Om bondefred över dansksvenska gränsen

Danska och svenska konungar kämpade om herraväldet över Skåne i århundraden. Krigen var fasansfulla och förödande för lokalbefolkningen.

Författaren Gay Glans har fördjupat sig i detta historiska skeende. Han klargör att gränsbygdens folk ville ha allt annat än krig. Oavsett vilken sida av gränsen de befann sig ville de leva i fredlig samexistens med sina grannar. För denna önskan fick de dessvärre betala ett högt pris.

Frilagt har tidigare publicerat Gay Glans roman Isvaken, som skildrar det Skånska kriget på 1670-talet, ur ortsbefolkningens synvinkel. Den går att läsa här.

Urban Önell

Strida för kungens makt
eller fredlig samexistens?


De var fattiga bönder, torpare och tjänstehjon, män och kvinnor, de levde på var sin sida om den skogstäta gränsen mellan Sverige och Östdanmark med krigshotet ständigt närvarande. Genom att vägra lyda order från respektive överhet att rikta vapen mot varandra bekämpade de kriget.

Författaren och kulturjournalisten Gay Glans är bördig från Tyringe.

Sverige och Danmark hade krigat i århundraden när Kalmarunionen bildades 1397. Under drottning Margaretas regenttid rådde det fred i Norden i 50 år, vilket hade gjort allmogen positivt inställd till unionen. För dem var det ointressant vem som regerade i Stockholm eller i Köpenhamn, bara det var fred.

Gustav Vasa hade frigjort Sverige från Danmark och Kalmarunionen i ”befrielsekriget” 1521 till 1523. Och som de flesta kungar före och efter honom var han angelägen om att införliva de östdanska provinserna i Sverige. Kontrollen över öresundstrafiken var viktig om de svenska stormaktsambitionerna skulle kunna realiseras i framtiden.

Lika framgångsrik var inte Gustav Vasa när hans armé, som bestod av legosoldater och tvångsrekryterade småländska bönder, skulle gå över gränsen till Skåne. För att förhindra dödandet hade gränsborna slutit avtal med löfte om att inte rikta vapen mot varandra. De lovade att varna varandra om de observerade trupprörelser så att vännerna på andra sidan gränsen hann sätta sig i säkerhet i skogen. Men viktigast, man lovade att med vapen försvara och ge varandra skydd om fienden gick över gränsen.

Bönder deserterade från armén och tillsammans med bönder på bägge sidor om gränsen bildades en bondehär som angrep Gustav Vasas armé så framgångsrikt att den tvingades retirera och upplösas. Befälhavaren för de svenska trupperna, Berend von Mehlen, skyllde nederlaget på vintervädret. Men det var en bortförklaring av det pinsamma nederlaget. Historikern Gunnar Wetterberg anser att vintervädret inte ensamt förklarar nederlaget.

Redan år 1505 hade allmogen i Blekinge och Göinge slutit en bondefred med allmogen i Möre,Värend, Sunnerbo och Västbo i södra Småland. Ett fredsavtal som fungerade i många år. Inför ett nytt krigshot 1522 träffades bönderna återigen för att aktualisera freden från 1505: ”Våra socknars män lova och tillsäga på sin ära och mandom det icke skola falla in på varandra och med mord, rov och brand tillfoga varandra skada utan redlig grannsämja sins emellan hålla såsom tillförne.” ”Om vårt herrskap gör uppresning i det ena riket emot det andra och vi få detta veta, skola vi det andra landet förövarna och varsko, såsom gode och besvurna dannemän, (rättrådiga män) och ingen av oss skall vara sitt herrskap följaktig över landamäret, (gränsen).”

I Förrädarland (1967) skildrar Vilhelm Moberg gränsbäcken som löpte mellan Blekinge och hans småländska hemsocken. En bäck med en bro som gränsborna gemensamt ansvarade för. Som man passerade för att hålla marknader eller för att festa och umgås. Ibland sökte man partners på andra sidan bäcken att gifta sig med. Ibland förekom det konflikter, men inte på grund av att de levde i olika riken, utan för att de var människor.

