KRÖNIKA. De så kallade mellanårsvalen i USA ägde rum den 8 november 2022. Trots ett allmänt missnöje med den ekonomiska situationen i landet och att endast 44 procent var nöjda med hur president Biden skötte sitt jobb, så lyckades Demokraterna notera ett av de bästa resultaten för en sittande president i ett mellanårsval på nästan hundra år. Visserligen förlorade de sin majoritet i representanthuset men förlusten var mycket mindre än befarat och man lyckades till och med utöka sin majoritet i Senaten med ett mandat. Valdeltagandet nådde 47 procent vilket var något lägre än nivån 2018 som uppgick till 49 procent, men fortfarande högt efter amerikanska förhållanden. En tolkning av resultatet är att Demokraterna, trots en sviktande ekonomi, lyckades övertyga tillräckligt många väljare om att ett republikanskt maktövertagande skulle hota grundläggande fri- och rättigheter. Ett exempel härpå var att Högsta domstolens beslut att inskränka aborträtten motiverade många demokratiska väljare. Men med ett republikanskt parti som fogligt leds av Trump och hans Maga-supportrar i en alltmer auktoritär riktning så är den amerikanska demokratins framtid högst osäker.
Två år efter den misslyckade statskuppen den 6 januari 2021, så skulle man kunna förledas att tro att Republikanerna så småningom skulle återvända till normalitet. Kan man verkligen vinna val genom att hålla fast vid den så kallade ”Big lie”? En del av svaret ligger i det faktum att Republikanerna har en strukturell fördel genom valsystemet som gynnar glesbygden i förhållande till städer. Så vann till exempel Busch 2000 och Trump 2016 presidentvalen trots att de inte uppnådde en majoritet av de totala rösterna. Likaså, i valet 2022 så erhöll Republikanerna cirka 42 procent av rösterna men vann 49 procent av platserna i senaten. Man får inte glömma bort att även efter den misslyckade stormningen av Kapitolium, med fem dödsfall och massor av skadade poliser, så röstade 147 republikaner, inklusive åtta senatorer, mot att godkänna Joe Bidens seger i presidentvalet. Alla åtta senatorerna är fortfarande i aktiv tjänst. Utav de 139 medlemmar av representanthuset som röstade emot godkännandet så kandiderade 124 ånyo och 118 av dem vann. Dessutom så vann republikanska delstatsguvernörer övertygande segrar i Florida, Georgia och Texas. Rent allmänt var Republikanerna framgångsrika bland vita väljare utan högskoleutbildning, på landsbygden, hos religiösa grupper samt bland ”latinos”, speciellt män.
Radikaliseringen av det Republikanska partiet tar sig många uttryck. Det första symptomet är Trumps fortgående popularitet och inflytande hos Republikanerna. Ingen tidigare president, och definitivt ingen som förlorat efter endast en mandatperiod, har så eftertryckligt dominerat sitt parti efter det att han avgått. Partiet drivs av Trumps personliga hämndlystnad och har inget sammanhållet politiskt program som syftar till att lösa samhällsproblem. I stället driver man så kallat ”culture war” frågor som aborträtten, rätten att bära vapen och vaccinationsregler där man intar extrema positioner.
För det andra, flera republikanska kongressledamöter framför nu helt öppet grundlösa konspirationsteorier omfattande de mest fantastiska påståenden såsom att det existerar en satanistisk pedofil-kult som leds av högt uppsatta demokrater eller att utländska makter var involverade med att programmera datorer så att de gynnade Biden. Trumps anhängare har länge trott att en så kallad “deep state”- ett hemligt nätverk av byråkrater, en slags hemlig skuggregering – har motarbetat Trump redan innan han blev president. Det mest framstående exemplet på konspirationsteoriernas inflytande är naturligtvis att många Trump-väljare fortfarande tror att presidentvalet 2020 var riggat till förmån för Biden. Enligt olika opinionsundersökningar så tror fortfarande cirka två tredjedelar av Republikanerna att Trump vann, vilket ju är minst sagt häpnadsväckande.
För det tredje, beteende och attityder tycks nu till stor del bestämmas av vilken politisk tillhörighet man har. Det verkar som om många ser politik som ett nollsumme spel, vilket innebär att det som är bra för mina politiska motståndare måste definitionsmässigt vara dåligt för mig. Det gäller delvis även för demokrater men republikaner i synnerhet ser sina motståndare som ett existentiellt hot mot deras livsstil. Medan Demokraterna hyllar ett mångkulturellt samhälle menar Republikanerna att det hotar deras kultur och identitet. Många republikaner anser dessutom att i dagens samhälle så är det de vita som är utsatta för diskriminering. En förklaring kan vara att andelen vita, som utgör en större andel av Republikanerna än Demokraterna, kontinuerligt minskar i den amerikanska befolkningen. År 2000 var andelen vita 69 procent medan drygt tjugo år senare hade minskat till 59 procent.
