Felaktigt upplagd distansundervisning stressar eleverna

INSÄNDARE. Sedan jag var tre år gammal har jag drömt om bli läkare, en dröm som varit fullkomligt rimlig att uppnå hela min skolgång. Nu är denna dröm längre bort än någonsin, trots att ansökan till universitetet endast är 10 dagar bort. Jag orkar inte. Jag orkar inte nå min dröm. Jag vågar inte riskera mer av mitt mående för en dröm jag haft i drygt 16 år. Jag är fullkomligt dränerad, dränerad på energi, motivation och hälsa. Jag lägger ner mer tid och energi på skolan än någonsin, och får sämre betyg än någonsin. Drömmen om att bli läkare suddas sakta men säkert ut i takt med att motivationen försvinner och betygen sjunker.

När jag en dag bryter ihop fullständigt vill jag inte höra att “Vi förstår att det är jobbigt, det är det för alla” eller “Det är förståeligt att du mår om du gör, men vi kan inte göra mycket mer än såhär”. När jag duschar om kvällarna vill jag inte att mitt hår faller i tussar i mina händer och fastnar mellan fingrarna på grund av hur min kropp hanterar den stress den utsätts för. Faktum är, att det är tyvärr så verkligheten ser ut. När jag är klart frustrerad, arg och besviken på situationen får jag höra att “Vi förstår att det är jobbigt, det är det för oss alla. Vill du ha kontakt med skolkuratorn?” av skolledningen och när jag duschar om källarna fastnar stora tussar med hår mellan mina fingrar. Detta är min verklighet, och ändå klarar jag mig bra i mångt och mycket. Vi elever vill ha en röst, en röst vi inte fått, så nu tar jag initiativet och skapar den rösten, för oss.

När det allra första beskedet om distansundervisning kom i mars 2020 var vi många som förstod att det var nödvändigt, och många som kanske till och med tyckte det va lite bekvämt. Vi förstod att det kunde hjälpa till att minska smittspridningen och att vi kunde hjälpa till att i slutändan avlasta sjukvårdens allra tyngsta arbete. Vi är fortfarande många som förstår att det är nödvändigt, och det handlar inte om att vi för allt i världen vill tillbaka till skolan på heltid och trängas i korridorerna och svettas tillsammans i matsalen. Det handlar om att vi inte bara offrar vår tid, vårt psykiska och fysiska mående och våra betyg, det har kommit till en punkt där vi riskerar att offra vår framtid.

Denna delen riktar sig till alla lärare. Lärare som står upp för oss elever och för sig själva, och de lärare som uppenbart gett upp hoppet om att distansundervisningen kan ge något vettigt. Till er vill jag säga att ni har en framtid. Oavsett hur jobbigt ni tycker det är med distansundervisningen så har ni en framtid som just lärare. Oavsett hur dåligt ni mår i denna situation så har ni en trygghet i er framtid, det har inte vi. Det hjälper inte att höra att ni också tycker det är jobbigt, självklart gör ni det precis som oss, men ni har en säkrad framtid, det har inte vi. Vi vet inte hur arbetsmarknaden kommer se ut i höst, vi vet inte hur många av oss som har energin, motivationen och det psykiska måendet för att orka studera, vi vet inte hur många som ger upp hoppet om sina drömmar. Vi vet inte mer än att vår framtid är oviss, det är knappast er.

Nu är det bara 98 dagar kvar till studenten. 98 dagar av ren och skär överlevnad. Vi måste våga tro på att det kommer gå, tro på att vi kan. Men sanningen är att det gör vi inte. Istället för att vara glada och exalterade är vi utmattade, vi orkar inte mer. Vi kan inte stupa nu, vi kan inte ge upp. Vi har hela livet framför oss. Men det är vad som sker, kämpe för kämpe stupar till marken och orkar inte resa sig igen. Hoppet om att överleva dessa 98 dagar bleknar, försvinner nästan helt. Vi befinner oss på bristningsgränsen, en droppe till och vi kommer sprängas i bitar. Och om vi nu överlever dessa 98 dagar, vad gör vi då? Då står vi där, har antagligen inte en blekaste aning om vad framtiden har att erbjuda. Inget av alternativen känns riktigt lockande.

Återigen vänder jag mig till er lärare och er i skolledningar, ni med en säkrad framtid som påstår att ni till 110% förstår oss elever. Det kanske gör ont att höra detta, men det gör ni inte, inte i den här situationen. Ni gick inte er sista tid på gymnasiet under en pandemi och inte heller tog ni era första kliv ut i “den riktiga världen”, som ni så ofta pratar om, under en global kris. Hade ni förstått hur vi känner och om ni framförallt hade lyssnat öppensinnade hade inte situationen sett ut som den gör för oss elever. Ni hade inte bara “kört på som vanligt” i hopp om att det skulle vara lika effektivt som närundervisning och ni hade inte ställt in lektionstillfällen för att er fantasi inte räcker till. Hade ni lyssnat och i alla fall försökt att förstå hade ni garanterat gjort saker och ting annorlunda. Men nu är det försent. Vi är redan slut, det finns inte mycket mer att göra. Jag vill inte att ni tycker synd om oss och ber om ursäkt om “det skulle råka vara så att ni eventuellt påverkat vårt mående negativt”, jag vill att ni granskar er själva. Vad ni kommer fram till bryr jag mig inte om, för mig är det redan försent, men för framtida elevers skull måste ni kritiskt granska er själva, och kanske till och med varandra.

Efter 16 år med en stor dröm och en stark vilja att bli läkare står jag nu här med 10 dagar kvar till ansökningsdagen och vet inte om jag kommer orka läsa vidare. Drömmen är så långt bort att det känns så obegripligt svårt att greppa tag i den. Jag är fullkomligt dränerad. Alla de extra timmar jag måste lägga ner på skolan för att arbetsbelastningen ökar något enormt med distansundervisningen och med drastiskt dalande betyg står jag nu här med tussar av hår som fastnar mellan fingrarna när jag duschar och en brännande känsla i magen så fort jag vaknar.

Jag fattar att distansundervisningen är nödvändig, det handlar inte om det. Det handlar om att vi inte orkar mer. Vi orkar inte “köra på som vanligt” och stressa sönder oss själva för att ni lärare inte vill lägga upp undervisningen annorlunda eller utnyttja de timmar vi har mer effektivt. För mig och för många andra är det redan försent, vi är slut, vi vet ingenting om vår framtid, vi är livrädda. Men det är försent, det är bara att acceptera läget. Ansvaret att genomföra effektiva lektioner och att planera om kan inte ligga på oss elever, det måste ligga på er lärare. Det kan inte vara så svårt att lägga om sina egna tankebanor när ni ser konsekvenserna av att inte göra det. En dag bryter jag ihop fullständigt, och den dagen vill jag att ni ska komma ihåg att ni är ansvariga för en del av det.

Tova Nilsson

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com