Maria var bara 31 år gammal när hon tillsammans med sina barn, tre och sex år gamla, ställde sig framför tåget i Tormestorp, hennes gamla hemort. Boken Min mörka sanning återger hennes berättelse och förklarar, med hennes egna ord, vad som drev henne att välja denna oerhörda utväg. Men det är också hennes pappas, Anders Nicklassons, berättelse: om hur man hittar en väg genom sorgen, ilskan och frågorna – hur omöjligt det än kan verka.
I boken berättar Maria hur hon i åratal uthärdade ett destruktivt och förtryckande förhållande. När hon äntligen lämnade och sökte skyddat boende fick hon inte den hjälp hon behövde. Istället kände hon sig tvingad att återuppta kontakten med den man hon såg som ett hot mot sina barn.
Sin sista tid tillbringade hon boende hos sina föräldrar i Hässleholm. Hon lät dem inte oroa sig, och lät påskina att allt skulle återgå till det normala. Ingen förutsåg vad hon planerade.
Idag bor pappa Anders och mamma Kristin i gemytliga Finjasjö Park i Sjörröd. Skogspartiet nedanför altanen gulnar och är på väg att slå ut i brand. Precis som när de flyttade hit för ett år sedan, inte långt efter att det ofattbara drabbat dem.
– Alla färger är balsam för själen, säger han.
Efter ”händelsen”, som de nu kallar den, har han blivit mer andlig av sig. I sitt inre för han dialog med Maria. På jobbet, eller på golfbanan. Hennes röst sporrar honom att kämpa vidare.
– Vi brukar säga att vi har tre barn, varav ett är i himlen, och sex barnbarn, varav två är i himlen.
I Anders kontor hänger en canvastavla på Maria och den trygge rottweilern Tyson. Maria kysser en nöjd Tyson på kinden, och solen lyser upp hennes ansikte.
Den livlige Elton, en något ängslig sheltipoo är ett nyare tillskott till familjen. Det var Maria som ville att de skulle skaffa valp, och det var bland det första de gjorde efter händelsen.
– Det är ett jäkla stöd med djur, säger Anders.
– De kommer direkt när man är ledsen.
Människor har ofta svårare att närma sig någon som har sorg. Särskilt när det som skett är så fruktansvärt, och så orättvist. Det blir många klumpiga försök att säga något till stöd.
– Det räcker med ”jag vet inte vad jag skall säga”. Då vet jag att du tänkt på mig, säger Anders.
Själv hoppas han att boken också skall tjäna ett högre syfte.
– Jag hoppas att den kan hjälpa människor med sorg, visa att man blir människa igen och går vidare, säger han.
– Det är konstigt. När man drabbas, då vill man hjälpa andra.
En saga från verkligheten
Anders står som författare till boken, men är lika mycket dess redaktör. Stora delar är författade av Maria själv, som efterlämnade sina dagboksanteckningar på en laptop lånad av hennes pappa. Hela hennes berättelse, ända fram till händelsen finns dokumenterad.
Också intervjuer med vänner till Maria finns med, såväl som dokument i form av journalanteckningar och förhörsprotokoll där också Marias man och hans familj får komma till tals.
Bokens kärna är dock dagboksformatet, där Marias egna redogörelser och betraktelser varvas med hennes pappas.
Boken är dokumentär, men lika mycket litterär. Lika utmanande för tanken som känslan.
– Jag hade inte kunnat skriva annorlunda. Det är en saga från verkligheten, säger Anders.
Den mörka sanningen
Maria och Anders berättande är lika otvunget som det är självutlämnande.
– Sanningen skall fram. Varför skall man linda in den? säger Anders.
Att berätta sanningen, hur mörk den än må vara, är bokens föresats. Inte minst om varför Maria tog sitt beslut. Inte för att man skall hålla med, men för att man skall förstå.
– Min tanke är att föra hennes röst vidare.
När jag sätter mig vid datorn och börjar skriva hör jag Marias röst: ”Bra pappa! Bara skriv, för sanningen ska komma fram.”
Marias beslut låter sig inte avfärdas som ett vansinnesdåd. Genomförandet var väl övervägt och noga planerat. Hon agerade i övertygelsen om att det var det bästa utvägen för hennes familj.
Men vad driver en mor till att inte bara ta sitt eget liv, utan även sina barns?
Intresset har varit stort och frågeställningarna omfattande. Diskussionen på nätforumet Flashback har närmare sju tusen inlägg med spekulationer och tyckande om Marias liv och öde. Artiklarna i Norra Skåne och Frilagt hör till tidningarnas mer lästa och omdiskuterade.
Ingen har kämpat så mycket med dessa problem som Anders. Samtidigt är han också trött på alla frågor.
– Jag hoppas att det blir slut med på spekulationerna nu, att man får en förståelse, säger han.
En kamp om barnen
I sin dagbok dokumenterar Maria både fysisk och psykisk misshandel, men framförallt sin kamp för sönernas rätt till en normal barndom. En kamp inte bara mot hennes man, utan också mot hans föräldrar.
