torsjö live vers2

Friluftsbadet blev sommarlovets oas

Friluftsbadet blev sommarlovets oas

Frillan – istället för semester

– Nej, det räcker inte. Jag behöver minst två kronor, annars klarar jag mig inte.

– Ja, ja, sa min mamma till slut. Men då får du inte bara äta glass. Cykla till mjölkaffären och köp en bulle och några bananer.

– Mmm …

I helsike heller att jag köpte bulle och banan. Inte ens en glass. Jag köpte godis för två kronor. Dit jag var på väg tog det allt för lång tid att cykla utan godis. Det makalöst goda som mina föräldrar förvägrade mig att äta.

ANNONS

Annons om att annonsera i Frilagt
Bilden visar Gay Glans.
Författaren och kulturjournalisten Gay Glans är bördig från Tyringe. Texten är ett omarbetat kapitel ur hans bok ”I skuggan av en blivande världsstjärna”. Händelserna utspelar sig på friluftsbadet i Tyringe i mitten av 60-talet.

»En vegetarian skall inte äta godis. En vegetarian måste vara hälsosam.« Visst, men inte alltid. I synnerhet inte när det fanns goda möjligheter att undkomma upptäckt; när det visade sig att de gamla fröknarna i mjölkaffären förstod barns behov, mina i synnerhet.

– Stackars Gaye som inte får äta kött och gott, sa de omtänksamma fröknarna. De avslöjade aldrig hemligheten – vår outtalade överenskommelse. Och det trots att jag hade varit i affären tillsammans med min mamma, som i stället för att köpa godis åt mig köpte ett äpple.

– Gay, han äter inte snask, sa hon. Han är rädd om sina tänder. Visa dina tänder Gay. Inte en enda lagning har han.

Givetvis blev jag orolig för att fröknarna skulle avslöja vår tysta överenskommelse; men inte, de förblev tysta.

Min cykelfärd gick den här dagen mot samma mål som dagen innan och dagen dessförinnan – mot friluftsbadet; oasen för alla barn som längtade till havet, vars föräldrar antingen arbetade på någon av fabrikerna eller som drog runt i bygden och utförde snickeri, mur- eller måleriarbeten. Friluftsbadet var oasen för alla barn vars föräldrar inte hade råd med bortasemestrar.

Bilden visar 25-metersbassängen i Tyrs Hovs simhall i Tyringe.
Innan Tyrs Hovs simhall fanns lärde sig barn i Tyringe att simma på friluftsbadet, ”frillan”. Det var också en samlingsplats för många barn och ungdomar på sommarloven. Foto: Urban Önell

Strax innanför friluftsbadets grindar sökte min blick efter Monica och Anette, mina bedårande vackra klasskamrater. Bara de äldre pojkarna förmådde konkurrera om deras uppmärksamhet. Inte jag, jag var blyg. Jag var vegetarian, son till en av ortens målare, som vid några tillfällen hade tvingats rycka in som handräckare åt min pappa när han låg efter med betinget. Därför var det helt följdriktigt att utpeka mig som den ”gräsätande plankstrykaren”.

– Hej Gunnar!

Fastän bara ett par år äldre än jag hade Gunnar uppnått det begärliga spänningsfältet mellan pojke och flicka. Efter en avmätt blick mot mig, sa han:

– Hej du! En kort paus följde, varpå han fortsatte:

– Så målarkludden skall bada?

Om han inte hade uttalat orden med en tillgjort pipig barnröst hade det varit i sin ordning. Men nu irriterade han mig till förbannelse utan att jag vågade ge uttryck för min irritation. Istället fortsatte han med blicken långsamt svepande över friluftsbadet:

– Själv tycker jag det är mycket bättre att bada i havet. Vi skall till sommarstället på sydkusten i morgon. De e nått annat än det här jävla pissevannet.

De få tillfällen som han tilltalade mig ingav han mig känslan av att jag befann mig i en simplare del av världen än vad han gjorde. Och visst hade han rätt. Världen bestod ännu inte bara av vattenklosetter, badkar, bilar och semesterresor. Själv tillhörde jag en familj som, mitt under folkhemmets expansion, till följd av gisslet i ena hörnet av trädgården, red »dassakvalet«.

