Konstnären, drömmaren, hantverkaren och livsfilosofen Leif Lilja lade i maj hatten på hyllan efter ett händelserikt livsäventyr i kärlekens tecken. Dödsrytteriet var en ungdomsförälskelse som han efter många års längtan fick återuppleva på gamla dar, när han 2012 plötsligt fick tillbaka sin motorcykelcirkus. Många verk står kvar i hans ateljé och finns till försäljning på visningen på söndag den 15 februari klockan 14:00, adress Mölleröd 1596, Bjärnum.

Leif Liljas konstnärsliv började när han utbildade sig till rörmokare och fick lära sig att svetsa rör. När han roade sig med att svetsa gubbar upptäckte han att han hade en begåvning och snits som kamraterna saknade. Hans konstnärssjäl såg, och tog på allvar, saker som kanske inte riktigt kunde existera.

– Ja, så han var ju en uppfinnare, och han trodde alltid… Han trodde fullt och fast på alla sina idéer. Ja, han lyckades ju med mycket, men han trodde lika mycket på det som sen inte lyckades, säger Kerstin Lilja Kvant, Leifs fru och livskamrat.

– Han var väldigt naiv och barnslig och samtidigt liksom plikttrogen och klok. Han hade en ovanlig kombination, tycker jag.

Att försörja sig som konstnär, eller på skådespeleri, en annan dröm, var inte alltid så lätt. Som ung tog han värvning i flottan. Där fick han problem, eftersom han tog uppdraget på alltför stort allvar.

– Han skulle putsa fönstren på skeppet. Och han var ju väldigt plikttrogen, skulle göra allting rätt liksom, berättar Kerstin.

När skutans kapten kom tillbaka insåg han, till sin förskräckelse, att fönstren var skinande rena, och sikten kristallklar ut över vattnet. Leif hade trotsat ovädret, balanserat på en smal avsats och putsat fönstren även på utsidan av båten.

– Gör aldrig om det, sa kaptenen.

Även om Leif var beredd att riskera livet för den goda saken skull, var det andra aspekter av tjänstgöringen som gjorde det svårt för honom att löpa linan ut.

– Han skulle svära trohet mot kronan eller någonting sådant, och han tog ju det på sådant allvar att han svimmade.

Efter en tids självrannsakan insåg han att han aldrig hade kunnat gå ut i krig, och att han var tvungen att hitta annan försörjning.

– Detta var innan 68-generationen när det blev så att säga modernt att vägra värnplikt. Leif han tänkte själv, säger Kerstin.

Lyckligtvis fanns det på den tiden andra sätt att försörja sig för en hederlig person som också var en skicklig och mångsidig hantverkare.

– Han var tvungen hoppa in och ta olika jobb så alla på metallindustrierna i Bjärnum och Tyringe visste ju vem han var, att han snabbt satte sig in i saker och att han var på gott humör när han skulle komma och inte var till något besvär.

I början, särskilt innan Kerstin och Leif träffades, var det dock allt annat än lätt. Sonen Jonas skildrar en knaper tillvaro.

– Det var mycket soppa på en spik, säger han.

– När man undrade vad det skulle bli för mat, var det alltid gryta, och så hittade han på något namn till den. Det var vad som fanns att tillgå, säger Jonas.

Leifs kreativitet och förmåga att ta till vara på precis allting var en något som gick igen i hans konstnärliga skapande. Han målade på allt, och gjorde konst av allt.

När Leif skapade sitt konstverk på torget i Tyringe var kontakterna med företag i bygden en tillgång.

– Han gick till dem och så sa han, har ni några felkörda grejer? Ja, de hade ju alltid något liggande. Alltså som de hade gjort fel mått på eller så. Och de använde han sen till att göra den här skulpturen, säger Kerstin.

Sådana industriella missfall kallas ofta ”vargar” varför skulpturen fick namnet Vargen.

– Det var ju länge när man gick förbi den så stod det ett par karlar där uppe och pekade, de där är från Pålsson och Nilsson och den är från nån annanstans, och någon kände igen vad de själva hade gjort fel någon gång. Så det var ju verkligen en folklig skulptur, konstaterar Kerstin.

Även om Leif var uppriktig i sin konst, var han inte så allvarlig, snarare kunde han vara finurlig och lurig.

– Han sa olika saker, men det glittrade lite i ögonen på honom. Han visste nog att det var lite annorlunda.

– Han var inte en sån som försöker vara rolig. Han var naturligt rolig.

Hos polisen i Hässleholm står en kattskulptur.

– Den har ju ett öga som kan blinka. Han trodde att det kanske skulle sitta häktade där. Då tyckte han det kunde vara kul att de kunde se att det var någon som blinkade åt dem, säger Kerstin.

– De har något samförstånd.

Den 17 januari bjöd Kerstin in till en exklusiv visning av ateljén för vännerna. Många av hans gamla vänner har själva gått ur tiden, men fortfarande fanns många, inte minst från den något yngre generationen, som kunde vittna om allt Leif betytt för dem.

