Med en vecka kvar till det amerikanska presidentvalet är såväl spänningen som insatsen hög. Joe Biden leder enligt opinions-undersökningarna, men demokraterna kommer med fasa ihåg att det gjorde även Hillary Clinton 2016 för att sedan falla på mållinjen. Biden leder klart, med 5 – 10 procent, om man betraktar USA som helhet. Men den siffran är mer eller mindre ointressant eftersom i det amerikanska systemet väljs presidenten via de enskilda staterna. Den kandidat som erhåller flest röster i en stat (det spelar ingen roll om man vinner med en eller hundratusen rösters övervikt) får ett visst antal delegater, som beror på statens folkmängd, medan förloraren ej får några alls. Den kandidat som får flest delegater (minst 270) i de 50 staterna tillsammans vinner presidentskapet. Detta röstsystem medför att den som vinner flest röster i hela landet ej nödvändigtvis är den som blir president, vilket ju som bekant inträffade 2016 när Trump besegrade Clinton, som dock fick nästan tre miljoner mer röster. I själva verket avgörs valet i ett antal vågmästarstater (”swing states”) där det väger jämnt mellan de båda kandidaterna, främst Arizona, Florida, Georgia, Michigan, Minnesota, North Carolina, Pennsylvania och Wisconsin.
Republikanerna betonar den goda ekonomin med rekordlåg arbetslöshet som rådde innan pandemin slog till och menar att Trump är den som åter kan få ekonomin på fötter samt försöker skrämma väljare med att demokraterna kommer att höja skatterna och föra en socialistisk politik. De framhäver även att de har tillsatt ett stort antal konservativa domare, inte minst tre stycken i Högsta Domstolen. Trump har en mycket trogen kärntrupp av väljare, men frågan är om det räcker för att vinna. Hans stil är ju att polarisera och sedan mobilisera sina väljare genom att demonisera sina politiska motståndare. Demokraterna har olika falanger inom sitt parti med delvis ganska så olika synpunkter, men de har alla som gemensam nämnare att de absolut vill ha bort Trump. Han är den enande kraften för demokraterna.
Man får inte glömma bort att det också hålls val till kongressen. Demokraterna lär väl behålla sin majoritet i Representanthuset, medan det kommer att bli en hård strid om vem som vinner Senaten. Om Republikanerna kan behålla Senaten så blir det väldigt svårt för en eventuell president Biden att få igenom sin politik.
Som de flesta val kommer även detta att vara en bedömning av vad den sittande presidenten har uträttat under sin mandatperiod. Man kan identifiera åtminstone fyra huvuddrag som fått kraftig kritik under hans första fyra år. För det första, de ständiga attackerna på de demokratiska institutionerna, normerna och objektiva fakta genom en störtflod av lögner och desinformation. Huvudanledningen till den negativa pressen och många människors förakt är inte något irrationellt Trump-hat, som framförs av Trump-anhängare, utan det enkla faktum att presidenten är en kronisk lögnare. Trumps politiska karriär började med att han under fem år aktivt spred lögnen att president Obama ej var född i USA. Vid den första presskonferensen som president tvingade Trump sin pressekreterare att påstå att publiken under Trumps invigning hade varit större än under Obamas, trots att jämförelse av foton visade att det var en uppenbar osanning. Sedan har det bara rullat på, den senaste uppskattningen av Trumps lögner och vilseledande påstående som president uppgår till över 20.000!
Den andra komponenten utgörs av den vilt grasserande korruptionen. Trump har som president fortsatt driva sin privata affärsverksamhet via sina söner. Han har vägrat att offentliggöra sina deklarationer som varit tradition sedan slutet av sextio-talet. Dessutom har han anställt sin dotter och hennes man som närmsta rådgivare i Vita Huset. Denna sammanblandning av privata affärer och landets officiella politik skapar uppenbara problem. Enligt avslöjande i pressen så har Trump enorma privata skulder vars ursprung är oklart. Dessa skulder medför en risk att politiska beslut påverkas av privata ekonomiska överväganden. Beroende på vem som lånat ut dessa gigantiska summor till Trump kan också säkerhetspolitiska risker föreligga. Det finns många exempel på hur Trump utnyttjar presidentskapet till sin egen ekonomiska vinning, t.ex. genom att förlägga officiella möten och konferenser till sina hotell och golfklubbar.
