KRÖNIKA. Som 50-talist har jag observerat att mycket av det som tidigare uppfattades som onaturligt har övergått till att bli tämligen normalt. Som exempelvis homosexualitet, som enligt dåtida vetenskap och juridik betraktades som perverst och onormalt.
När jag var barn, betraktades det som onaturligt och potentiellt skadligt att vara vegetarian, särskilt för växande barn. Min familj var vegetarianer. ”Stackars dig som inte får äta kött.” Omtänksamma ord från en kamrat som hört ryktet om min kost. Det skulle dröja ännu ett par år innan skolbespisningen kom till Tyringe.
Att jag i hemlighet bjöds på utsökta köttbullar av mormor att äta i hennes garderob, höll jag tyst om. Ville undvika att det kom till pappas kännedom som var ett bålverk av icke-normaliteter. Utöver de biodynamiska (ekologiska) grönsakerna, som han köpte av en odlare i Röke, var pappa nykterist, rökte inte och ägde en cykel med kärra i stället för bil. Som en av få familjer i Tyringe hade vi ett ”sketet jäkla” utedass i trädgården. En belastning i paritet med det faktum att pappa var en av byns få socialister.
I fjärde klass kom skolans studierektor på besök i vår klass. Som den hemvärnsman och högerman han var, gick han med sträckt rygg längs bänkraderna. När han kom till mig stannade han tvärt. Under några evighetssekunder iakttog han mig. Med ett hårt grepp om min högerarm skakade han mig så kraftigt att mitt huvud fladdrade mellan axlarna. Militäriskt högt sa han: ”Sitt ordentligt.”
Jag grät inte. Däremot kände jag mig tillintetgjord, förstod att jag var ett lågstatusbarn även om jag då inte kände till begreppet. Inte heller att studierektorn, enligt ryktet, medverkade till att två barn till byns socialister blev kvarsittare det året.
Varför kan inte pappa vara en normal pappa och jobba på fabrik som alla andra pappor i byn, tänkte jag. Varför måste han måla plankor? Och han kunde väl för fan vara socialdemokrat och ta sig en sup och röka pipa ibland. Men nej, han var principfast utan att tänka på hur hans ”icke- normaliteter” påverkade mig. Min uppfattning om mig själv som ett lågstatus barn fick mig att längta efter att bli vuxen och lämna det onormala bakom mig. Som att slippa smyga med köttbullar i mormors garderob.
Under en lektion i fjärde klass beskrev vår fröken proteinernas betydelse för barnens utveckling. ”Proteiner, finns i kött, ägg och fisk, inte i grönsaker,” sa hon och pekade på planschen med alla ljuvligheter som jag antog att mina klasskamrater åt varje dag. ”Proteiner behöver ni för att era hjärnor skall bli förståndiga.”
Efter fortsatt orerande om köttets välgörande inverkan på oss barn frågade hon: “Vet ni nu varför det är så viktigt att barn äter kött?” Snabbt kom svaret från en av mina förälskelser, hon som jag fantiserade om vid insomnandet på kvällarna: ”För att vi ska växa och tänka bra,” ”Bra,” svarade ”tantaset” och log.
Nu anade jag varthän det barkade. Och mycket riktigt; ”Gay, som vegetarianer äter ni bara grönsaker i er familj,” sa hon och förvissade sig om att mina klasskamrater hade mig, vegisen, i fokus. Då kom avrättningen. En avrättning som bara den lyckas med som har auktoritet och ordet i sin makt, som saknar barnperspektiv. Eller så var hon bara elak: ”Vad ger din mamma dig att äta för att du skall få proteinerna du behöver för att din hjärna skall utvecklas normalt?”
Det erkännes, min tioåriga hjärna var inte tillräckligt utvecklad för att leverera henne ett dräpande svar. I stället stirrade jag ner i bänken och tänkte att då är det därför som jag inte hänger med i ”taskpottans” tjat, att jag bara längtar efter att få leka, jag har ju proteinbrist i hjärnan. Och kanske är det därför som jag svär så förbenat, satan mest? Fast det senare tänkte jag inte då, först när jag var på väg hem från skolan. Då jag hoppades att läraren skulle ramla och bryta benen så att jag slapp henne nästa skoldag.
Med spänning väntade mina klasskamrater på mitt svar. Några evighetssekunder senare kom det, om än svagt: ”Eeeeeh,,, jag vet inte.”
Många år har gått sedan dess. Idag anses mycket av det som under min uppväxt betraktades som onormalt som ett ideal. Och väl är det, som att cykla i stället för att köra bil, att inte supa och röka, att äta ekologiskt, till och med att vara vegetarian. Och att ta hand om fekalierna på ett miljökorrekt sätt i stil med de gamla utedassen på landet är ingen dum idé det heller.
Gay Glans
Återigen vegetarian sedan slutet av 60-talet
