INSÄNDARE. Med en korvmacka i handen satte jag mig bekvämt till rätta framför tv:n.

På rutan flimrade exempel på storskalig miljöförstöring förbi. I någon asiatisk havsvik vältrade sig en vämjelig blandning av bland annat Coca Cola- och Carlsberg- petflaskor. Allsköns plastigt skräp och bråte bröt i mäktiga svallvågor in emot en soptippsliknande kust.

 Det var först nu jag upptäckte, att jag glömt skära bort ändsnutten på en av korvskivorna.  

Här förelåg ett lika komplext som problematiskt källsorteringsproblem eftersom ändsnutten bestod av minst tre ingredienser/ delar:

1 Okänd halt av odefinierbart kött, inbäddat i fett.

 2 En liten bit plastliknande korvskinn.

3 En klämma av någon böjlig metall.

Jag försjönk i grubbel, tyngd av skuldkänslor dels för den svårsorterade korvsnutten dels för mitt individuella ansvar för mäktiga, internationella storbolags nedsmutsning av vår planet.

Mina funderingar avbröts emellertid av skrämmande bilder från Beijing. Gasmaskförsedda, nedsvärtade invånare famlade sig fram i svarta moln av bilavgaser.

Jag började sympatihosta men sansade mig. Med en tång lyckades jag bända isär korvsnuttens metallklämma. Den bestod förmodligen av någon legering av bly eller aluminium.

 Återstod så det plastliknande ämnet i ändsnutten. Eller, fasaväckande tanke, var det tarm från ett slaktat djur? En skräckvision av en flock blodtörstiga djurrättsaktivister gjorde mig feberhet.

Men tv-rutans gigantiska sjok av smältande, nedstörtande ismassor i Arktis hade en avkylande effekt. Jag reste mig och plockade plikttroget ihop resterna från korvsnutten.

Jag hann se en jättelik oljetanker som pumpade ut olja för fulla muggar och förorenade milsvida havsområden, innan jag gav mig ut på en längre rundvandring mot skilda sopsorteringsrum.

Sedan tumlade jag psykiskt utmattad till sängs men försjönk snabbt i djupaste sömn. Ett gott samvete är ju trots allt bästa huvudkudden.

Per L Christensen, Författare