För det tredje så har Trump aktivt bidragit till och uppmuntrat en polarisering mellan olika grupper inom landet. Han har aldrig försökt vara president för alla amerikaner utan intagit den typiskt populistiska hållningen av ”oss” mot ”dem”. En följd av detta är att allting har politiserats, från coronabekämpning till miljöproblem. Experter har ersatts av politiska bundsförvanter i många departement och i utrikesförvaltningen. Respekten för kunskap och erfarenhet har ersatts av en ensidig personlig lojalitet till presidenten.
Sist, men inte minst så har Trumps respons till coronakrisen varit katastrofal. Det har fullständigt saknats en nationell plan för att koordinera åtgärderna mellan de 50 staterna. I stället är det nuvarande systemet ett lappverk av olika regler vilket medför att det är svårt att uppnå en konsistent nationell politik. Fortfarande saknas utrustning på många håll. Dessutom har Trump åsidosatt den vetenskapliga expertisen och i stället lanserat den ena vansinniga iden efter den andra. Vem kommer inte ihåg när han som botemedel föreslog injektion av desinfektionsmedel. Otroligt men sant! Trumps ensidiga fokusering på att öppna upp ekonomin utan att angripa orsaken, dvs. pandemin, har lett till en felaktig politik. Dessutom har Trump politiserat kampen mot pandemin och därmed skapat onödiga problem, t.ex. att bärandet eller ej av mask har kommit att symbolisera olika politiska ideologier.
Det går tyvärr ej att bortse från risken att Trump och Republikanerna kommer att fuska till sig valsegern. De har en lång tradition av att försvåra röstningen, speciellt för olika minoritetsgrupper, och under Trump kommer denna tendens att förstärkas. Även i detta pågående val har Republikanerna minskat antal vallokaler, reducerat antalet dagar som man kan rösta, infört nya krav på identitetshandlingar och genomfört begränsningar av olika slag för att minska valdeltagandet. Givet det stora antalet poströster kommer det med all sannolikhet att dröja några dagar innan man kan utropa segraren. Om Trump leder under valnatten men om Biden sedan via poströsterna, några dagar senare, verkar gå mot en seger då är det risk för att Republikanerna med allehanda tricks kommer att försöka avbryta sammanräkningen. Trump har flera gånger sagt att han inte kan förlora om valet går rätt till. Detta uttalande, i kombination med det faktum att Trump aldrig har erkänt några misstag, har av många tolkats som att han, i det fall Biden vinner, inte kommer att erkänna sig besegrad. Det skulle i så fall ge upphov till en situation som aldrig tidigare har inträffat i USA. Det gör att perioden mellan den 4 november och den 20 januari, då den nye presidenten ska installeras, kan bli problematisk och skapa osäkerhet om det konstitutionella läget. En eventuell tvist kan då avgöras av Högsta Domstolen där Republikanerna senaste nytillsatta domare gör att de konservativa nu har en majoritet på 6 – 3. Vi minns alla presidentvalet 2000 och kontroversen rörande rösträkningen i Florida då Högsta Domstolen avgjorde till Bushs förmån med knappa 5 – 4.
Valet är sannerligen ett ödesval inte bara för USA och världen utan framför allt för demokratin som ju redan är hotad på många ställen, inte minst i Europa. Trump har under de senaste åren åstadkommit en enorm skada som lär bli än värre om han skulle få fortsätta i ytterligare fyra år. USA:s anseende har i alla länder kollapsat och Trumps personliga förtroende ligger i nivå med Putins i Ryssland och Xis i Kina medan hans största popularitet uppvisas bland högerextremistiska och populistiska partier. Valet kommer inte bara att avgöra om Trump eller Biden kommer att bli president utan också vad för slags samhälle USA kommer att utvecklas till. Med Biden som president finns en chans att förena landet och återupprätta en viss grad av hederlighet och kompetens inom regering och statsförvaltning samt göra USA till en pålitlig internationell samarbetspartner igen.
Tohmas Karlsson
