INSÄNDARE: Nu har jag fattat ett otippat beslut. Jag lämnar Hässleholms kommun och omsorgen som jag varit stolt över och trogen i 37 år.

Jag går med lätta steg och tungt hjärta. Tillsammans med all min kunskap, erfarenhet och trygghet. Lämnar det jag varit med att bygga upp, i kaos och som det känns, när det håller på att rasa ihop och sluta med en omsorg i spillror.

Boende i fokus, respekt och kvalité finns inte längre. Istället för att stanna och se omsorgen fallera i denna förändring, som är pågående p.g.a. att ekonomin är körd i botten, slutar jag. Att se omsorgen förfalla på detta sätt sliter hål i hjärtat och gör det omöjligt att fortsätta kämpa för de som behöver det så väl.

När värdet hos människor med funktionsnedsättning ska bedömas på ett sätt så att det sjunker så lågt ner att det inte finns något värde kvar p.g.a.  deras funktionsförmåga, då vill jag inte vara med längre. Som en kollega sa, det går inte att få personer med grav funktionsnedsättning att passa in eller fylla ut en kub, de är mer som stjärnor med ojämna uddar. En annan kollega har uttryckt att det går inte att få med alla specialiteter som en funktionsnedsatt har i sitt behov av hjälp i skrift, så att det blir begripligt för en utomstående, trots mätmetoder. Man måste lära sig genom att se med egna ögon och vara med och hjälpa dem för att förstå hur man ger dem bäst hjälp med kvalité och respekt i fokus.

Om inte sunt förnuft finns hos de som jobbar på ett gruppboende,  blir ett gruppboende med gravt funktionsnedsatta som en förvaringsplats utan känsla för det värde som de som bor där har. Känns som omsorgen är på väg mot de ”sinnesslöas” tid, igen… hua! Jag ryser av denna vetskap och tänker på de gamla journalerna jag läst, om de som exempelvis bodde på institution och liknande ställen. Skillnaden är en mindre byggnad, egen lägenhet med uteplats, men innehållet av omsorg och livskvalité näst intill obefintlighet som förr i tiden.

Arbetsglädje och bra arbetsmiljö bortblåst… bara att spara pengar räknas. ALLA ska få möjlighet jobba heltid och samtidigt ska det skäras ner på personal, med ensamarbete och ännu obekvämare arbetstider som följd, men med samma mål att uppfylla. Möjligen även säga upp personal och de som står på LAS-listan knackar på dörren och har rätt till jobb, oavsett tillräcklig/rätt kompetens eller ansvarsförmåga och respekt som ger bra kvalité.

Jag har inget emot förändringar, men denna gång håller jag i förändringen. Jag flyttar på mig själv till något nytt för mig, där jag kan känna stolthet och hjälpa till att forma och bygga på ett värdigt sätt en bra tillvaro för de som behöver det så väl. En möjlighet att få nya influenser, ny energi som det är roligt, givande och lärorikt att ha nytta och glädje av i framtiden.

Var rädda om er. Ni finns i mitt hjärta! Vi ses, när vindarna blåser åt samma håll där jag och mitt hjärta alltid är och alltid kommer att vara som medmänniska.

Maria Bruno