När kaos råder krävs gott ledarskap

Urban - porträtt -  lite beskuret”Jag försöker ge pessimismen ett lyckligt ansikte”, lär författaren Torgny Lindgren ha sagt i en intervju. Citatet säger mycket om innehållet i hans böcker. Berättelserna är skruvade. När man tror att botten är nådd och det inte kan bli värre, skruvar han sina skrönor ett varv till. Hans böcker präglas av svart humor, samtidigt som de litterära gestalterna ägnar stor möda åt att reflektera över livets stora gåtor.

För någon vecka sedan avled Torgny Lindgren, men hans böcker lever vidare. Romanen Hummelhonung handlar om två bröder. Båda befinner sig i dödens väntrum, och kämpar för sin överlevnad. Inte så mycket för sin egen skull, utan snarare för att de till varje pris vill överleva den andre. De hatar nämligen varandra.

Det som händer just nu i Hässleholms kommun är så bisarrt  att det kunde varit hämtat ur en roman av Torgny Lindgren. För närvarade råder det politiskt kaos.  Det är oklart om och när kommunen kan få en fungerande ledning. Politikerna är i denna situation minst sagt i luven på varandra. Oredan har stulit mycket tid och kraft från sakfrågorna. Det är beklämmande och det är inte till gagn för medborgarna, som med rätta förväntar sig att de folkvalda ska sköta sina viktiga uppdrag.

Att det blivit så här illa skadar dessvärre inte bara tilltron till enskilda politiker. Det undergräver tilltron till demokratin. Det är av den anledningen ingen bra strategi av politikerna att peka ut sina meningsmotståndare som syndabockar, för det är att kasta sten i glashus. När jag var barn fick jag lära mig att föräldrar sällan var intresserade av vem det var som började när det uppstod bråk. De ville bara få stopp på dumheterna i ett akut läge, till exempel när några barn började kasta grus på varandra i sandlådan.

De flesta hässleholmare är självfallet intresserade av kommunens framtid och samhällsutvecklingen i stort. Få är däremot intresserade av det partipolitiska spelet. Statistiska centralbyrån har gjort flera undersökningar som visar att förtroendet för politikerna i vår kommun är oroväckande lågt. Det behöver åtgärdas. Vilken nytta gör det då att såga sina meningsmotståndare jäms med fotknölarna, och peka ut dem som syndabockar? Det är så lätt att skylla på någon annan, men alla parter ett ansvar. Det är sedan medborgarnas uppgift att i valet 2018 sätta betyg på de folkvaldas insatser.

Vad Hässleholm behöver är givetvis makthavare som visar att de klarar av att vara goda ledare, och som uppträder rättskaffens och klokt.  Det kan innebära att våra folkvalda måste frigöra sig från partipolitiska låsningar och bortse från personlig prestige. Finns det en förmåga till besinning? Kan våra folkvalda föra seriösa samtal med meningsmotståndarna, med en vilja att hitta sunda kompromisser, för att komma framåt i viktiga sakfrågor? Det får vi verkligen hoppas och jag utgår ifrån att det är vad som kommer att ske.

Om det inte blir så, om våra folkvalda fortsätter att gräva ner sig i sina skyttegravar lär däremot ännu ett skruvat kapitel skrivas i berättelsen om cirkus Hässleholm. Vilket på nytt kommer att få undertecknad att associera till Torgny Lindgrens roman om de oförsonliga bröderna. För den är lätt att läsa som politisk satir.

Urban Önell

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com