Om människonaturen

Per L Christensen

Ett land, där man talar om solchanser, präglas naturligtvis av riklig nederbörd. Nu regnade det och hade så gjort merparten av sommaren.

Jag var på väg till middag hos en god vän i Vesljunga med eventuellt dopp vid Smålands Riviera, Vesljungasjön. Min mobil ringde och jag svängde in på busshållplatsen på Kristianstadvägen mittemot Kvantum med motorn i gång för att snabbt kunna lämna plats för eventuell buss. Jag steg ur bilen och öppnade bagageluckan där jag i min ryggsäck förvarade mobil, plånbok och reservnyckel till bilen. Ett i mitt tycke lämpligt ställe för den sistnämnda; blir man av med sin ordinarie nyckel kan man ju alltid ta till den i ryggsäcken, som man, vilket torde framgå av namnet, bär med sig på ryggen.

När jag smällt igen bagageluckan och skulle stiga in i bilen igen, upptäckte jag till min häpnad och fasa att ingen dörr gick att öppna. Detta hade aldrig hänt mig förr de fem år jag ägt bilen och skulle helt enkelt inte kunna hända med en modern bil. Eller, säger någon, endast med en modern bil med all dess hyperkänsliga elektronik. Hur som helst, där stod jag i bara skjortan i hällregnet, utestängd från min bil och med motorn påslagen. Att säga att paniken inte var långt borta vore en kraftig underdrift: den höll mig i ett handlingsförlamande grepp…

En jämn ström av bilister passerade till synes oberörda av min befängda situation. Så uppenbarade sig den barmhärtiga samariten i skepnad av ett vänligt, medelålders par som stannade och frågade om de kunde hjälpa mig på något sätt. De fick fram numret till ett bärgningsbolag A och skänkte mig generöst ett paraply. Utrustad på detta vis kunde jag se den närmaste framtiden an med viss tillförsikt. Min lycka solkades dock av olika faktorer. Jag kände mig stå vid en slags skampåle betittad av halva Hässleholms passerande befolkning.

”Varför står han där i hällregnet och gör sig märkvärdig? Varför sätter sig inte den där byfånen i bilen och lämnar busshållplatsen fri? Hans motor är ju i full gång!

Mina skor och byxben började bli genomvåta och jag kände viss oro för rasande busschaufförer, plånbok, bil och miljö i nämnd ordning. Dock var det tryggt och trösterikt att lyssna till bärgningsföretagets förvisso monotona men vänliga upprepande av ” Alla operatörer är tyvärr upptagna, men vi hör av oss så fort vi kan”. ”Du underlättar för oss om du har registreringsnumret tillgängligt”. Att underlätta för bärgningsföretaget självt var tydligen en väsentlig del av dess policy.

Nu dök en figur upp som knappast kunde betecknas som barmhärtig samarit. På bruten svenska talade han om, att han hade en kompis som hade öppnande av bildörrar som specialitet. Men samme kompis ville ha betalt. Rejält betalt visade det sig: åtta hundra kronor. Kompisen dök upp, men noterande det tilltagande regnet, höjde han budet för sina tjänster till tusen kronor. Jag härsknade till, beredd att hellre betala ett bärgningsföretag en smärre förmögenhet, än ge efter för oblyg utpressning.

Jag talade om att jag var i färd med att anlita ett bärgningsföretag och hade det på tråden; detta var ju inte helt osant, eftersom ovan omtalade robotmeddelande troget tickade på sedan en dryg timme. Mannen ställde sig avvaktande en bit därifrån, förmodligen förlitande sig på att det hårdnackade offret skulle mjukna i hällregnet. Min förhandlingssituation var ju inte direkt lysande. Och den försämrades ytterligare av att mobilbatteriet höll på att ta slut…

En förbipasserande fotgängare mumlade något om ”idioter som parkerar på busshållplatser”  – en annan  undrade  hur jag hamnat i den bisarra situationen.

– Har du ingen reservnyckel hemma?

– Nej, den ligger i ryggsäcken i den låsta bilen.

–Är du från Norge? frågade mannen.

Jag försökte försvara ett –  skenbart  eller reellt- huvudlöst beteende:

– Om jag hade befunnit mig i en liknande situation i t ex Norge, hade jag inte haft stor glädje av en reservnyckel i Hässleholm.

Vid dessa ord ryckte mannen på axlarna och gick iväg utan att lämna ytterligare bidrag till en lösning på frågan var och hur man bör förvara sin reservnyckel till bilen.

Nu ringde min mobil; en kvinna hade från sin bostad observerat mitt nödläge och undrade om jag ville ha en kopp kaffe. Häpen över detta inte helt vanliga utslag av medmänsklighet, tog jag tacksamt emot erbjudandet och snart uppenbarade sig en nätt och trevlig kvinna av gissningsvis indiskt ursprung. Hon presenterade sig som Kim och sträckte vänligt fram en korg med kaffe och bullar. Det satt fint med hett kaffe i min frusna kropp och själ.

Nu passerade tursamt nog en polisbil busshållplatsen; jag prejade den och två unga, kvinnliga poliskonstaplar i uniform kom fram och fick situationen förklarad för sig. De ringde upp ett bärgningsföretag B och räckte mig mobilen. Solen hade nu brutit fram, men jag inskärpte ändå för företaget att jag stod i ösande hällregn och att de ovillkorligen måste komma på stubben. De lovade vara på plats inom en halvtimme. Det där med hällregnet, förklarade jag sedan skuldmedveten för konstaplarna, var inte ren osanning; det hade ju alldeles nyligen ösregnat. De brast då ut i så klingande och charmiga skratt, att jag utan större knot skulle ha låtit mig bötfällas av dem.

Snart anlände bärgningsbilen och föraren fick snabbt upp en av framdörrarna. När jag fortsatte min färd 1 500 kronor fattigare, hade jag riklig tid att filosofera över människonaturen. Om vi bortser från de vänliga poliskonstaplarna som, förvisso på ett föredömligt sätt, bara gjorde sitt jobb, hade jag mött tre snälla och hjälpsamma människor men dessvärre också två som var i stånd att iskallt och för snöd vinnings skull utnyttja en medmänniskas uppenbara trångmål. De godhjärtade hade dock varit i knapp majoritet så allt hopp för mänskligheten är inte ute.

Per L Christensen
Författare

 

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com