logga-ligg-tjock

I väntan på tomten

I väntan på tomten

En berättelse från 1950-talet
Ur boken I skuggan av en blivande världsstjärna av Gay Glans

Med vidöppet fönster ställde hon sig i fönsternischen, sög i sig den kalla vinterluften och pressade ut den genom struphuvudet och ropade:

– För satan ungar, kom nu in!

Fast det är inte riktigt sant. Mamma skulle aldrig använda sig av ett sådant uttryck, inte heller uttryck som på något sätt hade med det manliga eller kvinnliga könet att göra, inte heller något djurs, inte heller uttryck som beskrev det som kom ut ur människors nedre eller djurs bakre kroppsöppningar. Då hette det, om det nödvändigtvis måste uttalas; »skött om«, antingen som en fråga eller i beskrivande ordalag.

Så när mamma öppnade köksfönstret ropade hon inte utan uttalade närmast försynt, bara så pass högt att jag och mina storebröder nätt och jämt kunde uppfatta vad hon sa:

– Kom in är ni snälla, det är snart dags.

Snön anlände tidigt det året, men knappast för att ligga fram till jul. Veckan som var i antågande skulle med största sannolikhet uppvisa snöblask och väta utmed vägarna, som oftast i inledningen av vintern i norra Skåne.

Det hade redan hunnit bli mörkt och mina bröder Dan och Thony, jag själv, mina lekkamrater Lena och Bo-Göran, vältrade oss i den högst tillfälliga snön. Mammas uppmaning om att vi skulle avbryta leken kändes fullkomligt galen. Visserligen var det mörkt, men i slutet av året blir det mörkt tidigt, så för skolans skull fanns det ingen anledning att avsluta vår lek.

– Nej, vad är det nu? ropade Dan irriterat.

– Vi skall till byn i kväll, har ni glömt det, svarade mamma.

– Oooh visst fan, sa Dan.

Jag betraktade min storebror, den ständige segraren och ledaren i allt från snöbollskrig, boxning, men framför allt i löpning under våra »olympiska spel « i hagen.

– Vad menar du, frågade jag honom. Sluta nu, när vi har så kul?

– Skall du inte till byn, sa han, det är ju skyltsöndag?

– Visst satan, sa Bo-Göran, då måste jag också hem.

– Jag också, sa Lena.

Vi bröt upp, Lena gick hem till sitt och Bo-Göran till sitt medan jag och mina bröder gick de få meterna hem till vårt. Hem dit mamma alltid befann sig, antingen i köket, i sängen eller någon annanstans i det tjugotvå meter avlånga huset. Till huset dit hon flyttade med en antydan till mage i samband med bröllopet och en framtid som hemmafru, som omvårdarinna av man, tre pojkar och en flicka på sladden plus ett oräkneligt antal katter.

Under min uppväxt hörde jag emellanåt mamma ge sin version av sitt liv, som om hon behövde försvara sig, att hon under alla åren på leksaksfabriken, från det att hon slutade skolan vid tolv års ålder, tills hon sa upp sig åtta år senare, inte såg någon anledning att göra något annat eftersom hon ändå tänkte bilda familj. »Och jag ville inget annat heller«, la hon snabbt till och avslutade eftertänksamt, »och det är väl inget fel med det?«

Och så blev det, även om hon var orolig att hennes framtidsplaner inte skulle gå i lås. Innan pappa uppenbarade sig under en permission från beredskapen som svensk elitsoldat längst upp i Norrland.

Pappa infriade på alla sätt och mer därtill, Ulla Billqvists slagdänga om »min soldat någonstans i Sverige«. Han var snarare rena drömmen: tjugoåtta år gammal, vältränad, med breda axlar och ett utseende som hade kvalificerat honom, om inte till en roll som förste älskare i en Hollywoodproduktion, så i varje fall till en svensk B-film.

»Att fabriken ska förbli ett minne blott, det ska jag se till«, brukade pappa säga. »Min tanta ska inte behöva jobba. Hon ska vara hemma och ta hand om glyttarna«. Därför arbetade han alltid. På dagarna, när han inte var arbetslös, på ett bygge någonstans som målare. På sin fritid i källaren med att dekorera snett skurna björktavlor som han sålde på marknader och till en firma i Uddevalla.

Jag kände mig förväntansfull inför kvällen, men det vågade jag inte säga, definitivt inte till mina bröder och Bo-Göran. För Lena, min tjejbästis, vågade jag. Henne behövde jag inte vara bäst inför. Hon brydde sig inte om sådant.

– Du är ju åtta år snart. Då kan du väl för fan inte glo på tomten, sa Dan när skyltsöndagen hade kommit på tal vid matbordet några dagar tidigare.