För det fjärde, så har hot och politiskt våld ökat markant sedan Trump gjorde sin entré på den politiska scenen 2016. Trump har ju ett flertal gånger förordat våld och i mer eller mindre förtäckta ordalag hotat sina politiska motståndare. Opinionsundersökningar visar en tilltagande acceptans bland amerikaner och i synnerhet republikaner av politiskt våld. Högerextremistiska, regeringsfientliga grupper som Oath Keepers, The Proud Boys har det alltid funnits i USA men de har tilltagit i styrka och uppträder nu mycket mer öppet och provocerande, oftast beväpnade. Hot mot valarbetare och valda ledamöter har blivit vardagsmat och Trump har öppet sagt att om han skulle bli åtalad så kommer hans Maga-supportrar att göra upplopp. Andra exempel utgörs av det misslyckade försöket att kidnappa den demokratiska guvernören Gretchen Whitmer i oktober 2020 i Minnesota, attacken på dåvarande talmannen Nancy Pelosis man och i förra veckan besköt en besegrad republikan i Arizona sina demokratiska motståndare i deras hem. Det finns naturligtvis också våldsbenägna element på den politiska vänsterkanten, men inte tillnärmelsevis i samma utsträckning som på högerkanten. Detta är naturligtvis en mycket oroväckande utveckling som hotar demokratins fundament.
För det femte, det finns ett internationellt nätverk av högerpopulistiska auktoritära regimer, Ryssland, Ungern, Polen med flera. Republikanerna uttrycker öppen beundran för dessa länder och deras ledare som de anser försvara den västerländska, kristna kulturen mot en ”invasion” av immigranter, från ickeeuropeiska länder, som genom sina högre födelsetal hotar att undantränga den ursprungliga inhemska befolkningen. Denna så kallade ”replacement”-teori spelar en viktig roll i högerpopulisternas retorik. Den misslyckade statskuppen nyligen i Brasilien är ett exempel på hur utbredd denna rörelse är.
Givet denna radikalisering av det Republikanska partiet hur kommer det att använda sin majoritet i representanthuset under de kommande två åren fram till presidentvalet 2024?
Först och främst så kommer de att driva diverse undersökningar, bland annat av presidentens son Hunter Biden och hans affärer, coronakrisens uppkomst, avslutandet av kriget i Afghanistan, FBI, samt den okontrollerade immigrationen längs den mexikanska gränsen. Det är representanthusets konstitutionella uppgift att kontrollera presidenten och hans regering och att närmare undersöka den misslyckade avslutningen av Afghanistankriget såväl som det ständiga problemet med den mer eller mindre illegala immigration är helt legitima uppgifter. Men mycket krut kommer att spillas på att hitta en ursäkt för att kunna ställa president Biden inför riksrätt (”impeachment”). Återigen så är det Trump, som ju två gånger blev ställd inför riksrätt, som pressar Republikanerna till att hämnas på Biden. En oerhört viktig fråga är om det militära stödet till Ukraina kommer att fortsätta i nuvarande omfattning. En del av de mest extrema republikanerna har hotat med att skära ner hjälpen, men för närvarande tycks det finnas en bred partiövergripande majoritet för att fortsatta den nuvarande politiken. Trump har anmält sig officiellt som presidentkandidat för 2024. Återigen måste man stanna upp och betänka att en tidigare president som i åratal har ljugit om valresultatet 2020 och sedan ledde ett försök att med våld förhindra ett fredligt övergivande av regeringsmakten nu tillåts att åter söka presidentämbetet. Det är historier som brukar förknippas med bananrepubliker. Men få av Republikanernas ledare fördömer Trump och en del, som Mitch McConnell och Bill Barr, säger att de kommer att rösta på honom igen. Det republikanska partiet har dock ett dilemma. Om man nominerar Trump så tillfredsställer man önskningarna hos de extrema Maga-supportrarna men risken är att man samtidigt skrämmer bort moderata väljare. Bland oberoende väljare har cirka två tredjedelar en ofördelaktig uppfattning om Trump och siffran är ännu högre för kvinnor. Men det blir inte lätt att besegra Trump som inte kommer att träda tillbaka frivilligt. I de republikanska primärvalen så tillämpar man så kallade “winner-take-all”-regler vilket gynnar en kandidat med en trofast bas som Trump. För tillfället är Floridas guvernör Ron de Santis den starkaste republikanske kandidaten att utmana Trump. Men vågar de Santis verkligen attackera Trump fullt ut och riskera utsätta sig för både Trumps personliga attacker och hans supportrars vrede?
De kommande två åren kommer att karaktäriseras av en bitter och säkert smutsig valkamp inför presidentvalet 2024. Ännu har inte Biden meddelat om han ska ställa upp för återval eller ej. En majoritet, även bland demokraterna, vill inte att han ska kandidera igen. Men problemet för Demokraterna är att man inte har någon given kronprins att ersätta Biden med. Ironiskt nog kan det bli en repris på 2020 års val, nu med två kandidater som en klar majoritet ställer sig avvisande till. Valresultatet 2022 visade att många amerikaner, som trots att de varit besvikna på Biden, ställde upp och röstade på Demokraterna för att förhindra att Trump och hans auktoritära Republikanska parti skulle få makten och ytterligare hota demokratin. Vågar vi hoppas på att detsamma gäller för presidentvalet 2024?
Tohmas Karlsson
