Aluminium kan vara giftigt för vattenlevande organismer, men används också för att minska läckage av fosfor från sjöbottnar. Metoden föreslås nu som en av flera åtgärder för att förbättra Finjasjöns status. Det framgår av en av två delrapporter som det fleråriga forskningsprojektet om Finjasjön presenterade på tisdagen.
Länsstyrelsen i Skåne driver tillsammans med Hässleholms kommun projektet “Finjasjön – en balansakt mellan bra och dåligt tillstånd – vad är droppen?” Havs- och vattenmyndigheten är medfinansiär.
– Det har gjorts många insatser för att förbättra vattenkvaliteten i Finjasjön och vattnet har blivit mycket bättre under senare decennier. Den ena rapporten visar att det fortfarande finns mycket att göra. Med den nya kunskap vi får i det här projektet kan vi välja rätt insatser framöver, vilket är mycket värdefullt, säger Kristian Wennberg, chef på länsstyrelsens vattenenhet, i ett pressmeddelande från länsstyrelsen.
Denna rapport visar att en stor del av problematiken med övergödning och algblomning kommer inifrån sjön, från läckande sediment på bottnen. Mer än hälften av fosforbelastningen beräknas komma från sedimenten och resten från bland annat avlopp och jordbruk.
– Problemet är att en stor del av den fosfor som har runnit ut i Finjasjön har lagrats i sedimenten, och det kan ta mycket lång tid för sjön att återhämta sig, säger Kristian Wennberg.
Under sommaren blir läckaget från sedimenten till och med den dominerande faktorn.
Rapporten mynnar ut i förslag på åtgärder. Det handlar om utökad övervakning och provtagning, minskad tillförsel av näringsämnen utifrån med cirka 20 procent, fortsatt reduktionsfiske och, mest kontroversiellt, att möjligheten att minska läckaget från sedimentet genom att binda det med aluminium undersöks.
Enligt rapporten har koncentrationen av fosfor i ytsedimenten minskat kraftigt under årens lopp. Läckage från sedimenten var extremt högt under 1980- och 1990-talen. Men fortfarande finns tillräckligt för att bidra till övergödning. Såväl intern- som externbelastning av fosfor måste därför minska för att Finjasjön ska nå kraven på god vattenkvalitet. Totalt beräknas 55 ton läckagebenägen fosfor idag finnas i Finjasjöns sediment.
Både aluminium och järn kan användas för att binda fosfor i sedimenten. Båda dessa ämnen, men främst järn, har också använts i Hässleholms reningsverks processer. Enligt rapporten finns redan en relativt stor mängd järn i Finjasjöns sediment. Det förhindrar också en del av läckaget, men för att järnet ska binda fosfor mer effektivt krävs att vattnet syresätts, vilket blir kostsamt.
– Det är möjligt att en mindre mängd mineral (till exempel aluminium) behövs för att minska läckaget av fosfor på grund av detta, men det är svårt att säga utan ytterligare data, skriver rapportförfattaren Brian Huser som undersökt sedimenten både på plats och under olika syreförhållanden i laboratorium.
Både låga syrgashalter och höga pH-nivåer bidrar periodvis till läckage av fosfor från bottnarna i sjön. En nackdel med aluminium är att det är giftigt vid både låga och mycket höga pH-värden. Behandling med aluminium är mer beprövat än med järn och påverkas inte av syrgashalter. Resultaten av aluminiumtillförsel i övergödda sjöar har dock varierat. Kalk och bentonitlera med tillsatt lantan eller aluminium nämns också som möjliga att använda i samma syfte, men bedöms som sämre. Kostnaden för aluminiumbehandling av Finjasjöns sediment beräknas till 28,8 miljoner kronor. Om aluminium istället tillsätts i vattenmassan kan kostnaden stanna vid 19,3 miljoner kronor.
Bäst effekt av aluminiumbehandling nås om externbelastningen av fosfor är låg, det vill säga om tillförseln av fosfor från externa källor först har begränsats så långt möjligt. Enligt rapporten är det också viktigast att minska den pågående tillförseln av fosfor.
– Dessa källor bör minskas innan ytterligare åtgärder görs i sjön för att minska internbelastningen, skriver Brian Huser.
För att uppfylla god status i Finjasjön behövs en minskning av externbelastningen på 20 procent. Det betyder 0,84 ton. Men Brian Huser anser att minskningen borde vara ett ton, 24 procent, för att få en säkerhetsmarginal.
Internbelastningen behöver minska med 100 procent, alltså försvinna helt, i så fall. En dynamisk sjömodellering har skapats för att bland annat skilja mellan intern och extern belastning. Denna bekräftar det som tidigare varit känt angående extern tillförsel av fosfor. Den högsta belastningen kommer från Tormestorpsån medan den högsta halten kommer från Hässleholms reningsverk via Maglekärrsbäcken som dock har ett lågt medelflöde.
Den andra rapporten har bedömt erosionsriskerna på åkermark runt Finjasjön, det vill säga om vatten på markerna tar med sig humus och näringsämnen ut i sjön. Enligt denna är erosion inte något som på ett avgörande sätt bidrar till att fosfor transporteras till Finjasjön. Annat fosforläckage från åkermark, exempelvis från dräneringar som finns på Hovdalaområdet, har inte ingått i studien.
Projektets slutrapport väntas i början av nästa år.
Berit Önell
