INSÄNDARE. Man kan inte förbjuda fattigdom eller utsatthet. Men, man kan bibehålla den och förlänga den genom att ge pengar till tiggande EU-medborgare.
Det som kan tyckas vara en god gärning, är i själva verket det motsatta och drabbar inte bara den tiggare som sitter på asfalten utanför mataffären, utan även dennes barn, då tiggeriet sannolikt kommer att gå i arv.
Det blir lite som att köpa sprit till en alkoholist. Alkoholisten blir tacksam för spriten men kvar i sitt beroende. Och innerst inne vet båda att det hjälper för stunden, men är fel och kommer att få tragiska konsekvenser längre fram.
Tiggeriet är inte en överlevnadshandling utan ett medvetet val. Ett val att strunta i lagar och regler och sköta sig själv och leva parallellt med det vanliga samhället. Ett liv man lever för dagen, utan skatter och regler men med en enorm utsatthet. Deras val av livsstil får inte bara konsekvenser för dem själva, utan även för samhället de lever av. Några av de konsekvenserna är olika sorters kriminalitet och stora kostnader för sanering av deras läger.
Vi kan alla vara överens om och konstatera att de rumänska och bulgariska tiggarna, som nu finns i hela Sverige, är fattiga och utsatta. Fattiga är de i svensk mening och utsatta är de för det sätt de väljer att leva sina liv. Men, även om de är fattiga, så är det ingen tiggare som hade svultit ihjäl om de inte kunnat tigga i Sverige. Problemet är att de tjänar mer på att tigga här än på att jobba hemma. Lönerna för de enklaste jobben i Rumänien är cirka 2 000 kronor i månaden och enligt tiggarna själva så finns det ingen anledning att ta ett sådant jobb, så länge de tjänar mycket mer här på gatan.
Men, det är inte alla tiggare som tjänar pengar på gatorna i Sverige. I spåren av tiggeriet har det förekommit åtskilliga fall av människohandel, där handikappade och andra utsatta människor tvingas tigga under slavliknande förhållanden. Det förekommer också annan kriminalitet, som stölder och prostitution. I Malmö var 75 procent av de prostituerade unga flickor från Rumänien 2015.
Sverige har länge tryckt på i EU för att förbättra för tiggarna på hemmaplan. Detta har lett till olika åtgärdsprogram och EU har avsatt 336 miljarder för att hjälpa Rumäniens fattiga under åren 2014-2020. Trots detta, så minskar inte antalet tiggare i Sverige, utan de ligger kvar på cirka 4 700 personer, varav ett hundratal är barn. Detta enligt Polisens uppskattningar.
Så, det saknas inte skyddsnät, utan incitament och vilja.
När vi, här i Sverige, bekämpade fattigdomen och utanförskapet i det så kallade ”Lort-Sverige”, på 1930 och 40-talet, så gjordes det med två av välfärdsstatens mest klassiska byggelement. Nämligen att med lika kraft uppmuntra allas möjligheter till utbildning, arbete och bostad och dels motarbeta utbredningen av slum, tiggeri och okunskap.
Möjligheterna till utbildning, arbete och bostad finns, men hittills har viljan att motarbeta slummen, tiggeriet och okunskapen fattats.
Nu har Högsta Förvaltningsdomstolen gett klartecken till lokala tiggeriförbud och jag hoppas att vi kan få en majoritet för detta även i Hässleholms kommun. Att människor lever på tiggeri är något vi måste motarbeta och de hundratusentals kronor kommunen lägger på att sanera deras tiggarläger kan användas på ett mycket bättre sätt.
Och dessutom verkar många bortse från att det är Rumänien och Bulgarien som har ansvar för att ta hand om sina medborgare. Inte skattebetalarna i Sverige.
Joakim Karlsson (M)
