu.

Så har det alltid varit, kan du hävda med viss rätt. Ingen av oss kan vara säker på att vara vid liv om några månader. Saker händer varje dag; bilen du sitter i kan rammas av en berusad förare, du kan hamna i skottlinjen när gangsters har en uppgörelse, en terrorist kan köra in på trottoaren där du går, en galen militär eller politiker kan starta ett atomvapenkrig. Du kan träffas av blixten eller bli biten av en giftorm.

Ja, men jag håller inte med. Alla de där sakerna som ”normalt” kan hända, de finns kvar, de kan hända idag också. (Möjligen har luften just nu blivit lite mindre dödlig att andas in på vissa platser på jorden.) Men nu har det tillkommit en faktor, Covid 19, som slår mer blint än den mest vettlösa terrorist.

Så den som lever får se, när/om pandemin avtar och försvinner. Vad är det då den som lever får se? Hon får se två saker.

Hon får se vilken strategi som var den bästa mot Covid 19. För det vet ingen människa ännu, inte ens Johan Giesecke även om han tror att han vet. Hans metod – ett öppet samhälle med frivilliga restriktioner – kanske visar sig vara bäst. Eller visar den sig vara sämst. I skrivande stund pekar den mot en katastrof, men det kan ändra sig.

I skrivande stund skakar människor runt hela jorden på huvudet när de betraktar Sverige – vår strategi, dödstalen som presenteras. Den som följer lite utländsk press kan se hur förvåning, nej chock, breder ut sig över hur Sverige, detta land som brukar beskrivas som tristessens och försiktighetens paradis, tar sig an Corona-viruset. Eller snarare, avstår från att ta sig an det.

Nick Cohen, kolumnist i brittiska The Guardian, skriver bland annat så här om Sveriges höga dödstal: All those deaths for so little point. In Sweden of all places. A country where the need to protect society from harm is knitted into the national consensus, and whose supposed moderation produced the spectacularly inoffensive music of Abba and the furniture of Ikea. Hela hans krönika kan du läsa här.

Går vi mot en ljusare eller mörkare värld när viruset släppt sitt grepp om oss? Illustration: Anders Lord

Den som lever post-Corona får också se vilken värld det är som kommer att resa sig från ruinerna.

Sannolikheten att världen återvänder till där den var före Covid 19 är ganska stor, enligt min mening. Detta trots att progressiva människor i många länder om och om igen säger att det inte går att återvända eftersom det var det samhället, den livsstilen som orsakade problemet.

Men det finns samtidigt mycket starka krafter som jobbar, och ligger i startgroparna att jobba för en återgång till det ”normala.” Det handlar främst om ekonomiska intressen, stora såväl som små. Massor av företag håller knappt näsan över vattenytan, många har redan försvunnit. Och eftersom företagsekonomi nu en gång är en kortsiktig vetenskap, och företagaren måste kunna sätta mat på bordet varje morgon, så kommer dessa intressen att vilja se en snabb återgång till business as usual.

Restauranger, krogar och butiker vill se välfyllda lokaler och ordersedlar. Flygbolag och hotellnäringen vill se luften full av flygplan och gatorna fulla av bilar som snabbt tar bort den tillfälligt renare luften i storstäderna. Oljebolagen vill se ökad efterfrågan på deras smutsiga produkter. Och det finns ett enormt uppdämt behov av att få konsumera.

Jag tror att om pandemin klingar av någorlunda snabbt, så kommer vi i allt väsentligt att återgå till hur det var innan. Men om det här drar ut på tiden, om det kommer en andra och en tredje våg av smitta, då kanske något annat händer. Och i så fall är frågan ifall det blir något bättre än idag, eller om det blir något riktigt skrämmande.

Det finns positiva glimtar i dessa tider. Den spanska regeringen inför nu basinkomst för de fattigaste bland befolkningen. En grundtrygghet i tider när arbetslösheten skenar. Liknande tankar förs fram på många andra ställen. Om effekten av en sådan reform visar sig positiv – vilket den förvisso redan har gjort på många ställen där den redan testats – kanske den är här för att stanna.

Men det finns också negativa, farliga tendenser som byggs upp just nu. I en kris ligger det nånstans i vår primitiva ryggmärg att tänka på oss själva och ingen annan. Vi skyddar vårt hus och ser med misstänksamhet på grannen, fast samarbete hade kunnat göra situationen bättre för oss båda.

EU har fungerat mindre bra, särskilt i början av epidemin. Det har varit land för land, ett minimum av samordning och samverkan. Och vissa länder, till och med inom unionen, har tagit chansen att införa regelverk som tar dem bort från demokratin och i riktning mot ett totalitärt statsskick.

Återigen, i ryggmärgen, den där delen av hjärnan som inte har förändrats sedan apan reste sig upp och började gå på två ben, finns instinkten att i en kris söka sig till en stark ledare. Nu är det en kris. Nu är det upp till bevis om våra stolta västerländska traditioner av solidaritet, empati och demokrati är mer än en tunn fernissa.

Det finns anledning att känna viss oro.

Anders Lord

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com