Varför är politikern Lena Wallentheim så halsstarrig och varför har hon så paniskt bråttom att vandalisera Officersparken? Varför fördjupar hon ytterligare den svindlande förtroendeklyfta, som skiljer Hässleholms invånare från sina förtroendevalda? Ett bråddjup som nyligen uppmätts i Statistiska centralbyråns landsomfattande undersökning.

Att hon skulle drivas enbart av prestige är mindre troligt; någon sådan har hon inte att förvalta – den är sedan länge förverkad och omvandlad till politikerförakt.

Men har hon i lönndom lovat någon något? Frågetecknen hopar sig.

Det sägs, att anledningen till den utbredda korruptionen i utvecklingsländerna är, att statstjänstemännens lön är så usel, att de inte kan leva enbart på den.

Om detta är sant, skulle Lena Wallentheim egentligen gå fri från varje misstanke och betraktas som ett obestickligt dygdemönster; hon har ju tillskansat sig tredubbel lön jämfört med t ex en hårt arbetande undersköterska och hennes saftiga arvode borde räcka till brödfödan. Men mycket vill ha mer…

Jag kan inte – ej ens i uppenbar brist på andra förklaringar – i en nättidning anklaga en enskild person för korruption och mutor och därför gör jag heller inte det.

Men något är ruttet i Hässleholms kommun och stanken sprider sig…

Per L. Christensen
Författare