Land skall med lag byggas

Roland Ch Johansson resonerar i sin insändare kring hur demokratin ska kunna utvecklas. Foto: Berit Önell
Roland Ch Johansson resonerar i sin insändare kring hur demokratin ska kunna utvecklas. Foto: Berit Önell

”Land skall med lag byggas” hette det 1360 i vår första lag som gällde hela det dåvarande landet, ännu inte vare sig nationalstat, rättsstat eller demokrati. Kyrko- och kvinnofrid skulle gälla och herremännen fick inte våldgästa bönder. Det förra en tidig humanism inspirerad av kristendomen kan det tänkas och det senare ett sätt att ”sätta lås för bondens lada” för småhövdingar, d.v.s., samla makten? Idag motsvaras denna lag av Regeringsformen och ingår i grundlagarna.

Samhället har förstås förändrats, och inte så lite, sedan medeltiden och nuvarande grundlagar är avsevärt, om än inte helt, annorlunda. Jag tror dock inte att någon vill mena att ett land kan vara utan lagar. Några vill fortfarande ifrågasätta om de ska utgå från folket och om ”rättvisa” i den bemärkelsen över huvudtaget ska eftersträvas. Man kan också diskutera om de, och verkställandet av dem, faktiskt utgår från folket. Men i vilket fall som helst är det till fördel för deras uppfattade legitimitet om de ligger nära den allmänna rättsuppfattningen.

Lagen är alltså en premiss för demokratin oavsett hur denna definieras. Begreppet ”demokrati” däremot blir allt mer svårhanterbart på grund av sin karaktär av tomt skramlande honnörs- eller propagandabegrepp. Det kan också diskuteras om inte demokratin kan ta sig uttryck som ett majoritetens förtryck av minoriteter och man börjar lufta begrepp som genuin demokrati och mätning av demokratins djup och bredd.

Så vad för slags folkstyre är det vill vi ha i landet, hur ska vi definiera det, bedöma dess funktion och försvara/bevara det? Olika politiska partier kan ha olika åsikter om hur de vill styra landet, men alla är tvungna att följa lagen, som väl fortfarande, hoppas jag, säger ungefär följande:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och utövas under lagarna. Riksdagen är folkets företrädare och stiftar lagar, beslutar om skatter och om användning av statens medel. Regeringen styr riket men är ansvarig inför riksdagen (folket). Vi har en oberoende dömande makt.

Med folket menar vi idag självklart samtliga myndiga och omyndiga medborgare och inte enbart ”fria män”. Skatter är lätta bördor för dem som har det väl förspänt på grund av att de haft förmågan och turen att kunna ta för sig. Detta oavsett procentuell andel av på heder och samvete uppgiven inkomst. Men skatter är blytunga för den som lever på lägsta möjliga inkomst även om de kan förefalla låga både i reellt värde och procentuellt sett. Och vad är det som dessa skatter ska bekosta?

Jo, det är främst den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd som skall vara grundläggande för den offentliga verksamheten. Det allmänna skall trygga rätten till arbete, bostad och utbildning och även verka för social omsorg, trygghet och god levnadsmiljö.

Vi har flera olika eliter (partier). Namnen på dem som vi vill ska föra vår talan i riksdagen finns på dessas respektive valsedlar. Vi lägger vår röst på det parti vars påstådda avsikter bäst motsvarar vad vi önskar skall hända med Sverige. Vilket inte är lika lätt som det låter sig sägas (egentligen omöjligt) med tanke på det enorma lapptäcket av frågor och de mellan partierna överlappande svaren på dessa frågor.

Vi förmodas också därmed tänka på att riksdagen (och det parti vi röstar på) först i efterhand fastställer om det finns pengar som räcker till att uppfylla just de vallöften som kanske var avgörande för oss väljare. Och lättare blir det inte av att partierna alltför ofta byter fot i olika frågor eller är splittrade i olika falanger. Nästan alla som verkligen röstar gör det därför 1) utifrån rent egenintresse 2) traditionsbundet 3) efter magkänsla eller 4) lättsinnigt/desperat. Ingen väljare kan hitta tid att överväga vad som är bäst ur samhällets synpunkt i stort. Jo möjligen har de gjort det som avstår från att rösta på grund av insikten om det hopplösa i hela företaget. Det hela är helt enkelt en parodi som likväl framhålls som det bästa system vi har eller kan ha. Men uppenbarligen finns det de som är ganska eller mycket nöjda med detta sakernas tillstånd.

