Det talas mycket om kunskapsklyftor i det svenska skollandskapet. Inget kan vara mera felaktigt. Det är så jämnt som någon kan begära. Som ett platt delta breder det ut sig – bildat av decennielång kunskapserosion och intellektuell igenslamning. Upprinnelsen till detta ödsliga flodlandskap är att söka i ett svällande flöde av flummiga skolbyråkrater och tillströmmande privata profitörer.

Den finska skollandmassan höjer sig hotfullt och lägger Skol-Sverige i djupaste skugga; Ifråga om Finland kan man verkligen tala om kunskapsklyftor. Med sitt säregna finsk-ugriska kynne drar sig inte finländarna för att utsätta oskyldiga barn för ordning och reda i farlig kombination med systematisk undervisning. Olyckliga följder uteblir inte: Finska folket får framsläpa sina liv med tyngande kunskapsbördor efter den mödosamma vistelsen i en skolgeografi med svårframkomliga nivåskillnader.

I Sverige månar vi sedan decennier ömt om vårt platta skollandskap: Iögonfallande ihåligheter döljs eller utjämnas med verbal fyllnadsmassa – höjder planas ut och toppar kapas. Och vi kan med glädje konstatera att vi närmar oss slutmålet:

Den ultimata jämnheten där ingen lär sig någonting.

Vi behöver följaktligen inte alls bekymra oss om kunskapsmässiga ojämnheter och klyftor här och var i den svenska skolterrängen; det verkliga problemet är, att vårt förflackade skollandskap i sin helhet är på glid ned i ett hisnande bråddjup…

Per L. Christensen, författare