Kapitalismen och välfärden

INSÄNDARE. Debatten om ”vinsttak i välfärden” rasar vidare med oförminskad styrka.
Från den gamla borttynande alliansens politiska företrädare påstås att förbjuda vinster är lika makabert som tro att man kan förbjuda förluster i privata företag. Detta allmänt hållna påstående kan förvisso många av oss instämma i. Frågan är dock något mer komplex än så.
En tro på att vi inom välfärdssektorn kan överlåta allt till riskkapitalister och därmed låta marknadskrafter och vinstintressen härja fritt är lika naivt som att tro på jultomten.
Vi påminns om att ”privata företag” av olika skäl understundom dunkla sådana kan försättas eller själva begära sig i konkurs. Vi har på grund av att detta skett sett våra ”börsnoterade” skolelever bokstavligt talat hamnat på gatan. Vi har också i privata företags jakt på ökad vinst sett personalnedskärningar som lett till att gamla och sjuka lämnats utan tillsyn. Att så skett och sker är ovärdigt ett Sverige som tycks ha ambitioner att kalla sig välfärdsstat. Det visar också en sida hos kapitalismen av kylig likgiltighet kopplad till girighet.
Politikerna och framför allt den gamla borttynande alliansen öppnade faktiskt dörren på vid gavel och släppte in riskkapitalister och fria marknadskrafter på områden som lärande och kärleksfull omvårdnad. Detta var måhända med tanke på det som vi kunnat och fortsatt kan ta del av ett avgörande misstag. Reepalu, Strandhäll och Löfvens valhänta försök att i efterhand eller när skadan redan skett försöka reparera med ”vinsttak inom välfärden” synes bara vara ett olustigt politiskt spel för galleriet.
Det politiska schackrandet mellan vänsterpartister och socialdemokrater vi i detta sammanhang kunnat se behöver ingen närmare kommentar. Inte ens vänsterpartiet tycks ha mod att säga rent ut, det allt fler medborgare vid det här laget har insett, att sektorer i samhället som lärande och kärleksfull omvårdnad inte hör hemma i händerna på riskkapitalister. Dom forna allianspartierna tycks för tillfället obekymrade om dessa krafter och deras oblyga intresse för våra gemensamma skattekistor.
Att freda välfärdssektorn från de destruktiva drag som onekligen kan knytas till ohejdad kapitalism synes nödvändigt.
Gör inget överlåt allt åt marknadskrafterna hör vi superkapitalisten säga. Denne påstår också att den viktigaste ekonomiska resursen är framtidstro kopplad till ständig ekonomisk tillväxt. Detta ska ses i skenet av kapitalets allt hårdare cyniska exploatering av vår jords resurser.
Kan det istället vara så att ”kapitalistens” framtidstro kopplad till ständig ekonomisk tillväxt istället har lett oss till avgrundens rand?
Ekonomi lär för övrigt kunna definieras som hushållning med knappa medel.

Ronny Larsson i Kvistalånga

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com