Även om det alltså i princip är FOLKET som, via sina representanter stiftar lagarna, så har den nuvarande demokratiformen, för att uttrycka sig milt, ett antal svaga punkter: 1) folket kan bara ytterst grovt bedöma om det finns resurser att genomföra ett visst löfte; än mindre 2) förutse valresultatet och vilka kompromisser som måste till mellan vilka eliter (partier) för att få en regeringsduglig regering; 3) politiska representanter kan inte personligen i någon som helst bemärkelse ställas till ansvar för att de inte uppfyller vad de dyrt och heligt lovat; 4) även de som representerar folket är väljare och försedda med mänskliga svagheter vilket gör att de kan ta lätt på eller medvetet missförstå sitt egentliga och viktiga uppdrag; 5) väljarna har alltid ett underläge när det gäller information och är ständigt utsatta för påverkan (manipulativt ”valfläsk”, opinionsundersökningar, rökridåer i form av debatter och personfixering) som de inte lätt kan värja sig emot. Deras representanter är dessutom utsatta för bl.a. partipiskor, lobbying, tjänstemanna- och expertvälde och försåtlig korruption.

Detta anses normalt och är allmänt accepterat även om det är förkastligt. Och detta är i ”den moraliska stormakten” Sverige som på hundra år gått från ”de facto” kungadöme av Guds nåde till nominell demokrati. Nåja, något direkt ”valfusk” har vi väl inte, om man inte ska räkna spränglistor i lokala kyrkoval dit.

Eftersom vi inte kan begära att varje enskild väljare ska ta ställning i alla mindre och större politiska frågor och det inte heller är praktiskt möjligt med någon sådan utopisk hyperdemokrati – är det då inte desto angelägnare att partierna definierar sina kärnfrågor (i brist på ideologier) och sedan står fast vid dem genom tagna beslut? Är det rimligt att partier byter fot i en viktig fråga i och med ett partiledarbyte, ett uttalande av en partiledare eller ett uttalande som uppfattas eller kan uppfattas så av valmanskåren?

Är det inte snarare, just därför, desto mer angeläget att riksdagen, dvs. samtliga partier, knäsätter vad som rent konkret är samhällets mest angelägna mål, förmodligen ovan nämnda punkter plus några till, att dessa mål definieras strikt och att man ständigt och planerat försäkrar sig om att de upprätthålls enligt en och samma definition, oföränderliga, inte bara mellan valperioder, utan mellan mansåldrar. Först därefter kan man ge sig ut på mer vidlyftigare äventyr när det gäller hur man ska nå vägen dit och vad mer som är nödvändigt. Partier som inte kan skriva under på dessa kärnvärden får därmed anses vara omstörtande.

En andra ”kärna” av viktiga värden är rätten att bedriva och att reglera offentlig verksamhet. Ska samhällsservice få utföras och organiseras av politiska partier, religionsåskådningar eller börsnoterade bolag eller enbart av för ändamålet utsedda statliga organ? Personligen förespråkar jag vare sig kommunism eller libertarianism, båda är utopier som kanske glimmar förrädiskt men omöjliga att genomföra på grund av människans psykiska konstruktion. Vi har sett statskommunismen göra totalt fiasko, vi har varit när att slukas definitivt av nationalsocialismen. Vi behöver inte ännu ett experimentellt fiasko av den omfattningen.

För att värdesäkra våra friheter och rättigheter behöver vi helt enkelt ta allt från början igen medan vi samtidigt, ett tag, lever kvar i ruinerna av det gamla. Detta för att inte från en dag till en annan behöva återgå till nollpunkten så som det i praktiken blir fallet vid ockupation, revolution, krig eller världsomfattande katastrofer. Eller sakta men säkert förslavas av ”smarta” men okänsliga krafter under helt nya villkor. Samhällsservice, småskalig företagsamhet och en industri som bidrar med skattemedel kräver att det i statsekonomin byggs in hänsyn till yttre omständigheter (marknader, lönsamhet för företag/bolag, internationella hänsynstagande och katastrofer).

En sådan djup och hållbar folkmakt må vara praktiskt svår att genomföra, trög och omständlig som all demokrati vi känner till, men är den därför inte eftersträvansvärd? Den måste vara möjlig att definiera och säkra på en viss nivå.

Roland Ch. Johansson

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com