Min religionslärare på gymnasiet kommer jag nog aldrig att glömma. Tänk dig en skinntorr gubbe i kostym och slips. Han ser ut som om han borde ha gått i pension för länge sedan, men hans ögon lyser av iver, och han har svårt att stå stilla framme vid katedern. För honom var det viktigt att få oss att förstå – oavsett vilken religion vi studerade.
Jag kan inte erinra mig någon annan lärare som varit lika engagerad i sina försök att få mig att förstå hur andra tänker. Det handlade också om att han ville lära oss att tänka själva.
På en lektion var det någon som frågade religionsläraren: Vad tror du själv på? Svaret har etsat sig fast i mitt minne.
– Jag är väl ungefär som kameleonten – jag färgas av det jag ägnar mig åt för tillfället…
Trots alla år i yrket fortsatte denne lärare att studera de olika livsåskådningarna, Han hade inget emot att vi ställde svåra frågor. Tvärtom! Inte undra på att hans lektioner blev så levande och fulla av diskussioner.
Nu på söndag är det val till landets högsta beslutande organ, på lokal, regional och nationell nivå. Många gör anspråk på vår röst. Det är inte lätt att veta hur man ska rösta, för det handlar om mer än mig. Vad behöver min medmänniska, hur ska vi ta hand om miljöproblemen? Det gäller att tänka längre än näsan räcker. Vad är bäst för Sverige, för världen, för kommande generationer? Det är angeläget att blicka framåt – men också att utvärdera. Hur har våra politiker skött sig under den mandatperiod som nu närmar sig sitt slut?
Det finns paralleller mellan journalistens uppgift och religionslärarens. För journalisten har också en pedagogisk uppgift. Hur tänker man i de politiska partierna? Vilka slutsatser kan vi dra när vi analyserar samhällsutvecklingen?
Men journalisten är tvungen att vara mycket mer ifrågasättande än religionsläraren. Det måste upprätthållas en distans mellan makthavare och reporter. Journalistens uppgift är att ärligt granska. Hur ska annars medborgarna få fakta på bordet och kunna dra sina egna slutsatser?
Nyhetsjournalister får inte låta politiska hänsyn färga deras arbete, eller ge vika för politisk manipulation. Politiker får inte försöka hindra journalister i deras yrkesutövning. Om så sker går demokratin förlorad och kvar finns endast en skendemokrati. Norra Skåneskandalen i Hässleholm 2014 är ett avskräckande exempel på hur illa det kan gå när den nödvändiga distansen mellan media och makthavare åsidosätts.
Plötsligt väcktes insikten att den ledande lokaltidningen i Hässleholm inte agerade som den fria press den utgav sig för att vara. Detta ledde så småningom till att nättidningen Frilagt startades. Syftet är att ge Hässleholm politiskt oberoende och granskande journalistik.
Trots att politiker och andra inflytelserika personer gärna bekänner sig till demokrati och pressfrihet är det vanligt att Frilagts journalistik ifrågasätts, utan saklig grund. Bakom kulisserna smutskastas och motarbetas den fria nyhetsförmedlingen ännu mer. Det får redaktionen alltför ofta kännedom om.
Sanningen är ofta obekväm. Det är inte populärt att bli granskad. Förbluffande nog kan politiker som gått till angrepp, i nästa stund gilla och dela andra artiklar från Frilagt på sociala medier, när innehållet råkar falla dem i smaken.
Fortfarande tvingas Frilagt lägga tid och kraft på att försvara den journalistiska friheten. Makthavare som inte respekterar de demokratiska spelreglerna måste tillrättavisas. Nu är Frilagt inte beroende av maktens gillande, däremot är vi starkt beroende av läsarna, av tips från allmänheten och ekonomiska bidrag från stödprenumeranter.
Inför söndagens val: Glöm inte att fria val förutsätter fri press. På den punkten går det inte att kompromissa. Trots att tryckfriheten i Sverige föddes för 350 år sedan måste den ständigt försvaras. Samhällets skydd av de fria medierna behöver förstärkas snarare än urholkas.
I ett demokratiskt samhälle finns det inte utrymme för medier vars ansvariga utgivare uppträder ryggradslöst och går maktens ärenden. När det i själva verket är mediernas uppgift att ständigt syna makthavarna i sömmarna.
Urban Önell
