Hässleholms kommuns beslut att köpa äldreboendet Björksäter för 220 miljoner kronor var lagligt. Enligt förvaltningsrättens dom var det inte ett överpris, trots att köpeskillingen låg 40-45 miljoner över de värderingar som kommunen beställt inför köpet. Men det blir ändå inget köp eftersom rättsprocessen tog så lång tid, mer än ett år, att säljaren hann backa ur innan domen kom.
Förvaltningsrätten konstaterar att köpeskillingen, enligt två oberoende värderingar, betydligt överskrider fastighetens marknadsvärde. Därför blir det kommunens ansvar att visa att det inte varit fråga om ett överpris och ett individuellt riktat stöd till en enskild näringsidkare, vilket strider mot kommunallagen.
Domstolens bedömning är att kommunen lämnat en godtagbar förklaring till varför köpeskilllingen överskridit värderingarna och varför den inte är ett överpris. Det avgörande är kommunens uppgifter om ett ökande behov av platser för särskilt boende inom en snar framtid. Genom köpet skulle kommunen omgående få tillgång till 72 platser som både skulle möta behovet av nya platser, fungera som evakueringsboende under renovering och ombyggnation av andra boenden samt ersätta platser på ett annat boende – Ekegården – där brister medfört att lokalerna sagts upp.
Köpeskillingen jämförs därför med vad det skulle kosta kommunen att bygga ett nytt äldreboende i egen regi. Enligt kommunens beräkningar skulle markköp och byggnad kosta cirka 202 miljoner kronor exklusive moms. Om andra lokaler måste hyras under byggtiden skulle 9,8 – 13,4 miljoner kronor tillkomma. Dessutom har kommunen fått köpa inventarier till ett värde av tre-fyra miljoner kronor för 100 000 kronor. Därmed blir kostnaden ungefär densamma som köpeskillingen.
Kommunen hade därutöver kunnat få tillbaka nära 22 miljoner kronor av investeringsmomsen om köpet hade genomförts under 2021.
Kommunstyrelsens ordförande Lars Johnsson (M), själv advokat, säger att domen var väntad.
– Sedan är det en pyrrhusseger. Den har ingen praktisk betydelse, säger han.
– Vi har haft rätt. Men vi kan inte begära att säljaren ska vänta i över ett år. Det är inte rimligt.
Han tycker att kommuner skulle kunna få förtur i domstolen vid sådana här tillfällen.
– Det är ju orimligt att en affär av den här dimensionen kan falla på att någon enskild medborgare kanske överklagar av okynne. Jag kan förstå att motparten är tveksam att göra affärer med kommunen när det är så lång tidsutdräkt innan man kan komma i land. Systemet är bekymmersamt med domstsolens långa handläggningstider. Det här går ju också att överklaga vidare, då kan det ta ett halvår till, säger han.
Hans slutsats, om frågan skulle bli aktuell igen, är att kommunen bör lägga liknande fastighetsköp i bolag. Därmed kan de inte överklagas.
– Då går man runt systemet, säger Lars Johnsson.
Han är övertygad om att det blir dyrare i längden för kommunen att hyra än att äga fastigheten.
– Nu har vi i och för sig ett bra kontrakt, ett tioårskontrakt, men när det går ut kommer det att vara andra hyror, säger han.
Martin Persson, som överklagat kommunens beslut, konstaterar att han vann trots att han förlorade eftersom köpet inte blev av. Men även han har reagerat på domstolens handläggningstider.
– Domstolen har förståelse för att köpet var brådskande. Varför blir det då ingen dom på mer än ett helt år? Jag tycker att det är skandalöst att det tar så lång tid, säger han.
Berit Önell