Det var vad det handlade om, tomten som sjöng och spelade för barnen på cykelhandlarens trappa redan på skyltsöndagen.

På våren samma år hade Dan och Thony, på uppdrag av mamma, avslöjat för mig att tomten inte finns. Att han är en bluff. En lögn som de vuxna har dragit i småungarna bara för att de tycker det är så trevligt med barn som möter tomten med tindrande, skräckfulla ögon.

– Eftersom du skall börja skolan snart är du inte en liten skitunge längre, bara en skitunge och då kan du inte tro på tomten, sa Dan med ett rått skratt.

Under tiden som jag värderade innehållet i mina äldre bröders avslöjande, aktiverades mina inre försvarsmekanismer mot livets obehagligheter. Thony uttryckte något om att de bara var hyggliga mot mig:

– För tänk så förargligt det hade varit om du hade kommit till skolan och trott på tomten. Ingen annan hade gjort det, sa han, bara du.

Det var ett obehagligt uppvaknande. Dessutom såg jag tydligt skadeglädje i mina bröders ansikten när de talade om för mig, »minstingen«, hur saker och ting verkligen förhöll sig. De agerade lika världsvant som när Dan gjorde klart för mig att storken var en bluff. Fanns gjorde den ju visserligen, även om den hade flytt landet sedan några år tillbaka, men den hade definitivt inte ett dugg med småbarnens ankomst att skaffa.

Ett par år senare, när Dan berättade att vi skulle få ett syskon, insåg jag vad våra föräldrar hade sysslat med: Mina föräldrar? Nej, så satan heller, tänkte jag, det är ju äckligt, har de gjort det?

Trött efter uppvaknandet en mörk och kall januarimorgon, gick jag in i köket för att fråga mamma om hon visste var mina gymnastikskor befann sig.

Hon svarade inte, hon var inte hemma. Pappa satt vid telefonen i sovrummet medan Dan slog av snö från fötterna efter att ha varit på utedasset.

– Varför är pappa hemma, frågade jag Dan?

– Vet du inte det?

– …

– Vet du inte det, eller?

– Nej, det gör jag inte.

– Vi skall få ett syskon, mamma är på BB. Har du inte fattat det?

– …

– Har du verkligen inte fattat det?

– Nej, det har jag inte!

– Å herre gud, hon åkte ju till BB i natt.

– Jaha?

Innan Dan hann ge mig ett mer detaljerat svar, ropade pappa inifrån sovrummet med telefonen klämd mellan axeln och hakan som om han var både överraskad och glad:

– En flicka sa du, blev det verkligen en flicka?

– Ni har fått en lillasyster, sa pappa efter en stund till Dan och mig som satt i köket.

Inte konstigt att han blev glad, tänkte jag, han har ju redan tre pojkar. När jag föddes ville han ha en flicka, det visste jag. När en tant och en gubbe besökte oss sa pappa att han hade varit helt säker på att det skulle bli en flicka. Men så blev det en pojke till, sa han.

Jag måste berätta det för mormor och morfar innan Dan hinner göra det, tänkte jag. Så förvånade de kommer att bli. Flämtande rusade jag in deras kök efter att ha sprungit hela långa vägen hem till dem.

Som om det inte var den minsta lilla överraskning, inte viktigt överhuvudtaget, sa mormor tyst, som om hon var generad: »men så trevligt« och så tystnade hon.

Förvirrad betraktade jag henne när hon tog ut en flaska med mjölk ur det svala skafferiet. Under tiden som hon hällde upp ett glas mjölk åt mig sa hon i riktning mot vardagsrummet, med en röst som kändes konstig:

– Hörde du det Kalle? Nu är Gay inte minst längre!

Morfar, som hade varit arbetslös sedan snickarna inte längre behövdes på det stora bygget nere i byn, svarade likgiltigt:

– Jaha!

Sen fortsatte han att läsa tidningen som om inget hade blivit sagt.

Dans ansiktsuttryck när han avslöjade bluffen om tomten var densamma som när han avslöjade förloppet med barnens tillkomst. Givetvis var det tuffa avslöjanden. Min naivt barnsliga världsbild var med andra ord en lögn, dikterad av de vuxna. Hela min förklaringsmodell gick om intet. Tillintetgjordes.

Den sedan några månader tillbaka allt påtagligare känslan av att det stramade under hakan, från vecket där halsen och bålen möts och upp mot hakspetsen, kändes besvärande. Först blev jag knäsvag, sen dimmig i huvudet, sen kunde jag inte motstå ingivelsen att riva mig under hakan.

