Demokratin kan inte tas för given. Den utmanas på många sätt och måste ständigt försvaras. Det har föranlett Åsa och Martin Wikforss att skriva Därför demokrati, Om kunskapen och folkstyret. (Fri tanke).
Det kan tyckas självklart att vi är ska vara överens om att demokrati är det bästa styrelseskicket. I alla fall i den upplysta västvärlden. Men redan i bokens inledning tvingas läsaren konstatera att så inte är fallet. I en fransk undersökning från 2015 ansåg 40 procent att landet borde styras av en auktoritär regim utan demokratiska begränsningar. Nu ska man nog inte dra alltför långtgående slutsatser av det, men det tyder på att det finns många som är otillfredsställda med hur demokratin fungerar i praktiken.
Åsa Wikforss är professor i teoretisk filosofi och hennes bror Martin Wikforss statsvetare och journalist. De avfärdar inte det missnöje som råder. Situationen måste tas på största allvar, men låt oss för allt i världen inte kasta ut barnet med badvattnet!
Författarna hävdar bestämt att demokratin trots sina brister är överlägsen. Alternativa styrelseskick förskräcker. Demokratin bygger på övertygelsen om alla människors lika värde samt att vi som individer förmår tänka självständigt och använda vårt förnuft.
Hur stat och kommun styrs är en oerhört viktig fråga. Därför kan medborgarna inte bara överlämna den till en elit, bestående av politiker, experter, företagare, starka lobbyorganisationer och så vidare. Ännu värre vore det att tillsätta en stark ledare, som säger sig vara den sanna uttolkaren av folkviljan, som hen med alla tänkbara medel lovar att genomföra. Det skulle troligen innebära att vårt öde hamnar i en demagogs, det vill säga en folkförförares, händer. Det finns alltför många historiska exempel som visar hur illa det kan gå.
Demokratins styrka är att den utgår ifrån att människan visserligen har ett förnuft som kan leda rätt, men lika viktig är insikten att vi alla kan göra fel. Därför räcker det inte med ”fria val” där ledare kan tillsättas, det är lika viktigt att dessa ledare ständigt granskas, både av medborgare och fritt verkande journalister. Även akademiker och experter måste få verka och tala fritt, så att de beslut som fattas blir så kloka som möjligt. Utifrån den fria debatten kan en sammanvägning ske. En viktig grundbult i demokratin är att de politiska ledarna är ytterst ansvariga för besluten och att de ska kunna ställas till svars. Möjligheten att avsätta dessa makthavare är lika viktig som möjligheten att tillsätta dem och får inte naggas i kanten.
Yttrandefriheten är en annan grundläggande förutsättning för demokratin. Likafullt pekar författarna på baksidorna av vår tids spridande av desinformation, vetenskapsförnekelse, propaganda och konspirationsteorier. Internet har ökat möjligheterna att sprida budskap på ett revolutionerande sätt. En fråga vi bör ställa oss själva är: Vad gör sociala medier med oss? I vilken mån riskerar vi att falla för desinformation? Är vi tillräckligt källkritiska, så att vi inte blir vilseledda? Med Åsa Wikforss egna ord: ”Den som är lurad är inte fri, den som är lurad har förvandlats till ett objekt”.
Boken bjuder på en grundlig genomgång av begreppet populism, ett fenomen som uppträder både inom den politiska högern och vänstern. Populismen är starkt antagonistisk. Den hyser en djupt rotad misstro mot etablissemang, institutioner, forskare och journalister. Budskapen framförs ofta i ett högt tonläge och i värsta fall urartar de i hat och hot. Men den enes yttrandefrihet får inte missbrukas för att tysta någon annans möjlighet att delta i den offentliga debatten.
Demokratin behöver sina grindvakter, som vakar över den, så att den inte urvattnas. Det gäller att agera i tid. Författarna menar bland annat att Sveriges grundlagar har ett för dåligt skydd, och är alltför lätta att ändra. Strömningar i tiden, exempelvis behovet av att bekämpa terrorister och grov kriminalitet har i många länder använts som motivering för begränsningar av de medborgerliga rättigheterna. På den punkten är Sverige inget undantag.
Inte heller massmedia undkommer författarnas kritik. Journalistiken ska vara så korrekt som är möjligt, opartisk och konsekvensneutral. Därför är finns det all anledning att ifrågasätta poängen med att exempelvis ordna debatter om klimatet mellan forskare, väl insatta i ämnet och debattörer som har sina egna idéer, men saknar vetenskaplig kompetens. För då riskerar massmedia bara att så tvivel, när det hade varit önskvärt att de varit till allmänhetens hjälp att dra egna slutsatser på saklig grund.
Även techjättarnas enorma makt över internet är problematisk, menar författarna. Det finns starka krafter som vill att företagen ska agera kraftfullt för att motverka desinformation som sprids exempelvis via Facebook. Redan idag agerar Facebook på godtyckliga grunder, och plockar bort material, vilket är olyckligt. Då kan varningsflaggor vara en bättre idé, menar författarna. Men eftersom det handlar om privata företag har de stora möjligheter att själva bestämma reglerna på sina plattformar.
Åsa och Martin Wikforss argumenterar sakligt och pedagogiskt. De kan till viss del sägas ha skapat en handbok i konsten att friskvårda demokratin. De påtalar att det finns all anledning att lita till trovärdiga källor, att ta till sig vetenskap och beprövad erfarenhet. Fakta och kunskap som inte minst sanningssökande forskare och andra seriösa, kunniga aktörer har att förmedla bör ligga till grund för vårt tänkande. Vi måste som människor frivilligt böja oss för någon annans bättre argument, även om det tar emot att erkänna att vi hade fel. Om vi istället håller fast vid illa underbyggda åsikter, och tar strid mot bättre vetande, motverkar vi demokratins syfte: Att bygga ett gott samhälle för alla.
Urban Önell
