INSÄNDARE. Efter en hel del dramatiska turer kring Hässleholms kommun så kan vi ta ett steg tillbaka och titta lite på vad som har hänt. Många läsare är redan insatta i de specifika händelserna så jag kommer att utelämna dessa detaljer i denna text.

Det jag istället tänker fokusera på är politikernas aktiva val att avstå från att involvera sina väljare och medborgare i de stora beslut som tas. Vi har ingen direktdemokrati i Sverige så jag vill inte att detta skall framstå som att alla beslut som skall tas av kommunen behöver involvera medborgare, vi har ju politiska styren av en anledning.

Men det som jag däremot reagerar över är samtliga politikernas totala frånvaro och avskildhet från den vardagliga medborgaren i kommunen.

Den enda gången som man kan se politiker och få möjlighet att prata med dem är en månad före valet. Resten av mandatperioden stänger man in sig på kontoret, låser dörren och stänger av all kommunikation med den vanliga medborgaren.

I vanliga fall hade detta inte varit något märkvärdigt, har man inga större händelser eller beslut som berör samtliga medborgare så är ju inte behovet så stort att beblanda sig med den vanliga medborgaren. Eller är det?

För att man som politiker skall kunna ta bra beslut som grundar sig i vad ens väljare tycker och därav öka både förtroende och möjlighet till fler röster till nästa val, så behöver man synas ute bland vanliga medborgare oftare. Man måste våga prata med människor som lever i utsatta situationer och se vad som händer ute i samhället själv. När man, som det är nu för tiden, endast använder sig av konsulter, tjänstepersoner och undersökningar för att ge underlag för beslut så förlorar man det absolut viktigaste med sitt uppdrag.

Att representera den vanliga medborgaren.

För i slutändan så är det ju det en politiker gör. Majoriteten av våra väljare är vanliga medborgare med ett vanligt arbete. Men samhällsutvecklingen inom samtliga politiska nivåer har gått mer mot att representera aktieägare, internationella företag och hutlöst rika personer. Det är viktigare att beslut tas gentemot lobbyisters önskemål än vad folket faktiskt behöver.

Vi kan sluta texten med att jämföra med Hässleholms kommun. Badhusbygget är igång, “det finns ingen återvändo”. Men redan dagarna efter att detta har påbörjats trycker politiker, som själva var med och tog ett positivt beslut om en satsning på stora summor, på att “Min känsla är att hässleholmarna kommer att få se en skattehöjning inom det närmaste. Vi måste hålla tillbaka på allt.”

Det är exakt en sådan situation som gör att vanliga medborgare ifrågasätter politiker och de beslut som tas. Om man är beredd att göra en satsning på över 600 miljoner (jo, summan kommer att bli så hög, till och med mer, för badhuset med återbetalning av lån och ränta) över 40 år och en månadskostnad på över två miljoner kronor av skattebetalarnas pengar, så bör man ha den ekonomiska möjligheten att genomföra detta utan att det skall påverka kärnverksamheterna och skattenivån.

Eller finns det andra politiska agendor bakom beslutet?

I förra veckan hade Sveriges Radio ett inlägg om den nationella utredningen kring sammanslagningar av kommuner i Sverige (P4 Kristianstad 3/9, Östra Göingemoderat tveksam till kommunsammanslagningar).

Är det så att Hässleholms Kommun valde att göra en aktion som Tyringe Landskommun gjorde på 60/70-talet? Det återstår ju att se men om så är fallet, då är det ett väldigt dyrt politiskt spelkort som användes.

Claus Bonde