torsjö live vers2

Hemtjänsten gav Diana livet och glädjen tillbaka

Hemtjänsten gav Diana livet och glädjen tillbaka

Diana Nilsson tackar hemtjänstens personal för att hon fortfarande är vid liv. För fem år sedan flyttade hon till Hässleholm. Då mådde hon så dåligt att hon ansågs vara i livets slutskede.

– Jag trodde att det var den sista sommaren jag skulle få, säger hon.

Men det visade sig att det gick att hjälpa Diana på fötter igen. När hon fick ett helt annat bemötande än tidigare – och när bristfällig vård byttes ut mot god omvårdnad.

Diana Nilsson fick både ett nytt hem och ett nytt liv i Hässleholm.

ANNONS

Annons om att annonsera i Frilagt

Det är med en varmt leende på läpparna som Diana tar emot i sitt lilla radhus. Två personer från hemtjänsten är på besök för att stötta henne med hennes dagliga träning. Diana hinner knappt med att hälsa innan hon börjar berömma sina medhjälpare. Den tacksamhet hon känner löper sedan som en röd tråd genom hennes samtal med Frilagts reporter.

Diana är full av livslust. Detta trots allt hon gått igenom, av sjukdom, olyckshändelser och vanvård. Flera gånger har hon varit nära döden. Svårigheterna och de kroppsliga begränsningar hon lever med har inte gjort henne bitter.

Den 9 juli fyller hon 52 år och hon ser fram emot att få fira tillsammans med sin son David och barnbarnen.

– Att se mina barnbarn växa upp är något som gör mig lycklig, säger hon.

På Dianas ytterdörr sitter en inbjudande skylt som välkomnar både hemtjänsten och andra besökare.

Ett mål hon satt upp för framtiden är att hon ännu en gång ska få sitta på en hästrygg. För när hon var ung var det ett av hennes stora intressen. När hon var fem år följde hon med sin morfar på en auktion där det såldes kreatur, och morfar var ute efter suggor. Men så frågade Diana vad som väntade en gammal shetlandsponny som också var till salu.

– Han sa att den antagligen skulle gå till slakt om den inte blev såld, berättar Diana.

Diana kastade sig om halsen på hästen och vägrade släppa den. Så det slutade med att morfar fick hala upp plånboken och köpa loss den.

Diana poserar gärna i ridhjälm för Frilagts reporter. Hon drömmer om att ännu en gång få komma upp på en hästrygg. Idag finns det liftar som gör att även den med kroppsliga begränsningar kan få hjälp att infria en sådan dröm.

När Diana var 21 år var hästar en stor del av hennes liv. Med viss framgång tävlade hon i dressyr. Hon arbetade som undersköterska och sonen David var två år. Men en trafikolycka kom att vända upp och ner på hennes tillvaro, från ett ögonblick till ett annat. Det var blixthalka och en hare skuttade upp på vägen framför henne när hon var på väg hem från jobbet.

– Jag gjorde det man inte ska göra och tvärbromsade, berättar Diana.

Bilen voltade, och själv blev hon fastklämd i det vrak som återstod efter kraschen. Den ena armen skadades svårt, och det skulle visa sig att även kroppspulsådern brustit. Räddningstjänsten fick klippa upp plåten för att kunna få ut henne ur fordonet. Diana hamnade i respirator till att börja med och fick tillbringa ett helt år på sjukhus innan hon kunde flytta hem igen.

Efter en tid visade det sig att hon drabbats av Addisons sjukdom, som beror på att binjurarna inte fungerar som de ska och inte producerar för kroppen livsviktiga hormoner. Hon fick sedan en allvarlig infektion med blodförgiftning som i sin tur ledde till att hon fick amputera en arm.

När Diana var som sämst bodde hon i Landskrona och var helt beroende av hemtjänstens hjälp, men blev bara sämre och sämre. Hon har dock lite svårt att redogöra för exakt i vilken ordning som allt hände. Under en period hade hon så ont att hon helst inte ville att någon skulle röra vid henne. Efteråt visade det sig att hon hade sår med likmaskar. En dag, när hemtjänsten inte var där, utan gått vidare till någon annan, kollapsade hon på toaletten.

– Jag skrek efter hjälp, och en granne ringde polisen, berättar Diana. De bröt sig sedan in. Mitt hjärta stannade sedan i ambulansen.

