Lakvatten med fenol värmde upp skidbacke på Läreda Nya krav mot tekniska nämnden

Rockwool hade en egen väg till tippen som låg i skogen bakom företaget. Foto: Berit Önell

Att fenol i kombination med andra föroreningar kan värma upp vatten var redan känt för ansvariga på Hässleholms kommun när förhållandena i Sötekärrsbäcken uppmärksammades. På 1980-talet stoppades skidåkningen på Belebacken, kommunens gamla soptipp på Läredaområdet, tillfälligt efter att dåvarande fritidschefen Eje Johansson slagit larm om lakvattnet som rann ut vid slutet av backen och inte frös, trots många minusgrader.

Men fortfarande läcker stora mängder lakvatten ut från Läredadeponin och miljönämnden kräver nu att tekniska nämnden gör ytterligare undersökningar av vart det tar vägen och hur det påverkar människor och miljö.

Läredadeponin användes som tipp fram till 1979, främst av företag i området, men även av allmänheten.

Den ligger bakom Rockwool, nuvarande Paroc, som hade egen väg dit. En stor del av avfallet kom därifrån. Företaget, som tillverkar mineralullsisolering med bland annat fenol som bindemedel, kunde på det sättet deponera sitt avfall även när tippen var stängd. En tidigare anställd kan berätta att personalen jobbade treskift och att företagets dumpers gick i skytteltrafik dygnet runt, utom på helgerna. Sådant som blivit fel i produktionen eller blivit över när isoleringsskivorna skars till för att få rätt format kördes till tippen.

Miljöchef Sven-Inge Svensson arbetade redan då på miljökontoret och höll i det så kallade miljöskyddsprogrammet.

– Avfallet från Rockwool sågs nästan som en resurs. De kunde bara köra ut och lägga det som blivit misslyckat, som var bränt eller hade fel balans mellan fenol och formalin. Det sågs inte som ett problem och företaget behövde inte betala för att lämna det. Kommunens gatukontor såg det också som ett bra överlagringsmaterial, säger han.

I mitten på 1970-talet ska Rockwool ha deponerat cirka 31 000 ton torrt avfall och 520 ton våtavfall per år.

Tippen växte på höjden och var när den stängdes en cirka 30 meter hög backe. Den täcktes och gjordes om till skidbacke med draglift och allt. Även en snökanon hyrdes in.

Skidanläggningen på den gamla tippen hade lift. Hässleholms turisttrafikförening marknadsförde Belebacken i Hässleholm i sin broschyr 1983.

Backen blev snabbt populär. Den marknadsfördes som Belebacken i Hässleholms Turisttrafikförenings broschyr i fyrfärgstryck 1983.

Men Sven-Inge Svensson minns också att föroreningarna från den nedlagda tippen ställde till problem.

– Skidbacken frös nog inte i kanten, säger han.

Eje Johansson har tydligare minne av vad som hände.

– Nedanför backen låg en bäck som inte frös till fast det var väldigt kallt. Det var 10-15 minusgrader och då ska det vara fruset, men det var det inte, berättar han.

Det visade sig att bäcken var lakvatten som rann ut från den gamla tippen.

– Att det var något fel förstod jag. Jag ville att kommunen skulle fixa det så att ingen av ungdomarna som åkte skidor skulle skada sig om de åkte ner i vattnet, säger Eje Johansson.

Men liksom idag var det till en början svårt att få något gehör från kommunens tekniska förvaltning som då hette gatukontoret.

Kommunens dåvarande fritidschef Eje Johansson slog larm om det uppvärmda vattnet från tippen som rann nedanför skidbacken.

– Jag fick inte gatukontoret att göra något. Men när jag pratat med miljöchefen Charles Wadbro blev det fart. Jag tror att bäcken lades igen eller kulverterades, vi hade i alla fall aldrig mer besvär av den, säger Eje Johansson.

Skidverksamheten på Belebacken upphörde ändå rätt snart.

– Det handlade om pengar, men också att vädret blev sämre och sämre för skidåkning, säger Eje Johansson.

Sven-Inge Svensson har samma uppfattning.

– Det var korta vintrar och skidliften rostade väl ihop, säger han.

Han bekräftar att lakvattnet fick ledas om eftersom det kunde vara en säkerhetsrisk för barnen i skidbacken.

Varför tänkte ni inte tidigare att uppvärmningen av Sötekärrsbäcken kunde ha liknande orsak?

