INSÄNDARE. Under många år har samhället utformats med olika politiska partier och det som de vill göra med samhället. Det är, av förklarliga skäl, väldigt stora skillnader mellan de olika sidornas önskan på hur det “perfekta” samhället ser ut.

Det finns dock områden där samtliga politiker verkar vara rörande överens.

Alla människor, oavsett förutsättning, skall jobba 100 procent.

Jag kan hålla med till viss del. Sverige har under många år haft en, sett till resten av världen, väldigt generös sjukförsäkring där det varit väldigt enkelt att få ersättningar vid sjukdom. Detta utnyttjades och utnyttjas fortfarande av personer som inte är i behov av det på bekostnad av de som behöver hjälpen.

Politiker har bestämt att alla, oavsett sjukdom, diagnos eller problematik, skall ut i arbete. För något år sedan läste vi om en person som hade terminal cancer som fick avslag från Försäkringskassan med motiveringen “Du kan ta ett liggande arbete och prata i telefon”.

(https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/Epd5bl/nekas-sjukpenning-trots-cancer-och-strokeochhttps://www.aftonbladet.se/nyheter/a/4qvxre/svart-cancersjuk-fick-ratt-efter-sin-dod)

Samhället bygger på statistik för att visa hur bra våra styrande parter har lyckats med sina löften. Men när vi drar denna statistik till den ytterlighet att procenttalet är viktigare än personen bakom siffran så är vi som ett civiliserat samhälle illa ute.

Istället ålägger man Arbetsförmedlingen att hitta ett arbete för oss, trots intyg från vården om nedsatt arbetsförmåga som är anpassat utifrån Försäkringskassan beslut och syn på funktionsnedsättningen. Denna ekvation går inte alltid ihop då vården och Försäkringskassan ofta har olika syn på samma funktionsnedsättning.

Om man istället hade kunnat samarbeta mellan vårdgivare, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen på ett konstruktivt sätt så hade majoriteten av fallen hittat en bra lösning, för statens statistik såväl som för ekonomin och i högsta grad för personen med sin problematik.

Jag sitter själv i denna båt. Sedan 2006 har jag kämpat med att komma tillbaka från en skada, med både upp- och nedgångar. Jag har sett sociala företag som fungerar bra och jag har varit med om företagare vars enda syfte är att tjäna pengar på min funktionsnedsättning. Jag har haft handläggare på Arbetsförmedlingen som gått långt för att hjälpa mig men också de som inte har varit intresserade på grund av funktionsnedsättningen.

Men under dessa 18 åren har det inte förekommit ett enda samverkansmöte mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Vården trots att min skada aldrig kommer att försvinna och att jag uttryckligen bett om det.

Det är en enorm förlust för samhället och alla resurser som läggs på att hitta all information om och om igen hade kunnat sparas in på bara ett möte.

Men det viktigaste som hade skett, det hade hjälpt oss arbetssökande med funktionsnedsättningar att faktiskt komma ut i arbete och inte vara “en börda för samhället” som man väldigt ofta får höra, att få känna att man är en bidragande faktor till samhällets utveckling.

Det betyder väldigt mycket.

Claus Bonde