Ett upplivningsförsök med hjärtstartare lyckades. Men väl inne på sjukhuset visade det sig att Diana hade en sänka på 700, blodförgiftning samt ojämn hjärtrytm. Läkaren anmälde hemtjänsten för bristande vård. Inspektionen för vård och omsorg lämnade dock anmälan utan åtgärd.

När Diana väl kom hem igen och hemtjänsten skulle förflytta henne med lift gled hon en dag ur selen och bröt foten. Något sådant ska inte kunna hända om personalen gör rätt och följer alla instruktioner.

Vid ett tillfälle frågade en läkare om Diana ville somna in, om det uppstod en liknande situation. Nej, Diana ville leva, och inte dö. Hon ville inte bli betraktad som en person i livets slutskede.

– Gör allt ni kan, var Dianas svar.

Diana trivs i sin marklägenhet där hon kan köra in och ut med sin permobil. Hon har också en uteplats där hon kan sitta med sin katt i famnen. Katten ville dock inte vara med på bild.

Hon är inte ute efter att klandra några enskilda medarbetare i Landskrona för det hon fick gå igenom.

– De gjorde inte som de gjorde av elakhet, säger hon. Men det blev en ond cirkel.

Diana vill hellre tala om hur flytten till Hässleholm blev en vändpunkt i hennes liv. Att det blev just här beror på att hon hittade en marklägenhet med uteplats som hon genast tyckte väldigt mycket om. Här har också vården som hemtjänsten gett henne fungerat så mycket bättre. Diana känner att ibland bjuder personalen på det där lilla extra. Just när Frilagt är på besök har hon fått hjälp med att måla naglarna. Att hon fått taktil massage vid något tillfälle har också varit välgörande.

– De har väckt min själ och verkligen varit rädda om mig, säger Diana. De är värda en eloge. Jag känner att jag är en människa och inte ett vårdpaket. Min sjuksköterska är noggrann och har kämpat så för min skull. Enhetschefen är också jättebra. Från att ha varit rädd för hemtjänsten, undrar jag nu vilken av mina vänner som ska komma. Idag är det till och med så att jag börjat gåträna. Nu trappar vi också ner på min medicin. Hemtjänstpersonalen vet inte hur viktiga de är. Mina änglar är helt otroliga.

Att få hjälp med att måla naglarna, färga håret, eller en stunds massage ger livet guldkant.

Josef Alsuhairi, som är omsorgschef för hemvården i Landskrona, blir förskräckt när han får höra om Dianas negativa erfarenheter från hennes tid i kommunens vård.

– Det låter som en mardröm, är hans spontana kommentar.

Det framgår av samtalet att Josef Alsuhairi inte arbetade för Landskrona kommun under den aktuella tiden då Diana bodde där. Han kan därför bara svara på allmänna frågor om hur hemtjänsten arbetar.

– Jag kan inte kommentera enskilda fall, säger han. Det här ligger dessutom långt tillbaka i tiden.

Vad kan bristande vård och omsorg bero på?

– Det är väldigt svårt att svara på, säger Josef Alsuhairi.

Men han medger att det kan bli fel ibland, inte minst i stressiga situationer.

– Misstag sker, men vi arbetar aktivt för att undvika detta, säger Josef Alsuhairi.

– Alla avvikelser utreds för att hålla dem på minimal nivå. Vi tar också upp dem på teamträffar och diskuterar dem. Jag önskar att jag kunde garantera att det inte kommer att göras nya misstag, men det kan jag inte. När människor är inblandade kan det bli fel ibland.

Han hävdar att Landskrona kommun arbetar hårt för att vården som ges ska vara av så hög kvalité som möjligt. Exempelvis genom att internutbilda personal som inte redan har vårdutbildning med sig i bagaget, och genom att stötta individer som kan behöva förbättra sina språkkunskaper. Han hävdar att så gott som utan undantag har personalen inom vården i Landskrona goda intentioner.

– De som vi anställer vill arbeta här för att hjälpa andra människor, betonar han.

Urban Önell

Uppskattar du Frilagt?
Frilagt behöver ditt stöd för att fortsätta granska!

Bankgiro: 
597-6535
Konto: 8403-8, 33 403 635-7
Swish: 0708938399
Kontakt: prenumeration@frilagt.se