– Om man känner själv att man inte passar in i den traditionella, fyrkantiga normen, då är det gott att se en äldre människa som hela livet har levt sitt liv utanför ramarna. Ett positivt exempel på att det finns andra sätt att leva, säger Catharina Kåberg, granne och vän.

Catharina med tog familj initiativ till att spela in filmen Dödsryttarens dröm (2015) om Leifs försök att förverkliga sin nästan halvsekellånga dröm att återigen få bli motorcykelekvilibrist, att cirkla med motorcykel högt upp på väggarna i en tunna, att susa förbi i hisnande hastigheter till en hänförd publiks skräck och förundran. Drömmen såg äntligen ut att kunna gå i uppfyllelse sedan en vän till en vän vunnit 15 miljoner dollar på lotto och köpt tillbaka Leifs motorcykelcirkus, den som han själv konstruerat för så många år sedan.

Berne Kentons återkomst

Den unge motorcykelekvilibristen Leif Lilja fick på sextiotalet, under sitt alias ”Berne Kenton” utlopp för sin teatraliska ådra, träffa livslånga vänner och uppleva oförglömliga känslor.

– När man väl kan hantera cyklarna precis som man vill, då är det härligt, för då kan man sitta och leka och sprätta med benen, helt otroligt, berättar Leif själv, i filmen.

För föräldrarna var Leifs verksamhet både obegriplig och tvivelaktig, berättar Kerstin.

– Åh, är det inte din son som kör en motorcykelcirkus? ”Jo. Men han stjäl i alla fall inte.”

Problemet för Leif var bara att det var mycket slit, och inga pengar i det, under en period då han behövde försörjningsjobb för att ha råd och tid med sina intressen. Men när han sålde cirkusen ångrade han sig nästan direkt, och han fortsatte att ångra sig, och att drömma om den, i mer än 40 år.

När Leif som genom ett mirakel fick tillbaka den, var han övertygad om att han skulle kunna göra repris som Berne Kenton, nästan som om det var igår, oavsett vad alla andra sade.

– Jag skall visa dem, sa han.

Till en början såg det ut som att Leif skulle få rätt. Palindromen var i gott skick, även om det krävdes en del arbete för att återställa den.

När Leif, som vid 75 års ålder börjat bli dement, till slut fick erkänna att han inte klarade, eller vågade, ge sig upp på väggen, var det Adam Kåberg, Catharinas son, som tog på sig uppdraget att genomföra motorshowen.

De hann med ett par-tre föreställningar. Men sedan masten till cirkusen gått sönder en gång för mycket fick Leif ge upp, och sålde för andra gången sin cirkus. Men även den här gången ångrade han sig nästan direkt.

Efter förställningarna fick Adam jobberbjudanden från en motorcykelcirkus.

– Men han nappade inte på det. Han ville inte göra det som någon jobbgrej, han ställde upp för Leifs skull. Och tanken från början var bara att han skulle hjälpa Leif att få upp tunnan, inte mer än så, tanken var ju att Leif skulle få köra igen, säger Catharina.

– Det var ju det som var dödsryttarens dröm, att han skulle upp på väggen igen.

Tack vare Adam fick han återuppleva något av ungdomens äventyr, även om det inte visade sig vara riktigt samma sak.

– Ja, indirekt. Men han kunde aldrig riktigt smälta det, faktiskt, han var besviken över det, att han inte kom upp själv. Att han inte vågade.

Ett plötsligt 80-årsfirande

Åldern hade tagit ut sin rätt, och de sista åren blev det inte så mycket med konst, hantverk eller äventyrligheter, även om det också fanns ljusglimtar.

– Han var ju redan dålig när han skulle fylla 80, säger Kerstin.

Själv hade han gett besked om att något firande inte skulle bli av den söndagen.

– Men så några dagar innan så sa han, ”jag undrar vilka som kommer?”.

– Så fick jag ju ringa till alla igen och säga att han ändrat sig, skrattar Kerstin.

Självklart var Leif värd att fira.

– Några var ju på husbilssemester i Danmark. Men de ändrade sig och kom hem.

– Och jag fick bryta min hundkurs på lördagskvällen, och säga det har hänt något oförutsett. Min man fyller 80 år.

Det blev en trevlig tillställning, trots allt.

– Jag tror han uppskattade det, säger Kerstin.

– Ja, det gjorde han. Han var glad den dagen. Han var inte frisk då. Men han var glad, säger Jonas.

Filmen Dödsryttarens dröm finns att köpa för 50 kronor via Catharina Kåberg. Beställning kan göras via epost catharina.kaberg@hotmail.com.

– Man kan dö vilken sekund som helst. Plötsligt bara. Det har hänt att folk bara plötsligt somnar in, inte sjuka eller något. Vi värdesätter det inte tillräckligt, vi människor, att leva är faktiskt en ynnest, säger Leif i filmen.

Leif Lilja blev 86 år gammal.

Jonathan Önell