Om du lägger 10 000 kronor på att köpa en bil, så får du troligtvis en ganska dålig produkt. Den kommer förmodligen att kräva ett antal reparationer under tiden du har den, och du kan aldrig vara säker, när du går ut till den på morgonen, att den faktiskt kommer att starta. Om du däremot betalar, säg, 200 000 kronor för din bil, så får du en väsentligt mycket bättre kärra att åka i. Du behöver antagligen inte lägga ut en massa extra pengar på att laga den, och du kan lita på att den startar när du ska köra med den.
Med andra ord, du får vad du betalar för. Och det är likadant med vårt skattesystem.
Det är så att säga legitimt att klaga på ”höga skatter”. Det görs i varje samhälle och kultur på denna jord. Det är väldigt sällan du hör någon som uttrycker glädje över att behöva betala skatt. Det finns en allmänt utbredd uppfattning att skatt är något som tas ifrån en, som en form av stöld.
Kanske är detta en kvarleva från en tid flera århundraden tillbaka, då kungens utsände kom för att kräva in skatt så att kungen kunde starta nya krig. Om det motstånd mot skatter som vi ser och hör så ofta kommer från den tiden, då är det inte så svårt att förstå. För den tidens skattebetalare såg sällan eller aldrig något resultat av det som betalats in – krig är aldrig något positivt för folket. Och lägg sedan till det faktum att vissa skikt i samhället, det så kallade frälset, ofta var befriade från skatteplikten.
Men vad är skattesystemet i vårt moderna samhälle? Ja tyvärr används en del av skattepengarna fortfarande till krigsmakten. Det är förvisso beklagligt. Men det mesta av den skatt vi betalar in används till offentlig service såsom skola, sjukvård, äldreomsorg, polisväsende och allmänna kommunikationer och infrastruktur.
Det finns i princip tre sätt att handskas med offentlig service. Om vi renodlar dem så är det första sättet att denna service finansieras med skatter. Det andra sättet är att den finansieras med avgifter. Det tredje sättet är att det inte finns någon service alls – eller att den utförs i privat regi istället (och då förstås finansieras med avgifter).
I praktiken fungerar vårt samhälle som en kombination av dessa tre sätt. Vi betalar skatt för att få sjukvård och äldreomsorg men samtidigt måste vi betala en avgift när vi går till doktorn eller när vi blir så gamla att vi behöver flytta in på ålderdomshem. Och viss verksamhet, som exempelvis bilprovningen, apoteken och elförsörjningen, har lagts ut på den privata sektorn.
Det säger sig själv att ju mer skattepengar som tillförs barn- och utbildningsförvaltningen, desto mer personal och andra resurser får vi på våra skolor. Detsamma gäller för övriga delar av vår offentliga service. Naturligtvis påverkas kvaliteten inom den offentliga sektorn också av kompetensen hos de chefer som leder den och de personer som arbetar där. Men inte ens den bästa chef och den bästa personal kan leverera bra service utan pengar.
Hur höga skatter borde vi då ha? Det är i första hand en politisk fråga. Vilket sorts samhälle vill vi ha? Hur mycket är vi beredda att betala, i avgifter – till den offentliga eller privata sektorn – för att få ”friheten” att bestämma över en större del av vår lön? Vi kanske är beredda att betala ganska mycket för den friheten. Men tycker vi likadant den dag vi blir arbetslösa, eller sjuka?
Dessutom, hur hög skatt är vi beredda att betala när vi ser att det finns andra som glider undan? För vi har ett ”frälse” även idag; individer och organisationer/företag som genom att balansera på gränsen till det olagliga, som genom att hitta kryphål i lagen – så mycket enklare idag när kapitalet är globalt – bara betalar en bråkdel av sin höga inkomst i skatt, eller ingen alls. Om dessa personer och företag hade tagit sin del av ansvaret hade skatterna förmodligen kunnat sänkas för så kallat vanligt folk.
Jag tror det hjälper att inte se skatter som en stöld, utan som en försäkring, en garanti för att få den service vi behöver, när vi behöver den. Skatterna i Sverige var som högst på 70- och 80-talen. Då var Sverige också utan tvekan världens bästa land att bo i. Där finns ett samband.
Anders Lord
