Nyttig praktik hos ”hemliga armén”

Urban-litet beskuret”Det här är ju hemliga armén”. Tanken slog mig min första dag som praktikant på hemtjänsten i Tyringe. Vi vet alla att hemtjänsten finns, och vi tror oss veta vad de sysslar med. Ibland lägger vi kanske märke till hur en av deras bilar med texten ”Hässleholms kommun” kör förbi.

Men det är inte allmänt känt hur många det är som dag efter dag samlas i hemtjänstlokalen för att fördela dagens arbete. Bara i Tyringe med omnejd är antalet anställda över femtio. Ändå är de för få, för behoven ute i stugorna är nästan omättliga. Det är många äldre och sjuka som behöver daglig tillsyn, hjälp med mediciner och stödstrumpor, städning eller inköp. Samt mycket annat. Men vem som får hjälp med vad, det är sekretessbelagt. Vi talar ju om hemliga armén.

Fråga mig inte hur hemtjänstpersonalen löser sin gigantiska arbetsuppgift. För jag begriper det inte. Kan det bero på att det är ett kvinnodominerat yrke och att jag råkar vara född till man?

Jag vill i vilket fall som helst uttrycka min beundran för personalen inom åldringsvården, som med gott humör, dag efter dag, gör sitt bästa för att möta behoven. Trots de begränsade resurser som står till deras förfogande.

Jo, den som känner mig vet att jag också jobbat ett antal år inom åldringsvården. Så det jag skriver här är inte en ny upptäckt. Mina första insikter i yrket fick jag när jag var 20 och gjorde vapenfri tjänst på ett äldreboende i Bollnäs. Jag har alltså varit krigsplacerad inom åldringsvården.

Sedan jag kom till Skåne har jag jobbat till och från på Hemgården, ett äldreboende i Tyringe. Det är lika hög klass på personalen inne på Hemgården som inom hemtjänsten. Jag har lärt mig mycket av mina arbetskamrater på hemmet. De har varit goda förebilder i den härliga, men ibland så svåra uppgiften att vara medmänniska.

Arbetet som vi utför inom vården sker i samförstånd med vårdtagarna och i samverkan med deras anhöriga. Alla behövs vi och får hjälpas åt att möta behoven på bästa sätt.

Men jag tror att vi behöver tänka längre än så. Alla medborgare i vårt land har ett ansvar för samhällets svaga och utsatta grupper. Ibland måste du och jag ta strid för medmänniskan.

Ska det verkligen vara nödvändigt? Jo, erfarenheten visar att politiker och andra makthavare ibland frestas att prioritera prestigeprojekt och skrytbyggen framför skola, vård och omsorg. Det hade varit bra om alla makthavare som fattar beslut som rör vård och omsorg varit tvungna att att praktisera några veckor inom hemtjänsten, på ett äldreboende eller ett gruppboende, och först därefter blivit behöriga att fatta beslut.

Men nu finns det inte något sådant krav. Därför måste vi som medborgare vara beredda att utnyttja våra demokratiska rättigheter. Vi får ibland ta vara på vår möjlighet att säga ifrån, eftersom makthavarna ofta inte ser vad du och jag ser. Det är inte säkert att politikerna har tillräckligt stor insikt i hur det ser ut på en demensavdelning. Politikerna är knappast heller medvetna om alla andra problem och bekymmer för vanliga människor som behöver åtgärdas. Därför kan de behöva höra din och min röst.

Urban Önell

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com