De flydde från krigets fasor i Ukraina och landade för några dagar sedan i vikingabyn i Vätteryd utanför Sösdala. Katerina från Zaporizjzja har alltid varit fascinerad av vikingar och drömt om att få lära sig smida. Nu ska hon få göra det.

Hon tvekade inte att följa med vikingarna Oddvar Lönnerkrantz och Nisse Nilén till Sverige, tillsammans med Vera, hennes vuxna dotter Irina och Tatiana med tioåriga dottern Elisabet, alla från Charkiv. Oddvar och hans rysktalande fru Maral har nu planer på att bygga ut och göra hela vikingabyn till flyktingförläggning.

Det var den andra resan Oddvar och Nisse gjorde med förnödenheter till Lviv i Ukraina och med plats för några flyktingar på hemvägen. De berättar om det enorma polska flyktingcentret, inrymt i ett nedlagt köpcentra i Przemysl. Där får flyktingarna önska vilket land de vill resa till.

Ukrainskorna som nu kommit till Vätteryd kände inte varandra tidigare, men träffades på bussen från Lviv. På flyktingcentret hade de bara hunnit vara i några timmar när de träffade Oddvar och Nisse.

– Vi kände oss lost, hade inga planer, säger de.

Men plötsligt fick Katerina syn på svenskarna.

– Wow, de är vikingar, vi följer med dem, sa hon.

Via Facetime fick de prata ryska med Maral, som ursprungligen kommer från Kazakstan.

Till Lviv reste de med evakueringståg från Charkiv och Zaporizjzja. De kommer dock alla från mindre orter utanför städerna. Tatiana hade lite odlingar och djur som getter och höns. Hon berättar att det också fanns stora grönsaksodlingar i området.

– Nu är allt förstört, säger hon.

Hon säger att hon inte ville lämna sitt land, men måste.

Vera berättar att hon såg raketer på avstånd.

– Glas i mitt hus krossades av vibrationerna.

Katerina berättar att det inte fanns någon el i Zaporizjzja när hon reste. Ryssarna hade då stängt kärnkraftverket som är Europas största. Det bidrog till att många flydde just nu.

– Vi väntade för länge med att lämna, säger Katerina.

Såg hur de sköt på civila

Hon berättar att hon såg hur ryssarna sköt på civila som lovats evakueringskorridor.

– En del bilar hade vita flaggor och skyltar där det stod att det var barn i bilen, men ryssarna sköt på dem, säger hon med tårar i ögonen.

Hon har en liten son kvar i Ukraina. Hon säger att hennes exmake är kriminell och att han mutat polisen.

– Polisen i Ukraina är korrupt så de hjälpte inte mig. När ryssarna kom var poliserna också de första som försvann, säger hon.

Däremot har hon, och även de andra, stark tilltro till den ukrainska militären och regeringen.

– Vår armé hjälper oss mycket. Regeringen försöker att inte visa oss förlusterna, bara segrarna så att vi blir starka och får mod. Det är vårt land, vi ska visa ryssarna att de måste ge sig iväg, säger Katerina.

Får lära sig smide med hjälp av sponsor

I Ukraina arbetade hon som möbelsnickare. Nu hoppas hon få lära sig smide hos vikingarna i Vätteryd.

– Det har jag alltid velat göra, min far kunde det, säger hon.

Oddvar lovar att det ska bli av och berättar att han just fått besked från en sponsor som skriver i en grupp för smidesentusiaster: “Jag sponsrar med några hundra kilo material om ni bjuder på kaffe”.

– Oddvars familj ger oss hopp, säger Katerina.

Ukrainskorna vill gärna börja jobba så snart som möjligt. Irina är sjuksköterska, liksom sin mor Vera som nu är pensionär.

Elisabet säger inte så mycket. På frågan vad hon tycker om att vara i Vätteryd svarar hon bara att hon vill hem till Ukraina.

– Hon saknar sin storebror väldigt mycket, han fick liksom andra män inte lämna landet, säger hennes mamma.

De tror alla att Ukraina ska besegra Ryssland, men att det kan ta tid och att det finns risk att kriget sprider sig till fler länder i närheten.

– Jag har en vän som flytt till Moldavien, men hon är rädd att ryssarna ska komma dit också. Hon åker kanske till Tyskland istället, säger Irina.

Hundar och hästar far illa

Annelie Glanby från Ljungbyhed är vikingaentusiast, men kände inte Oddvar och Maral innan hon hörde talas om Ukrainaprojektet. Nu har hon sponsrat med hundmat och även ställt sin bil till förfogande.

Oddvar berättar att många hundar, och även hästar, bara övergivits när deras ägare flytt.

– Vi hade tänkt hämta 50 hästar från en gård, men nu har vi fått veta att de blivit brända levande av ryssarna, berättar han.

Kontaktpersonern har skickat bilder på de döda hästarna och det nedbrunna stallet.

Oro för familjen i Kazakstan

Maral är också bekymrad för sin familj i Kazakstan eftersom hon nu fått veta att landet uppmanats mobilisera för att hjälpa Ryssland i Ukraina.

– Jag är väldigt orolig efter att jag pratat med min syster om att vi tar emot ukrainska flyktingar, och min syster är orolig för mig för ifall jag skulle komma tillbaka, säger hon.

Hon berättar att hon före kriget hade respekt för Putin.

– Jag tänkte att han nog måste vara tuff. Nu tror jag att han har blivit galen. Jag är förvånad, besviken och arg. Problemet är att ryssarna inte får veta sanningen. Vi har också vänner som inte tror på det vi berättar, säger hon.

Vikingarna har fått goda kontakter i Ukraina. Innan de lämnade landet denna gång fick de ett intyg från staten på att de är officiella samarbetspartners för att leverera hjälpsändningar. Det kommer att hjälpa dem att snabbare ta sig genom gränskontrollerna.

Planeringen för nästa resa är redan igång. Sponsorer kontaktas och mat och sjukvårdsutrustning köps in.

Berit Önell