Det är dags att hitta en ny formel

bildbyline Anders LordEn människa måste äta sig mätt varje dag – säg två-fyra gånger, beroende på matsmältning och andra faktorer. En människa måste också – av klimatmässiga eller kulturella skäl – ha kläder på kroppen. Vi behöver också, alltsedan det nomadiska jägar- och fiskarsamhället försvann, en bostad, ett hem, en borg.

Eftersom människan icke enbart består av kropp utan även av själ (eller vad vi behagar kalla det), behöver vi också, för att må någorlunda bra, en sorts mening med vårt liv. Vi behöver en anledning att stiga upp på morgonen varje dag – något att se fram emot.

Slutligen, som en sorts syntes mellan det kroppsliga och det själsliga, behöver vi en viss grad av säkerhet. För att må bra behöver vi slippa att varje kväll då vi går till sängs oroa oss över om vi ska klara av morgondagen; om vår mat ska räcka till för att mätta oss, om vi får bo kvar i vår bostad eller om någon kommer att slänga ut oss. Kort sagt, vi behöver känna trygghet.

I det samhälle där de flesta av oss har fötts och växt upp, har dessa våra behov lösts enligt formeln arbete + lön = trygghet. Vi förväntas ta en anställning där vi säljer åtta timmar om dagen av vår tid till arbetsgivaren/arbetsköparen. För detta får vi betalt (lön) och den ska räcka för att förse oss med mat, kläder, husrum samt en viss grad av själslig näring, vilket i sin tur ger oss trygghet.

En del av oss – de så kallade entreprenörerna – väljer att istället vara den som tillhandahåller arbetstillfällen för andra. Vi har en idé, startar ett företag, anställer folk och betalar dem från den vinst som verksamheten ger. En del av vinsten behåller vi själva, den blir vår lön – att använda till ovan nämnda basala mänskliga behov.

Den största arbetsgivaren i ett land är – staten. I varje land är det staten (eller motsvarande enhet på regional eller lokal nivå) som har ansvaret för olika sorters verksamhet, och är därmed en arbetsgivare. Den som är anställd av staten kan ofta förvänta sig större trygghet i sin anställning, men kanske lägre lön än den som arbetar i den privata sektorn.

Full balans och harmoni råder, med andra ord. I den bästa av alla världar.

Som vi alla vet är ovanstående en skrivbordsprodukt, ett idealtillstånd, en utopi. Delar av den har funnits, och finns fortfarande kvar i viss mån. Men revorna i denna ideala samhällstråd blir allt fler och tecknen ökar på att den inte längre går att laga. Formeln arbete + lön = trygghet visar sig idag ha ungefär samma bäring som tesen att jorden är platt.

För 200 år sedan var allra största delen av mänskligheten sysselsatt inom jordbruket. För 50 år sedan var de flesta av oss sysselsatta inom industrin. För tio år sedan var väldigt många av oss sysselsatta inom servicesektorn.

Tekniska landvinningar gör att det behövs betydligt färre människor inom både jordbruk och industri – färre anställda producerar mer än fler anställda gjorde tidigare. Tekniken gör nu att allt fler arbetsuppgifter utförs av robotar och maskiner – såväl inom jordbruk och industri som inom service.

Övertaliga jordbruksarbetare fick jobb i industrin. Övertaliga industriarbetare fick jobb i servicesektorn. Men nu då? Vilken sektor ska svälja alla övertaliga som dag för dag blir fler, från varje del av arbetslivet?

Sanningen är – fast nästan ingen politiker vill ta i den – att det är dags att hitta en ny formel för hur vi människor ska kunna få våra basala behov täckta. Detta kan bli ett enormt problem. Men det kan också bli en enorm möjlighet! Allt beror på hur vi väljer att betrakta utvecklingen, och hur vi väljer att hantera den.

Anders Lord

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com