Följaktligen svarade jag honom osäkert tillbakadraget – som oftast när jag hade vårt sketna jäkla utedass på näthinnan och en kvarvarande stank från morgonens sittning i näsan:

– Jo, jag…

Längre hann jag inte. Som fastgjuten i den blöta cementplattan, betraktade jag hans gång mot kiosken vid entrén till Frillans 25-metersbassäng. Återigen förbannade jag osäkerheten som infann sig i sammanhang när det gällde att visa musklerna. När jag borde framstå som mer erfaren än jag i själva verket var. Som min klasskamrats bror i sjuan, som bakom friluftsbadets läktare förevisade småglinen kådisar. Han nästan sprack av uppblåsthet när han talade om vad han skulle använda dem till, gummiringarna som han hade stuckit in bakom plånbokens plastfönster.

Veckan därpå frågade han om jag ville ha en. Men jag förstod att han bara ville retas, få mig att känna mig dum. Om jag hade accepterat hans erbjudande skulle han hånleende dra till sig kådisen och viska i mitt öra:

– Du gosse lille. En sån häringande behöver inte en målarkludd och gräsätare som du.

Men jag föll inte i fällan. Trots det lyckades jag göra bort mig ordentligt ändå. På frågan om jag visste vad man använde en kådis till, svarade jag ansträngt, sturskt:

– Få barn med, så klart.

– Vad sa du, sa han?

Men jag gav honom ingen repris på mitt svar.

– Tvärtom »Mistan«, tvärtom. Fattar du?

– Visst, svarade jag, utan att fatta ett dugg, mest irriterad över hans tilltal: »Mistan«, efter min pappas dåligt utförda arbete vid renoveringen av kyrkan – ”mistan” på kyrkporten, synlig från den asfalterade vägen.

Överhuvudtaget var det en renovering som blev föremål för ortens engagemang. Min pappas kollega, cirkusprinsen kallad, klättrade obehindrat upp till kyrkans högsta punkt. Inte i nivå med bränneriets skorsten, men tillräckligt högt för att de förbipasserande skulle få uppleva en föreställning blandad av fascination, skräck och jubel.

– Han for upp och ner på kyrkan som en tunn brakskit på en såpad flaggstång, som en av pappas kollegor uttryckte det med beundran i skrattet.

Under matpauserna fortsatte cirkusprinsen artisteriet. På kyrkans högsta avsats inmundigade han innehållet ur sin matlåda. Rasten avslutade han med att ställa sig på händerna på det trånga utrymmet till de förbipasserandes uppriktiga skräck och beundran.

Flera år dessförinnan, såg jag havet för första gången, det stora blå, med utsikt mot Danmark. Lenas föräldrar förbarmade sig över »plankstrykarfamiljen«. Vi fick följa med till havet i deras svarta, kromblänkande Volvo PV, jag som bara badat i Finjasjön och i friluftsbadet.

– Vad är det där? frågade jag när stranden siktades efter en bilfärd med barnen sittande i knäet på de vuxna. Framför oss låg ett stort blått golv, ett golv att beträda, att springa ut på.

– Det är havet, svarade min mamma.

– Havet?

– Ja.

Stum av förvåning följde jag med Dan till vattenlinjen. Havet var ett stort vatten som förmådde omsluta kroppen i en sval omfamning. Intill varandra stod vi vid vattenbrynet och lät vattnet blöta våra fötter. Något helt annat än Frillans vatten. Dan pekade ut över havet och sa att där borta ligger ett annat land som heter Danmark, att han aldrig hade varit där, men att han tänkte åka dit någon gång. När visste han inte.

Utan att förstå vad han sa tyckte jag att livet var stort och märkligt men att jag själv var alldeles för liten för att ens förstå den minsta lilla sak. Så liten att jag inte besvärade de vuxna med mina frågor. Allt tycktes så självklart för dem, så vant. Som om allt bara var som det skulle vara. Att det inte var något konstigt med havet och med någonting överhuvudtaget.

– Nu kommer han!

Inte alla, långt ifrån, men vi var några barn och ungdomar som steg upp ur bassängen, som tog glassen i handen för att möta sommarens märkligaste attraktion på friluftsbadet: »Cigarrgubben«.

Några cyklade. Andra sprang. Själv gick jag honom till mötes på den dammiga grusvägen. Var »Cigarrgubben« kom ifrån var det ingen som visste. Någon påstod att han kanske bodde i stan, att han hade sett honom lukta på grönsakerna på torget medan en annan av de äldre killarna påstod att han hade sett honom komma ut genom porten på ett vilohem i utkanten av byn.

Att reta honom var meningslöst. Han var onåbar för glåpord, befann sig i en egen värld. Iklädd en kostym som säkerligen hade klätt honom en gång i tiden, men som nu spände över hans slappt tunga kropp, promenerade han långsamt mot friluftsbadet. Under armhålan, klämd mellan armbågen och bålen, bar han en sliten professorsportfölj. I mungipan satt det som utmärkte honom, en magnifik cigarr av havannatyp, den som ingav hans betraktare känslan av att han en gång i tiden hade varit en förnäm man, en man med stort inflytande.

Vi var en grupp på sex, sju barn och ungdomar som ledsagade honom på hans väg mot badet. Ingen retade honom. Däremot kommenterades hans utseende. Hans mun, som var nerkletad med brun tjock saliv, tycktes bestå av ett par löst sittande, fladdriga läppar. Stanken av otvättade textilier, genompyrda av cigarrök och urin, omslöt honom. Men det var också annat som luktade hos honom, som om det fanns något inuti honom, något som var mörkt, ruttet och poröst, som trängde ut ur hans kropp och stank.

Med snigelfart förflyttade han sig till friluftsbadets omklädningsrum. Jag kunde inte motstå frestelsen att följa efter honom och hans följe. En av de äldre killarna sa högt att det skulle bli spännande att se om gubben hade bytt kalsonger, eller om det var desamma som vid det första tillfället han besökte badet för ett par veckor sedan.

Han började med att ta av sig skorna, därefter strumporna, varpå hans tånaglar, förvridna av en långt framskriden nagelsvamp, vädrades i den svala förmiddagsluften. Hans hälar vilade i en skål av fotsvamp, krackelerad likt stampad, skör, nattstånden is en kall vintermorgon på någon av dammarna intill friluftsbadet.

– Fy för satan, var det en av de modiga som sa.

– Inte fan att jag badar i samma vatten som den? Det är ju äckligt för satan.

»Cigarrgubben« reagerade inte. Han förberedde sig för bad, oberörd av uppmärksamheten han rönte. Han tog ut cigarren ur munnen och blåste på dess glöd så att de feta kinderna strålade likt kerubkinder. Undrar hur det skulle vara att stå intill honom, tänkte jag, så att jag kunde känna hans andedräkt? Jag äcklades av tanken; förmodligen en blandning av cigarrök, rutten fisk, något obestämbart och av gubbdregel.

Omsorgsfullt tog han av sig byxorna och hängde dem på avsedd krok, följt av en sliten kostymjacka. Iklädd linne och kalsonger var hans kropp på väg att presentera sig i hela sin oblyga uppenbarelse.

– Jo, titta, samma kallingar som förra gången, inflikade någon.

– Kolla det gula runt gylfen, det är gammalt intorkat piss, sa en annan modig, åtföljt av ett upphetsat skratt.

– Han kommer inte att byta kallingar på hela sommaren. Skall vi slå vad?

Stanken av cigarr och urin var kväljande. En sval, frisk vind, svepte välgörande in i omklädningsrummet med en lätt doft av klor från bassängen, när en huttrande simskoleelev hämtade sin kvarglömda badhandduk.

Nu föll klädesplagget som inneslöt det mest spännande, som trots de hånfulla kommentarerna renderade honom respekt. Lång och grov hängde den livlöst mot golvet, inpackad i en slappt hängande påse som inhyste ett par till synes tunga kulor.

– En sån jävelusisk hingstapick!

En ilsket röd blemma, strax till vänster om skarven som skiljer skinkorna åt, fick någon att utbrista:

– Bättre med en spanjor i källaren än en finne i röven.

Muttrande lämnade jag omklädningsrummet där ett samfällt gapskratt slungades mellan de tunna väggarna.

»Så gör man inte. Retar de inte målarkluddar, kommunistungar eller gräsätare, retar de ”Cigarrgubben”. I morgon kan det bli min tur«, tänkte jag och begav mig till tennisbanan i hopp om att få uppleva en spännande tennismatch. Från en radio i ett hus utmed min cykelväg hördes, likt en stormby, Paul McCartney sjunga: Can´t Buy Me Love. Matchen var bra. De vitklädda och för mig okända spelarna slog på bollarna så att det ekade mellan klubbstugan och de branta backarna som omgav tennisbanan. Inte den minsta lilla svordom kom över deras läppar när de missade ett slag.

Ett par timmar senare, trampande på min cykel, med axlar ömma av sol, tyckte jag mig ana en knappt förnimbar doft av en väl fuktad cigarr på gatan framför den oklanderligt blanka kyrkporten.

Gay Glans

Uppskattar du Frilagt?
Frilagt behöver ditt stöd för att fortsätta granska!

Bankgiro: 
597-6535
Konto: 8403-8, 33 403 635-7
Swish: 0708938399
Kontakt: prenumeration@frilagt.se