Jag älskar berättelsen om det stora tabberaset i Katthult. Astrid Lindgren skildrar hur Emil i Lönneberga bjuder fattighjonen från ålderdomshemmet till en fest som de aldrig kommer att glömma. Att det blir tomt i ladorna hemma i Katthult, så att det knappt är någon matbit kvar till släkten, det är inget större bekymmer för Emil. ”De är tjocka så det räcker.”
Till saken hör att kommandoran, den självutnämnda föreståndarinnan, lagt beslag på den julmat som var avsedd för fattighjonen. Så Emil kommer verkligen som en räddare i nöden. Han visar sig vara mer än godhjärtad, han är även intelligent och driftig. Astrid Lindgren berättar också att Emil blev politiker när han blev stor.
Det hade varit underbart om vi levt i en värld där Emil, och andra godhjärtade och klartänkta människor, alltid hade makten och beslutsfattandet i sin hand. I synnerhet i tider när resurserna tycks tryta.
Just nu signalerar våra politiker i Hässleholm att ladorna är tomma. Det krävs kraftiga besparingar. Vem är det då som besparingsivern inriktar sig på? Ja, till min stora förfäran är det fattighjonen, det vill säga de gamla och sjuka, som i första hand förväntas ta smällen. Att det är så är mycket upprörande. Det kan inte i något läge vara rätt att vi inte skulle ha råd att ta hand om människor som behöver vår hjälp. I synnerhet måste det väl gälla den generation som varit med och byggt upp det välstånd som vi har idag? Omsorgen om svaga grupper är ett ansvar som en kommun på inga villkor kan välja att prioritera ner. En av politikernas absolut mest angelägna uppgifter är att tillföra erforderliga resurser för att samhället ska kunna sköta detta lagstadgade uppdrag.
Även när det gällde konsten att hantera pengar visade sig Emil i Lönneberga ha ett sällsynt gott omdöme. Vid auktionen i Backhorva var pappa Anton noga med att poängtera att sonen skulle hushålla med sina fickpengar. ”Några vanvettsaffärer vill jag inte veta av.” Nu visade det sig ganska snabbt att Emil var en riktigt duktig affärsman.
Hässleholms politiker har dessvärre under de senaste åren genomfört ett flertal kontroversiella affärer som varit mycket kostsamma för skattebetalarna. I de flesta fall har dessa affärer gynnat företagare med kortsiktiga ekonomiska intressen. I vilken mån dessa affärer varit gynnsamma för oss som medborgare, på kort och lång sikt, kan däremot diskuteras. Jag befarar att kommunens dåliga ekonomi till stora delar kan förklaras med en ovarsam hantering av våra gemensamma resurser. Att det till så stor del drabbar kommunens mest utsatta grupper är för bedrövligt.
Hässleholms skattebetalare behöver gemensamt påminna våra beslutsfattare om pappa Antons bistra förmaning: ”Några fler vanvettsaffärer vill vi inte veta av.” I ett land som förfäktar en humanistisk människosyn har vi faktiskt inte råd att försumma de mest behövande.
Urban Önell