– Det blev kulturkrock när barnen kom, säger Anders.
Att respektera föräldrarnas rätt att själva uppfostra sina barn var självklart för Marias anhöriga. Men för Marias man, ”Jesse” som han kallas i boken, och hans familj, som paret länge bodde hos, var detta otänkbart. Familjen skulle vara insyltad i allt, i synnerhet när det gäller barnen.
– Männen dricker alkohol, men inte kvinnorna, och när vi träffar släktingar och vänner ska man hälsa på ett speciellt sätt. Först tar man i hand när man möts och frågar hur det är. Sedan ska alla männen och de äldre kvinnorna sätta sig ner, och då ska du gå runt och fråga varje person hur det är. “Hur är det med dig, din fru och dina barn?”
Jag rörde mig inte.
– En vanlig fras är också att fråga: “Är du trött?” Speciellt till männen som ”arbetar” även om de är arbetslösa.
I deras värld, präglad av heder och traditionella normer, går äldre före yngre, man före kvinna. ”Respekt” uppåt i hierarkin är viktigt, liksom traditioner, men knappast fakta.
– Det är rena trettiotalet, säger Anders.
– Jag har slagit dem med handflatan i ansiktet, sa hans mamma.
Kallsvetten bröt fram på min panna. Sedan sa jag klart och tydligt till dem:
– Våra barn ska inte bli bestraffade eller slagna på något sätt. Det är olagligt och det skadar barnen både fysiskt och psykiskt.
Vad jag hatar att känna mig som ett barn som försöker försvara sig mot hans föräldrar! När vi skulle lägga oss på kvällen sa jag till Jesse:
– Jag vägrar bo kvar här, bara så du vet. Ingen ska komma här och säga till mig hur vi ska uppfostra vårt barn.
Jesse och hans familj tycker att en pappa som hjälper till och behandlar kvinnor som jämlikar är kuvad, och att en pojke som får närhet från sina föräldrar blir bög eller invalid. Han får inte vara känslig och måste bli stark och hård.
– Han kan inte ens ta på sina egna barn, vad är det för en pappa? fnyser Anders.
Men Maria var inte någon som rättade in sig i ledet. Hon hade kunskap om barns behov och var inte rädd att säga ifrån.
– Hon sa nej till allt, ”så här gör vi inte!”, säger Anders.
– Hon skyddade barnen på alla sätt och vis.
Trots att Maria inte låter sig hunsas lever hon i en mer och mer inrutad tillvaro. Mannens svartsjuka gör att hon knappt kan träffa sina vänner, och hon får ensam ta ansvar för hemmet och barnen.
Maken är våldsam vid ett par tillfällen, och ständigt kontrollerande. Hotet om våld svävar hela tiden över henne och barnen.
Till slut inser Maria att hon inte kan vänta sig någon bättring. Hon genomskådar sin man som en stukad människa; lika hård som bräcklig, driven av svartsjuka, osäkerhet och kontrollbehov. Allt annat än instämmande och underdånighet gör honom kränkt. Han klarar inte av att ta till sig fakta, omvärdera sina ståndpunkter eller utvecklas som människa.
Hon härleder hans narcissism och svaga empati till hans barndom. Han är densamme som sin barn- och kvinnomisshandlande far, som han aldrig ifrågasätter. Nu vill han fortsätta denna cykel med hennes barn.
Det hade hon aldrig kunnat acceptera.
Idag känner jag mig lugn, för jag vet att jag kommer att lyckas. Att han ska hålla på och jaga mig orkar jag inte längre, och inte heller att hans familj ska förstöra barnen. Det ska bli så skönt att slippa dem. Äntligen ska vi få ro och bara vara tillsammans vi tre. Jag undrar om det ska sluta i himlen eller helvetet? Men helvetet hade jag redan upplevt så det är säkert inte så stor skillnad.
Anders förstår varför hon gjorde som hon gjorde. Jesse hade aldrig släppt taget så länge barnen fanns med i bilden. Ingen annan man skulle komma nära hans barn. Det spelade ingen roll om de var skilda; var hon ”otrogen” skulle han döda henne.
– Hon gjorde det också för vår skull. Han skulle aldrig ha lämnat oss ifred.
Samtidigt kan han inte säga att han accepterar det.
– Jag vill göra det ogjort, säger han.
– Hon var vuxen och tog ett eget beslut. Fel beslut, men hennes beslut.
Att överleva sorgen
Varför? Varför? Det går runt i huvudet hela tiden. Det känns som om något inom mig har dött, och jag vet absolut inte hur jag ska klara av allt detta. Det är en mardröm. Men vi har bestämt att vi ska ta all hjälp vi kan få, även om det är jättesvårt att tänka att någon kan hjälpa oss. Varför kunde inte Jesse låta henne vara?
Maria skrev i sin dagbok att hon visste att hennes föräldrar skulle klara sig igenom sorgen.
