Kommunen sätter in vakter på stadsbiblioteket i Hässleholm varje dag efter klockan 15. Personal från fritidsgårdarna Markan och Mötesplats Ljungdala ska finnas i kulturhuset ett par dagar i veckan. Andra kommuner som haft liknande problem ska hjälpa till att utbilda och stärka bibliotekspersonalen i Hässleholm. Det var några av de akuta åtgärderna som blev resultaten av ett krismöte om den stökiga situationen på biblioteket och även i andra delar av kulturhuset.
Kultur- och fritidschef Anders Rosengren berättar att det var den drog- och brottsförebyggande gruppen ReAgera som höll ett extra möte med anledning av oroligheterna som lett till att biblioteket nu stänger tidigare, redan klockan 15, varje fredag i november månad.
– Mötet var extrainsatt, men det planerades för två veckor sedan som en uppföljning på en sedan ett tag pågående dialog om problemen, förklarar han i ett mejl till Frilagt.
På mötet deltog polisen och tjänstemän från socialförvaltningen, barn- och utbildningsförvaltningen, tekniska förvaltningen, kultur- och fritidsförvaltningen och kommunledningsförvaltningen. Sammankallande är lokalpolisområdeschefen Pär Cederholm.
Förutom biblioteket har det rapporterats problem med stökiga personer, fylleri, hot och våld även i entréhallen, garaget och ute på Vattugatan i anslutning till kulturhusets entré.
Personalen från Mötesplats Ljungdala och Markan kommer att fortsätta jobba där på sina vanliga tider och är i kulturhuset på så kallad fyllnadstid eftersom de då arbetar mer än sina ordinarie deltidstjänster.
– Då det handlar om ett arbetsmiljöproblem så måste vi sätta in resurser även om vi inte har dem, förklarar Anders Rosengren.
Biblioteket ska arbeta med hur de använder “rummet”, det vill säga testa olika aktiviteter, ommöblering och ljuddämpning.
Anders Rosengren berättar att även andra åtgärder diskuterades, men att det är sådant han inte kan delge eftersom det bland annat rör polisiära frågor.
En långsiktig plan för förebyggande arbete ska också tas fram.
Anders Rosengren förklarar att han inte är främmande för att det kan uppstå ett läge där vissa personer behöver portas, men menar att det finns många frågetecken kring sådana beslut.
– Vem äger rätt att ta ett sådant beslut och på vilka premisser? Hur ser lagstödet ut? Vem verkställer beslutet? Hur ser vi till att det efterlevs?
Han ser en risk att problemen bara flyttar någon annanstans.
– Om vi tar exempelvis problemet med ungdomar i gäng som beter sig illa (jag vill dock betona att det inte är det enda problemet) så kommer de bara att gå vidare till en annan plats i samhället och fortsätta där. Det innebär att vi därmed fått bort delar av problemet här hos oss, vilket är bra. Men att vi flyttat på problemet till någon annan, vilket inte är bra. Är det ett sätt vi ska arbeta på? Ska vi alltid bara arbeta reaktivt och aldrig förebyggande? Är det inte bättre att försöka få bukt med problemet istället för att skjuta det mellan oss?
Berit Önell