– Det var ju helt andra volymer på Läreda. Sedan är det inte fenolen i sig själv som orsakar uppvärmning utan det är när den reagerar med annat. Det finns också andra ämnen som ger värmereaktioner, säger Sven-Inge Svensson.

Läredadeponin är klassad som ett förorenat område med riskklass ett som innebär högsta risk och kräver åtgärder.

– Den är bland de allvarligaste i och med att grundvattnet rinner nästan rätt igenom avfallet, säger Sven-Inge Svensson.

Han berättar att det under flera år var svårt att få något att hända.

– Först riktade vi alla förelägganden till tekniska nämnden och de hänvisade till Hässleholm Miljö för att det gällde en tipp. Men de hade samma ordförande, K-G Sjöholm (C )! Jag fick vända mig till dåvarande kommunchefen Per Hildingsson. Det blev sedan bestämt att deponier där verksamhet är igång hanteras av Hässleholm Miljö och nedlagda tippar av tekniska nämnden, förklarar han.

Nu finns också en överenskommelse om att Hässleholm Miljö bistår tekniska nämnden med expertkunskap i vissa fall. Så är det med Läredadeponin där Hässleholms Miljö i förra veckan hade kontakt med miljökontoret om fortsatta åtgärder.

– Föreläggandet från 2014 är inte helt uppfyllt ännu. Vi vill ha utförligare svar på några punkter, säger Sven-Inge Svensson.

Det handlar om ett åtgärdsprogram för att minska olägenheterna från deponin på miljö och hälsa, ett långsiktigt kontrollprogram på yt-, grund- och lakvatten som tar hänsyn till de avfallsslag som deponerats under åren och en redovisning av vart lakvattnet tar vägen och vilka åtgärder som kan förhindra att det orsakar olägenhet för människor och miljö. Miljökontoret vill också att tekniska nämnden kartlägger grundvattenförhållandena samt utrönar huruvida lakvattnet sprids från deponin med grundvattnet.

Rapporteringen skulle ha varit klar senast den 1 januari 2015.

Miljökontoret gjorde 2014 riskklassningen enligt MIFO. Tekniska förvaltningens exploateringsavdelning, som även då leddes av Jakob Ruter, hade efter föreläggande låtit göra en inventering och föreslagit att området skulle få riskklass två.

– Hittills genomförda provtagningar pekar ej på någon markant föroreningsspridning utan endast låga halter av föroreningar, står det i motiveringen.

Miljöchef Sven-Inge Svensson. Foto: Berit Önell

Exploateringsavdelningen kom dock fram till att deponin ”är relativt stor och mäktig och har ett innehåll som har potentiellt hög farlighet”. Dessutom är den belägen i mycket genomsläpplig mark som ökar risken för spridning av föroreningar och cirka 500 meter från ett vattenskyddsområde.

Miljökontoret lade i sin motivering till den stora mängden lakvatten som kommer från deponin och att den är belägen relativt nära ett bostadsområde.

Deponin beräknas idag innehålla mellan en och tre miljoner kubikmeter avfall och breder ut sig över ett 100 000 – 120 000 kvadratmeter stort område.

Enligt underlaget till riskklassningen läcker cirka 85 kubikmeter lakvatten per dygn ut från deponin. Det är så mycket att det måste avvattnas utanför området. En del av lakvattnet pumpas till Hässleholms reningsverk. Det finns lakbara mängder av både fenol och formaldehyd i tippen. Dessutom innehåller den tungmetaller, oljeprodukter, klorerade kolväten med mera. Grundvattnet bedöms vara påverkat av lakvatten, bland annat på grund av mycket hög alkalinitet och konduktivitet, men ytterligare undersökningar behövs alltså.

Allvarliga skador på naturen i området har redan konstaterats. En fältinventering 1997 visade att ett stort kärr var påverkat med bland annat sjuka träd.

Den närbelägna Genabäcken innehåller höga halter av tungmetaller, bland annat kadmium, troligen även från förorenat dagvatten. En undersökning 1998 visade att bäcken var gravt förorenad med olika färgskiftningar från vecka till vecka och att både bottenvegetation och djurliv var i stort sett utplånat.

– Där gjordes avskärmningar så att föroreningarna inte ska komma ut i bäcken, säger Sven-Inge Svensson.

Dagvattendammar på Paroc har också begränsat tillförseln av vatten till tippen.

Berit Önell

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com