– Vi kommer att överleva, det sa vi redan dagen efter. Hur, det visste vi bara inte, säger Anders.
– Som jag ser på saken har man två vägar att gå. Lägga sig ned, eller resa sig upp.
Det var dock enklare sagt än gjort. När de fick beskedet stod både han och Kristin inför känslomässig kollaps.
– Vi hade tur att vår sons sambo är polis. Hon körde oss till psykakuten. Min fru svimmade i bilen, berättar Anders.
– Det är möjligt att psykakuten är något som är tabu, men de vet verkligen hur man tar emot människor. Där fick vi också vår kurator som vi har kvar än idag.
Utan stödet från djuren, kuratorn, föreningen VSFB (Vi Som Förlorat ett Barn), med flera, hade vägen till idag varit mycket svårare.
Också boken var ett konstruktivt sätt att bearbeta känslorna.
– Att skriva har hållit mig vid liv, säger Anders.
Han konstaterar att det inte är självklart att man får rätt hjälp, om man inte på egen hand söker den.
– Hjälpen kommer inte till en, säger han.
Anders hoppas att boken skall kunna leda någon rätt.
– Kan jag bara hjälpa någon är jag nöjd.
Jesse verkar av vad som kan utläsas av boken varken ha fått eller sökt hjälp. Istället hemsöker han Marias anhöriga och vänner och beter sig utagerande mot sin omgivning. Han slår sönder saker, påstår att Maria var psykiskt sjuk och letar efter en syndabock, en hypotetisk ”annan man” som hon varit otrogen med, och som han kan hålla ansvarig för händelsen.
Något behov av att läxa upp honom känner Anders inte.
– Nej, han fick sitt straff. ”Hans barn”, som han säger, fick han inte behålla.
Men Anders är trött på att prata om honom. Nu blickar han framåt.
Marias berättelse lever vidare
– Boken kommer alltid att finnas här hemma. Hennes historia kommer aldrig att glömmas, säger Anders.
Även om bokens sista kapitel är avslutat, och boken gått till tryck, har han planer på att fortsätta föra Marias talan.
– Jag har en långsiktig plan med min bok, säger han.
– Jag kommer att leva med boken. Jag skall ut och prata och föreläsa.
Härnäst medverkar han den 25 november på internationella dagen mot våld mot kvinnor, som i Hässleholm i vanlig ordning uppmärksammas av kvinnojouren Frida.
Ämnet är både viktigt och aktuellt, och Anders har en del synpunkter på hur ärendet hanterades.
– Det är en tankeställare för samhället. Skall det ta sån jäkla tid innan något händer?
Maria har lämnat uppgifter till polisen och socialen om misshandeln, bland annat hur maken tagit strypgrepp på henne, något han senare också erkände i polisförhör i samband med mordutredningen efter barnens död.
– Hon hade lämnat in en skrivelse om misshandeln. Om man sitter och läser den, borde man då inte fråga sig om det stämmer, och ta in honom och höra om det är sant?
Socialtjänsten gjorde efter en intern utredning bedömningen att de inte brustit i hanteringen. Inte tillräckligt lång tid hade passerat för att de skulle ha skyldighet att agera. Det var dessutom semestertider.
– Ska allting vila då? Om det är semester, då behöver hon inte ha skyddat boende?
Familjen avstod dock från att överklaga.
– Vi kunde ha gått vidare och krävt en neutral granskning, men det hade inte hjälpt. Vi hade också mycket annat jobbigt då, Marias förråd, bouppteckningen, och polisutredningen.
Inte heller polisen, som förhörde mannen, ser någon anledning att återuppta tidigare utredning om misshandel, vilken lagts ned.
– Vi kommer inte att återuppta utredningen, inte i nuläget, säger polisens presstalesperson Thomas Johansson.
Fler böcker kommer
Anders är mångsidig. Han är trubadur, egenföretagare och har skrivit manus till måleriutbildningen på alla gymnasieskolor i Sverige.
Det litterära författarskapet var dock något nytt, även om han läser mycket.
– Jag fick bygga upp och skriva om början många gånger innan jag kom igång, säger Anders.
Att det skulle landa i dagboksformatet stod inte heller klart till en början. Men efterhand lossnade det, och nu är han redan på gång med nästa alster.
– Det blir en deckare, säger han, och berättar lite om upplägget.
En riktig gastkramare.
Min mörka sanning utkommer den 25 oktober med sin första begränsade upplaga om 1 000 exemplar, som Anders trycker på egen bekostnad i samarbete med Exakta. Boken kan beställas på minmorkasanning.se
Lava förlag, som i september antog manuskriptet, kommer så småningom att trycka boken i större upplaga, och har även planer på en ljudbok.
Jonathan Önell
Uppdatering: Trots att boken ännu inte kommit från tryckeriet är den redan slutsåld på hemsidan. Den öppnar för en andra omgång beställningar den 25 november.
Läs mer:
2021-07-22 Socialtjänsten ska utreda om tågdödade fick rätt stöd
