När sommaren äntligen gjorde ett efterlängtat besök för några dagar, beslutade jag mig för att ta mig ut till Björkviken. Efter dammsugning av lägenheten och en lätt frukost packades ryggsäcken med vatten och en frukt och med hjälp av buss och ben styrdes kosan mot sjön. Skam till sägandes så har den inte besökts av mig på decennier. Vandringar runt sjön har däremot skett under senaste åren.
Trots att det var en hel del badgäster som hade letat sig hit, så var det inte svårt att hitta en lämplig plats för att exponera sig för den efterlängtade solen. Grundsolbränna fanns kvar sen vintern på Gran Canaria, så någon solkräm behövdes inte.
Efter en längre stund i solen kändes det för ett svalkande bad. Men under promenaden ut till änden av bryggan infann sig tvivel på om det är lämpligt att låta kroppen inta detta element. En inte alltför omfattande algblomning och humusförekomst var tillsammans med vetskapen om viss bakteriehalt ändå lite avskräckande för ett dopp. Trots att temperaturen var behaglig beslutade jag att avstå.
Väl uppe i gräset fann jag två duschar och kunde kyla av en solvarm kropp. Temperaturen var betydligt lägre än i sjön, så det blev en ordentlig svalka av kroppen. Det fanns ändå en hel del badande, men nästan ingen använde sig av duscharna för att spola av sig det förorenade vattnet. Kanske upplevdes vattnet alltför kallt?
Efter fortsatt läsning av medhavd bok och ytterligare några svalkande duschar, var det dags att vandra hemåt. Sju kilometer stod det på skylten till centrum, jag tvivlar på sanningshalten, men ändå en bra promenad. På väg hem blev jag passerad av en del cyklister, men det var tunnsått med promenerande, inte en enda såg jag till.
Väl framme vid reningsverket flög ett par av brun glada över vägen, måhända var det samma par som kan ses över Ljungdala. Denna fågel är ju Skånes landskapsfågel och har återhämtat sig väl efter att ha varit nästan utrotad av miljögifter. Något längre fram flög ännu en rovfågel över vägen, en ormvråk, som även den varit hotad på samma sätt som gladan. Strax efter passerade några kanadagäss, tror jag, och mitt emot Magle våtmark uppehölls sig ett hundratal grågäss på ängarna. Man får uppleva en hel del om man tar sig fram med apostlahästarna.
Däremot kan de bilister, tre stycken, som passerade mig i minst dubbla tillåtna hastigheten inte uppleva något av vad naturen har att erbjuda. Varför inte överföra begreppet ”Slow Food” till ”Slow Drive”, för miljön, säkerheten och upplevelsens skull.
Avslutningsvis måste jag här referera till vårt besök i Vittsjö under Vittsjödagarna för att lansera Frilagt. Vi råkade hamna bredvid (S) som hade ett informationsstånd där. Delgav mina före detta partikamrater i Vittsjö information vi hade med oss och närmade mig några icke kända partimedlemmar och försökte överlämna våra flygblad. Då fick jag ett argsint svar: ”hon (Berit) skriver bara en massa skit”. Om det nu försiggår en massa ”skit” inom kommunen, så måste ju någon skriva om det, när nu ingen annan gör detta. Jag skämdes ända ner i skorna, när jag hörde ilskan från en före detta partibroder över demokratins självklara spelregler. Lägger man så till vad Anders Wallentheim kommenterar på Facebook om Frilagt och om Berits kvalitéer och förtroende som journalist, jag citerar: ”En dålig journalist som gång efter annan går över anständighetens gränser har inte mitt förtroende och tydligen inte ledningens för Norra Skåne”… Det räcker att hon har allmänhetens fulla förtroende, det är den hon tjänar, inte etablissemanget. Det kan man tyvärr inte säga om Hässleholms toppolitiker och Norra Skånes ledning. Så därför undrar jag om inte sanna socialdemokrater från August Palm till Olof Palme roterar i sina gravar, när deras efterföljare uttalar sig som de gör. Länge leve det fria ordet! Stöd Frilagt, prenumerera!
Lars Nord