När min hals rodnade ilsket rött efter naglarnas framfart, sa Dan argt att jag skulle sluta upp med de där dumheterna:

– Annars säger jag till pappa. Varför håller du på så där? sa han.

Jag svarade honom inte, gick istället muttrande ut ur rummet, rev mig ytterligare ett par gånger under hakan och sa ilsket:

– Ni ljuger era djävlar.

Mitt mentala försvar aktiverades, gick upp i högvarv. Men det höll bara några dagar. Sedan gjorde verkligheten sig åter påmind genom mina tre och fyra år äldre bröder som upprepade fakta: »Gay, har du förstått att tomten inte finns?«

Visst förstod jag. Han var inte ens död. Han hade aldrig funnits, vilket betydde att jag inte ens kunde sörja. Hur sörjer man något som aldrig har existerat? Det var mer ett tungt accepterande av att det inte finns ett enda litet hörn i livet som är fullkomligt, som är oskuldsfullt tryggt.

– Vad är det då för tomte som brukar komma hem till oss på jularna?

– Morbror Stig, sa Dan. Inte fan köpte han tidningen som de slog in i din lilla skalle. Att du inte fattade att de ljög, man kan inte köpa tidningen på julafton. Hur dum för man lov att vara egentligen?

Mamma som hade hört vår konversation kom till mitt försvar.

– Åjo Dan, glöm inte att du också trodde på tomten när du var liten

– När jag var liten ja.

Några månader efter det stora avslöjandet var det dags för en ny skyltsöndag, för cykelhandlarens inhyrda tomte att uppträda för barnen. En sista gång bara, tänkte jag. Sen får det fan ta mig vara slut med de där barnsligheterna. Sen är jag för stor. Det förstod jag. Men ytterligare en gång ville jag minnas småbarnsårens oskuldsfulla tilltro till tomtens oändliga godhet.

I vuxen ålder har jag förstått att det var det som utgjorde själva kärnan i min kris. Om den snälle, gode och rättvise tomten inte fanns, det enda som verkligen var gott här i världen, vem var då god? Mamma och pappa? Visst! Mormor och morfar? Visst! Men de var ju trots allt bara vanliga människor. Tomten var som Gud fader själv, god och rättvis.

Någon tro på en Gud i himlen hade jag aldrig haft. Min uppväxt med vuxna som tävlade om att baktala hycklande präster, hade tidigt sopat bort den möjligheten som en förklaring till alltings existens. Det var diskussioner som jag hade svårt att förstå, men som jag i vuxen ålder förstod innehöll tvivel på vitsen i att överlämna sig åt Gud, skjuta fram livets och världens obehagligheter till tiden efter här och nu. Att hoppas på frälsning för att det må gå dig väl i livet liksom efter döden, hånades öppet.

Pappa tyckte att Maria var den smartaste av alla de bibliska personerna. Hon lyckades inte bara lura sin man, utan också sin samtid och eftervärlden. Hon insåg vad som skulle ha hänt om sanningen om hennes äktenskapsbrott hade blivit känd, att hon i ett svagt ögonblick, full av begär, hade gett efter för den unge vackre mannen. Nödlögnen, att hon hade blivit befruktad av den helige anden, av Gud fader själv, var helt enkelt perfekt. Om hon nu inte, hemska tanke, hade blivit gravid vid en våldtäkt.

I en sådan uppväxtmiljö var det inte konstigt att tomten blev min ersättning för Gud. Tomten vars resliga gestalt, till skillnad från gudomligheten som dolde sig i himlen, var fullt synlig. Tomten svävade inte omkring överallt där jag befann mig, såg inte allt som jag hittade på, som när jag krossade fönsterrutorna på leksaksfabriken bara för att det lät så kul när glaset krossades. Eller när jag drog i lemmen så att den styvnade under täcket på kvällarna innan jag skulle sova. Tomten hade jag sett med egna ögon. Men inte nu längre, nu var också han borta, försvunnen för alltid.

Alla utom pappa skulle se tomten. Extraknäcket i källaren med att måla björktavlor, nödvändigt för att klara familjens försörjning, gjorde det omöjligt. Det tyckte jag var bra, eftersom jag var rädd för honom. Han slog mig aldrig, han avskydde sådant. Men efter att han hade sagt att jag egentligen inte skulle ha funnits, var det som om han bestämde om jag skulle få leva eller dö. Mer förstod jag inte av det han berättade den där gången när jag hjälpte honom att stapla björktavlor till torkning bakom dasset.