Att bäcken var en gräns mellan två riken saknade betydelse för allmogen till kungarnas ilska. För allmogen var den danska och svenska överhetens maktambitioner ointressant, bara de fick leva i fred. Nationalismen saknade betydelse vid den tiden. Nationalstaten och nationalismen var ett begrepp som först långt senare, efter franska revolutionen och de borgerliga revolutionerna på 1800-talet, blev viktiga begrepp för att motivera folket att ansluta sig till nationalstatens armèer vid krig. Innan dess var allmogen tvingad att lyda kungen av guds nåde. Att trotsa kungen var likställt med att trotsa Gud.

I januari 1523 blev Gustav Vasa ursinnig på smålänningarna som istället för att lyda hans order att döda ”fienden” undsatte sina vänner och släktingar på andra sidan gränsen. I ett av sina efterlämnade brev kommenterade Gustav Vasa situationen: “Likväl förnimma vi att undersåtarna i Möre och Värends härader nidre i Småland bedrifva förrädiska stämplingar med de danske och gifva dem tillföring och undsättning, Riket till stort afbräck”. I ett annat brev skrev Gustav Vasa att han hellre ville lägga Småland platt och öde än att ha det som fiendeland.

Gustav Vasa drog senare slutsatsen att den militära nyttan av bondeuppbåden var liten eftersom allmogen vägrade att betrakta varandra som fiender. Gränsborna ville fortsätta leva tillsammans och lösa gemensamma angelägenheter genom systemet av by och sockenstämmor med en så liten inblandning av monarkerna som möjligt. Så som man hade gjort i århundraden. Allmogen ”förrådde kriget för fredens skull” som Vilhelm Moberg uttryckte det.

Snapphanen av Axel Ebbe står i Hässleholms hembygdspark. Statyn föreställer Lille Mads, en mytomspunnen friskyttelöjtnant, arvoderad av den danske kungen. Som mest bestod Lille Mads kompani av 600 beväpnade friskyttar. Foto: Leif Börje Frid

Bondefrederna levde långt in på 1600-talet i gränsbygderna. Så sent som under skånska kriget på 1670-talet slöt allmogen i Småland och norra Skåne och Blekinge fredsöverenskommelser. Men någon garanti för att slippa krigets fasor var de inte. I synnerhet inte när arméerna allt mer bestod av legosoldater som saknade band med folket. Danskarna brände, mördade och våldtog befolkningen lika brutalt på den svenska sidan som svenskarna gjorde på den danska.

Gustav Vasas legoknektar var skoningslösa när de hämnades Värendsborna för illojalitet mot kungen. De mördade, våldtog och brände hänsynslöst på order av samme kung som befriat Sverige, som kom att hyllas som landsfader.

En tankeställare; hur skulle den svenska historien utvecklats om vi sluppit Gustav Vasa? Hade allmogen undkommit det enorma lidande de utsattes för under hans och de kommande drygt 200 åren av stormaktsvälde och krig? Det är givetvis en omöjlig frågeställning. Förmodligen hade en annan monark tagit Gustav Vasas roll. För efter honom var kungarna inte mindre brutala och vars resultat vi fortfarande hyllar i vår nationalsång med orden” Du tronar på minnen av fornstora dar.”

Kanske dags att ändra lite i nationalsången? Idag lever vi i en demokrati som inte i alla delar har anledning att vara stolt över det förflutna.

Även om allmogen inte lyckades undkomma krigets alla fasor så försvårade deras överenskommelse att inte lyfta vapen mot varandra Gustav Vasas planer. Bonde- freden byggde på solidaritet över gränsen, på allmogens vägran att betrakta sina vänner som fiender.

På samma sätt som i modernare krig straffades civilbefolkningen hårt vid samröre med ”fienden”. Genom att tortera, våldta och avrätta ”förrädarna” försökte den danska och svenska krigsmakten skrämma allmogen till underkastelse. Men det var en risk som de var beredda att ta, eftersom solidariteten med varandra, deras tolkning av det kristna kärleksbudskapet, räddade fler liv än om de hade hörsammat kungens order att mörda de som befann sig, som Vilhelm Moberg uttryckte det; på andra sidan bäcken.

Gay Glans 

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com