Familjen Shakun lämnade Ukraina för att få en tillfällig fristad hos vännerna Inga-Lill och Bengt Svensson i Tyringe. Men hemmet i Kievförorten Irpin finns inte längre. Grannarna har skickat bilder på de brända rester som återstår efter de ryska soldaternas besök häromdagen.
De elva familjemedlemmarna, fem vuxna och sex barn, bor tills vidare hemma hos Inga-Lill och Bengt. På fredagen serverar de rödbetssoppa i Missionskyrkan till både andra ukrainska flyktingar och intresserade bybor. Kyrksalen har blivit inlämningsplats för kläder, skor och leksaker.
Inga-Lill och Bengt har varit i Ukraina så många gånger att de tappat räkningen. Peter och Lilja Shakun säger likadant om hur många gånger de varit i Sverige.
– Det var helt naturligt för oss att erbjuda dem att komma hit nu eftersom vi varit vänner i 30 år, säger Inga-Lill.
Familjerna lärde känna varandra genom ett utbyte mellan frikyrkorna i Tyringe och den församling i östra Ukraina där Peter Shakun då var pastor. Vänskapen fortsatte när Peter blev rektor för en bibelskola i Kiev och familjen flyttade till Irpin. Under många år har han nu arbetat som pastor i Kurinowska som också är en förort till Kiev.
Familjen Shakuns barn och barnbarn är jämngamla med familjen Svenssons.
– Nu hade vi inte setts på två år på grund av corona, berättar Inga-Lill.
Innan hon reste till Ukraina första gången hade hon bara varit på utlandssemester en gång och hade svårt att uttrycka sig på engelska. Efterhand har hon lärt sig mer, har många gånger predikat på engelska och talar även lite ryska.
Familjerna hade hoppats kunna träffas snart, men omständigheterna blev annorlunda än de tänkt sig. När kriget bröt ut befann sig familjen Shakun tillsammans med andra från kyrkan på en kristen lägergård i Karpaterna. De hade varken planerat eller packat för att fly landet, men passen hade de med sig för säkerhets skull.
– Vi har ju skapligt tät kontakt med varandra, så vi visste att de var iväg, berättar Inga-Lill.
Det var i slutet på februari och krigshotet var ständigt närvarande, även om många inte trodde att det skulle bli verklighet. Skolundervisningen skedde på distans sedan en tid. Inga-Lill påminde sina vänner om att de alltid är välkomna till Tyringe.
Några dagar senare invaderade Ryssland Ukraina. Det dröjde inte länge innan Irpin uppmärksammades i medierna. Bilder och filmer visar den stora bron som Ukrainas militär sprängde för att hindra de ryska trupperna att ta sig in till Kiev. Flyktingar har tvingats ta sig över floden på provisoriska broar.
Den 1 mars ringde Peter till vännerna i Tyringe och berättade att de var på väg och befann sig nära gränsen till Ungern. Sonen Vitali och de tre döttrarnas män kunde inte lämna Ukraina. Men Peter och Lilja och döttrarna Irina, Larisa och Tanja med två barn vardera färdades i tre bilar via Ungern, Slovakien och Polen för att komma med färjan från Gdynia till Karlskrona.
Irina säger att resan var svår.
– Jag hade inte kört bil utomlands förut och det var jobbigt för barnen att sitta så länge i bilen. Det hade varit omöjligt utan pappa, säger hon.
I Polen gick Larisas bil sönder och resan fördröjdes med en och en halv dag. Men allt löste sig och de fick hjälp med övernattning efterhand. Tack vare förseningen hade färjebiljetterna blivit gratis för flyktingar när de kom fram till Gdynia med fem minuters marginal till nattbåten fredagen den 4 mars. På lördagsmorgonen kunde Inga-Lill och Bengt möta dem i Karlskrona.
Nu bor de alla hemma hos Inga-Lill och Bengt. Peter och Lilja sover i husvagnen och döttrarna har var sitt rum med sina barn inne i huset.
Kvinnorna har hjälpts åt att laga rödbetssoppa, borsjtj. Tanken är att erbjuda lunch i Missionskyrkans kafélokal varje fredag de närmaste veckorna. Både svenskar och ukrainare droppar in. Någon har med sig kläder.
Inga-Lill är överväldigad av allt stöd som Tyringeborna visat, trots att så kort tid gått sedan de ukrainska flyktingarna kom. Hon har bland annat fått en extra frys som till stor del fyllts med skänkt mat.
– Jag vet inte var allt kommer ifrån, säger hon.
Irina berättar på engelska om familjens resa och situationen i hemlandet som hon hela tiden får ny information om. Telefon och internet fungerar fortfarande bra och hon har kontakt med sin make som just nu ägnar sig åt humanitärt arbete i Karpaterna.
Systrarnas män är kvar i Kievområdet där deras kyrka, som har över 200 medlemmar, tar emot människor på flykt och webbsänder gudstjänster som familjen kan se även från Sverige. De unga männen måste dock vara beredda att ansluta sig till militären.
– Barnen saknar sina pappor. De vill krama dem, inte bara prata i telefon och se dem på skärmen, säger Irina.
Hon visar bilden på ruinen som var både hennes familjs och hennes föräldrars hem. Peter byggde själv huset. Grannarna skickade bilden i tisdags.
Irina hoppas att huset kan byggas upp igen i framtiden, när kriget är slut.
– När kriget är slut får vi tänka. Nu är halva Irpin intaget av ryssarna, säger hon medan barnen till synes obekymrat leker i kyrksalen i Tyringe.
Hon berättar att många hus är brända i området. På bilden syns en utbränd pansarbil framför familjens hus. Men enligt grannarna var det inte den branden som spred sig till huset utan ryska soldater som först var inne och åt deras mat och sedan satte eld på huset.
Peter Shakun är lugn, men sorgsen.
– Jag hoppas att vi kan komma tillbaka till Ukraina, säger han.
Han är tacksam att den planerade dryga veckan i Karpaterna sköts fram i tiden så att de inte hann tillbaka till Irpin. Annars hade de kanske inte kommit därifrån.
– Jag litar på Gud. Vi förstår inte allt, men han vet bättre, säger han.
Dagarna består nu mest av väntan. Familjen var i början på veckan i Malmö för att registrera sig hos Migrationsverket, men fick återvända med oförrättat ärende. Beskedet var att de redan hade tak över huvudet och hade rätt att stanna i 90 dagar utan att ansöka om uppehållstillstånd. Men de måste vara registrerade för att kunna arbeta eller få dagersättning från Migrationsverket och för att barnen ska kunna gå i skolan. Sedan i tisdags krävs dock inte registrering för att få sjukvård och medicin är gratis för alla från Ukraina.
Berit Önell
