Vi får inte låta oss skrämmas

Urban - porträtt -  lite beskuretTerrorattentatet i Stockholm i fredags är ett trauma som berör oss alla. Hur kan någon få för sig att meja ner oskyldiga människor på en gågata? Vilket motiv kan få en människa agera så hänsynslöst? Det är en gåta.

Vi bär på många relevanta frågor. Det kan dock vara klokt att mana till försiktighet och inte spekulera alltför fritt. Erfarenheten lär oss att det är lätt att dra förhastade och förenklade slutsatser. Just nu går våra tankar till dem som är direkt eller indirekt drabbade, de som förlorade sina liv, som skadades, samt deras anhöriga och vänner.

Svenska folket behöver hålla ihop när vårt öppna och demokratiska samhälle attackeras. Attacken var avskyvärd och vi tar på allt sätt avstånd från den. Samtidigt är antagligen det viktigaste av allt att vi fortsätter att tända hoppets ljus snarare än att vi förbannar mörkret.

Det finns kanske också något vi kan lära oss av tidigare angrepp? Jag tror det. När Olof Palme mördades 1986, var det mer än en svensk statsminister som gick förlorad. Vi insåg att Sverige inte längre var en skyddad idyll i motsats till många andra länder. Sedan dess har vi fått bevittna flera vansinnesdåd, exempelvis hur en annan minister, Anna Lind, mördades 2003. Ett terrordåd utfördes i Stockholm år 2010, men den krävde inga offer, endast självmordsbombaren själv avled av de skador han fick när bomben utlöstes i förtid. De senaste åren har utvecklingen eskalerat, ett stort antal europeiska länder har drabbats av mycket allvarliga terrordåd  i stor skala, i de flesta fall har islamister varit ansvariga. Att Sverige nu också drabbats är oerhört allvarligt.

Svensk polis verkar ha tagit lärdom, de verkar ha varit förberedda på att ett attentat av det här slaget kunde inträffa. Det är antagligen en bidragande orsak till att de så snabbt kunde gripa den förste misstänkte förövaren, vilket ingjuter ett mått av trygghet hos svenska folket.

Om vi återvänder till frågan om varför detta kunde ske, är det väl rimligt att anta att det antingen är en fanatiker eller psykiskt sjuk människa som kan begå ett brott av det här slaget, alternativt både ock. Om dådet är en ensam galnings verk eller planlagt av något terrornätverk är det antagligen för tidigt att yttra sig om med säkerhet.

Mina tankar går till vad Tomas Tranströmer skriver i en av sina dikter. ”Den störste fanatikern är den störste tvivlaren.”  Ja, frågan är om extremisten verkligen är så säker på vad han eller hon tror på? Kan det i själva verket vara så att ”där orden tar slut tar nävarna vid”. Det är kanske i ett sista desperat försök att säga något, i en diskussion som redan är förlorad, som fanatikern griper till våld. Vilket givetvis inte leder någon vart. För ett terrordåd lär inte övertyga någon, ingen vettig människa i alla fall. Det är bara ett uttryck för meningslöst våld.

Jag associerar vidare till Star Wars-filmerna där den unge Anakin Skywalker medger att han är rädd, men undrar vad det är för problem med det. Hans läromästare Yoda hävdar att det är allvarligt problem. ”Rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till vrede. Vrede leder till hat. Hat leder till lidande.”

Svenska folket gör klokt i att inte låta sig skrämmas. Vår vrede ska vara behärskad. Vi gör rätt i att inte ge hatet utrymme. För vi vill kämpa för att vårt land ska vara ett fritt och demokratiskt land där vi tar hand om varandra, eller hur?

Under helgen har tusentals människor samlats i Stockholms innerstad. Syftet var att hedra offren för attentatet, och på samma gång manifestera mot våld, samt slå ett slag för att kärlek och öppenhet ska fortsätta att prägla vårt samhälle. Sergels torg fylldes med ett hav av blommor. Kronprinsessan Viktoria fick frågan hur svenska folket ska gå vidare efter detta. Hon svarade: ”Tillsammans”. Hon har så rätt.

Urban Önell

 

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com