INSÄNDARE. Tobias Åberg går i insändaren till angrepp mot mig och till försvar för Hanna Nilsson och Susanne Lottsfeldt, angående min tidigare kritik gentemot dem. Jag kan förstå Tobias engagemang för Peter och att han känner tacksamhet gentemot Nilsson och Lottsfeldt. Som Tobias nämner har jag ingen ingående kännedom om Peters fall och jag har heller aldrig tagit ställning för eller emot Peter i sakfrågan. Jag har framfört kritik mot Nilsson och Lottsfeldt på principiella grunder och mina synpunkter kvarstår.
Om en myndighet fattar ett beslut så har man möjlighet att överklaga beslutet till en förvaltningsdomstol. Det är fel av ett enskilt kommunalråd att agera i ett enskilt fall och verka för ändring av beslutet. Om myndigheten fattat ett felaktigt beslut är man enligt förvaltningslagen skyldig att ändra beslutet, utan anmodan. Om kommunen i Peters fall fattat ett, enligt författning och föreskrifter, korrekt beslut, så är det fel av ett kommunalråd att verka för enskilt undantag för Peter. Istället borde hon verka för att reglerna ändras så att både Peter och andra omfattas av de nya reglerna. Det arbetet måste ske politiskt inom kommunen. Som medborgare skall vi inte vara utlämnade till enskilda politikers godtycke.
Enligt Tobias Åbergs redogörelse är beslutsfrågan oklar. Dels säger han att kommunen gett avslag på en begäran, men han säger också att kommunen aldrig fattat något beslut. Enligt Tobias har man i Peters fall ansökt om att få återgå till en tidigare ersättningsform från kommunen. Underförstått har kommunen vid någon tidpunkt fattat ett beslut, som man från Peters håll inte är nöjd med. Frågan är hur kommunen har kommunicerat och dokumenterat ett eller flera beslut. Enligt förvaltningslagen är myndighet skyldig att skyndsamt och utan onödigt dröjsmål handlägga ärenden och också fatta beslut. Det borde Hanna Nilsson känna till och verka för att kommunen efterlever, om man brustit på den punkten. Om man under tre år inte fått ett beslut, förefaller det mer effektivt att vända sig till Justitieombudsmannen än Hanna Nilsson och Susanne Lottsfeldt.
Min åsikt kvarstår att huvudsyftet med Hanna Nilssons och Susanne Lottsfeldt insändare var att marknadsföra Sverigedemokraterna. Om man, som de säger, har engagerat sig i ärendet under flera år, hur tror man sig förändra Peters fall med en insändare? Om man inte lyckats påverka sina politiska kollegor undrar flera års arbete, så antyder det att man brister i sakargument och/eller engagemang. Opportunistiskt och cyniskt utnyttjar man Peter för att marknadsföra sitt parti i årets valrörelse.
Stanley Hallström
Partipolitiskt Oberoende
Läs mer:
