Han sitter som förlamad i soffan. Min bekant vet inte vad han ska göra. Det vet inte jag heller. Jag vet inte alls!

Jag lärde känna honom fem månader efter att han kommit hit. Hans hus hade bombats av hans egen regerings flygvapen. Släkten bodde alla nära varandra. De var ett 40-tal. Bomberna föll vid femtiden på morgonen. Bara åtta överlevde. Han var en av dem. Mer än trettio dog. Han hade inte råd att begrava alla. Det var dags att söka ett nytt hem, och han valde Sverige. Han var glad och lycklig för att han klarat sig, Han försökte ordna så att hans fru och son också skulle komma i säkerhet. Det är dyrt och man kan aldrig veta säkert om, eller när, det kan ske. Han var ständigt upptagen. Efter drygt ett år kom de till honom i Sverige.

Han hade uppehållstillstånd och nu sökte sonen och frun också det. Sonen fick sitt tillstånd att vara här och satsade hårt på anpassningen, att komma ifatt och kunna följa med i den svenska skolan. Han gör klart sina gymnasiestudier. Men frun är född i ett annat land, ett land som samarbetar militärt med samma regim som bombade hemmet. Hon får inte lov att stanna!

Vad ska de göra? Ska hon åka till sitt födelseland och bli fängslad för att vittjas på uppgifter om sin man? Ska hon försöka åka till nåt annat land för att få asyl? Vilket? Vart ska hon vända sig utan pass och pengar? – Sonen, ska han bryta upp igen för att följa sin mamma som givit upp allt för att stödja honom? Eller ska han acceptera att vara här och skicka sin mamma att utan familj, ensam möta ovissheten. Mannen, ska han ge sig av på nytt? Ska kanske alla tre ge sig vidare till något annat land? -Utan pengar och pass? Till vilket land? Jag vet inte vad de kan göra. Jag sitter som förlamad och kan bara förbanna den omänsklighet som vår regering visat när de infört denna standard i vårt land.

Det är omänskligt, okristligt, otänkbart att familjer ska brytas sönder bara för att ens regering valt att bomba ens hus!

Kristina Runklint