Tanken på att skriva och därmed delge andra våra tankar och erfarenheter har säkert föresvävat många av oss. Våra ambitioner kan vara av skilda slag. Många av oss skriver säkert dagbok eller kanske insändare eller drömmar om att publicera sig på annat sätt. Låt det inte stanna vid en dröm. Alla av oss utan undantag bär på en unik historia. Låt oss alla ta del av din berättelse. Måhända känner Du inte för att skriva utan föredrar möten av annat slag. Människor möts i vardagen. Möten sker i vitt skilda miljöer, samtal inleds, erfarenheter och tankar utbyts. Vardagliga demokratiska mötesplatser kan vara väntrum, bussar, tåg, näringsställen parker och många andra platser.

Se dina livets medresenärer! Tala med varandra! Lyssna på varandras unika berättelser! Själv har undertecknad minnen från mötesplatser som numera möjligtvis tagit annan gestalt. På dessa stod att finna förståelse, fördomsfrihet, gemenskap, kärlek och otroliga berättelser. Jag talar om Stockholms ölkaféer eller för att förtydliga utan att vara vanvördig stadens ”ölsjapp”. Tiden för mina besök på dessa ölkaféer måste varit sextiotal eller tidigt sjuttiotal. Dom fanns då ännu kvar och var en viktig del i stadens liv.

Ölkaféet befolkades av människor av vitt skilda slag, allt ifrån underbara pilsnerdrickande farbröder och tanter till i centrum arbetande människor mitt i karriären. Att från Hornsgatans brusande storstadstrafik kliva in på ditt ölkafé var som att stiga in i en annan värld. Tiden tycktes här ha stått stilla.

Många hade sitt stamlokus och kände varandra. Det utbyttes igenkännande blickar vid inträdet i lokalen. Ägare till förrättningarna tycktes i många fall vara damer i mogen ålder. Dessa såg till att ordning rådde i lokalen. En blick på personer som av ena eller andra orsaken blivit alltför högljudda räckte oftast för att återställa ordningen. Utmärkt mat serverades bland annat mackor (smörgåsar) som var en fullvärdig lunchmåltid. Måltidsdrycken var pilsner och kaffet efter maten var av utmärkt slag.

Undertecknad kan än idag drömma om smak och doft från det kaffe som serverades på ett av mina favoritställen. Det sades mig, i samtal med några äldre herrar och stamgäster, att detta var ”äkta kokkaffe”.

Dags att återvända till nutid och ställa frågan om den typ av social och mänsklig mötesplats som ölsjappet en gång utgjorde har någon motsvarighet idag. I England har måhända puben en liknande funktion.

Frågan om huruvida vi i dagens Sverige har liknande mötesplatser är undertecknad tveksam till. Många av oss bär dock på en känsla av att levande mötesplatser behövs också idag. Undertecknad och många andra i mina trakter kan dock glädja oss åt en mötesplats, Kafé Verum, som vi måhända kan drista oss kalla levande. Det måste dock tilläggas att öl och andra alkoholhaltiga drycker utöver lättöl där lyser med sin frånvaro.

Låt oss till sist fundera över filosofen Martin Bubers tankar om ”det äkta samtalet”:
– Då återstår för klarhetens skull att sammanfatta kännetecken på det äkta samtalet. För att ett äkta samtal skall kunna komma till stånd måste var och en som deltar däri bidra med sig själv. Det innebär att han måste vara beredd på att yttra vad som helst som faller honom in om det dryftade ämnet. Att vara oförbehållsam är raka motsatsen till att bara aningslöst prata på. Allt kommer an på legitimiteten i ”detta jag har att säga”.

Den som inom sig behärskas av tanken på den verkan han som talare kan komma att utöva genom det han står i begrepp att säga, ödelägger det äkta samtalet.

När man vänder sig till varandra i sanning, oförbehållsamt och fri från vilja av sken. Först då kan det äkta samtalet äga rum.

Ronny Larsson i Kvistalånga