På morgnarna, när jag steg upp för att gå till skolan, såg jag spår efter pappa; den öppna garderobsdörren, tallriken på bordet med rester efter hans frukost som oftast bestod av filmjölk med blåbär och några skivor hembakat bröd. Ibland lagade han havregrynsgröt, den enda rätt som han behärskade. Inget kaffe eller te, däremot vatten och en hälsodryck vars namn var så krångligt att jag inte kunde uttala det.

Han gick upp så tidigt på morgnarna att mamma oftast stannade kvar i sängen. Kvällen innan hade hon förberett hans frukost genom att ställa fram en tallrik, en sked och ett dricksglas på köksbordet. Oavsett om det var sommar eller vinter grenslade han cykeln och begav sig iväg till ett bygge någonstans. Ofta fick han cykla flera mil innan han kom fram. En tidig morgon när jag behövde gå på dass, var pappa på väg ut genom ytterdörren. Ute var det kallt, mörkt och regnigt.

– Hej då min pojke, sa han.

Jag svarade honom inte, det var som om jag inte vågade.

När han kom hem från arbetet hade jag varit hemma i flera timmar. Han ställde cykeln mot husets långsida, tog sin väska och steg in genom dörren för att äta.

Han berättade sällan vad han hade sysslat med på dagarna.

– Det finns inget att berätta, sa han.

– Men något är det väl? frågade mamma.

– Nej, vad skulle det vara, att jag har målat element hela dagen? Det är väl inget att prata om?

Han lät nästan sur, eller så var han trött, jag kunde inte avgöra vilket.

– Ett par av gubbarna är sjuka, fortsatte pappa, det är nästan bara jag som är frisk, så jag måste jobba så in i helsike för att vi skall hinna med. Gubbarna orkar inte slita lika hårt som vanligt. Är det något att prata om?

– Vi pratar inte mer om det, sa mamma och lämnade köket.

När pappa hade ätit och läst tidningen, bytte han om till en vit overall som var fläckig av färg. Han gick omedelbart ner i källaren där han ofta stannade till långt in på nätterna. Under sommarhalvåret tillbringade han flera kvällar i veckan på idrottsplatsen med TIF:s friidrottssektion. Då arbetade han ännu längre med björktavlorna. Men trots det hade han för länge sedan cyklat till arbetet när jag vaknade på morgnarna.

Det var mycket folk, trängsel framför torggranen som stod hög och ljus i doften från Frälsningsarméns ständigt kokande gryta. Själv stod jag på tå intill mamma framför cykelaffären och väntade. Nyfiket betraktade jag det elektriska tåget i skyltfönstret som rusade fram genom snövit bomull, genom tunnlar, tjöt och blinkade.

Många barn i min ålder var där, jag var inte ensam. Jag såg klasskamrater vars kroppsspråk vittnade om samma motsträviga känsla som jag själv hade. Värst var det för oss som inte hade någon lillasyster eller lillebror i lämplig ålder som »orsak« till varför vi var där. Sven-Åke, en av mina lekkamrater, hade en sådan. Han såg trygg ut där han stod med sin några år yngre syster framför sig i trängseln. Förmodligen såg hon inte ett dugg.

För oss andra gällde det att se likgiltiga ut. Stirra tomt framför oss, som om vi av en händelse råkade komma förbi, absolut inget annat. »Tomten – ha, den bluffen, honom tror jag inte ett skit på. Jag är här för att jag råkade gå genom byn och det kan ju alltid vara kul att lyssna på lite julvisor.«

Tomten kom stor och röd, med vitt skägg och ett dragspel på magen. Han önskade barnen och alla andra närvarande en god jul. Han sjöng och spelade bättre än jag hade hört någon annan göra.

Snett bakom mig stod Dan. Med tillfredsställelse konstaterade jag hans närvaro. Han som hade sagt att han skulle göra något helt annat, att han skulle träna löpning i den plogade backen mot Stenberget. Dans ögon, liksom mina och min fantastiskt söta klasskamrats ögon, tindrade i ljuset från cykelaffären.

Tre av byns unga, fastän inte bilburna, skinnknuttar, passerade folksamlingen med händerna nedkörda i fickorna när tomten sjöng en visa om tomtemor. Tyst men fullt hörbart uttalade den ene knutten sitt förakt för tillställningen:

– Lyssna på Elvis i stället, sa han och fick med sina kamrater i refrängen på Rockkungens senaste hit: »King Creole». De skrattade föraktfullt.

Uppskattar du Frilagt?
Frilagt behöver ditt stöd för att fortsätta granska!

Bankgiro: 
597-6535
Konto: 8403-8, 33 403 635-7
Swish: 0708938399
Kontakt: prenumeration@frilagt.se