Det var helt ombytta roller. I mitt arbete hade jag besökt så många sjuka, både i deras hem och på sjukhus. Men nu hade jag själv blivit inlagd på Centralsjukhuset i Kristianstad med ett krånglande knä. Jag låg mest i min säng, hoppade runt på kryckor och var i högsta grad beroende av vårdpersonalen. De gjorde ett mycket bra jobb. Det här hände för snart tre år sedan, men än idag tänker jag tillbaka på sjukhusvistelsen med tacksamhet.

Trots den goda vård jag fick, betydde besöken av familj och vänner så mycket. Det är så värdefullt med medmänniskor som bryr sig. Jag blev riktigt rörd när en vän, som varit på besök i sitt före detta hemland, kom direkt från flygplatsen för att besöka mig. Det glömmer jag aldrig.

Efter sex dagars behandling med antibiotika via dropp, en operation och diverse provtagningar var det klarlagt vad det var för fel på mitt knä. Då byttes den preliminära diagnosen septisk artrit ut mot borelia artrit. Det var med andra ord ett fästingbett som slagit ut mitt knä, och jag hade inte ens något minne av att jag blivit biten.

Det kan ibland vara nyttigt att bli sjuk eller drabbas av andra prövningar. Vi kan lära oss av våra motgångar. De kan ge oss ett mått av levnadsvisdom och få oss att reflektera kring vad det är som är mest värdefullt i livet.

Vad är det vi mest av allt ska vara rädda om? Ja, till det hör definitivt hälsan, familjen och vännerna. Oavsett om mina nära och kära kan göra något åt de bekymmer jag för tillfället brottas med, är de oerhört viktiga. Det är i nödens stund som det ofta står klart vilka som är våra bästa vänner, vilka som är mest generösa och vilka det är som bryr sig mest. Generositet behöver nämligen inte ha det minsta med plånboken att göra.

Ibland är det de små detaljerna som är allra mest viktiga när vi lär oss av livet. Det jag nu berättat om, har för mig blivit en god illustration till ordspråket: ”Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta.”

Urban Önell