Ett bättre klimat – och ett bättre liv?

Anders Lord. Foto: Urban Önell

KRÖNIKA. Cementdebatten på Gotland. De skenande drivmedelspriserna. Upprörda diskussioner om vindkraftens vara eller icke vara.

Alla dessa aktuella exempel illustrerar det stora problemet som klimatfrågan befinner sig i, och som gör att utsikterna att faktiskt lyckas få till stånd något som innebär minskade mänskliga avtryck på miljön känns mycket små. Vi, den samlade mänskligheten, har målat in oss i ett hörn. Vi har slagit in på ett spår som nu i full fart tar oss genom en tunnel, på vars andra sida det bara finns ett stup.

Hela vår existens bygger på tillväxt, på konsumtion, på oförändrade eller ökade uttag ur jordskorpan. Vi har alla vant oss vid att leva på det viset, och varje begränsande åtgärd av politiker – hur nödvändig den än ”objektivt” kan synas vara – upplevs som ett hot mot oss. Ja, jorden kanske kollapsar, eller åtminstone blir obeboelig för en stor del av mänskligheten, men det händer… en annan dag. Om jag inte får cement till mitt företag, om jag inte kan tanka min bil och köra med den, om det där förbannade vindkraftverket står och ger mig sömnsvårigheter – allt det händer NU.

I början av förra året, när världen ”stängdes ner” på grund av Coronakrisen, verkade det som något positivt hände. Vi kunde höra om renare luft i många större städer. Men den där möjliga, enda (?) positiva sidoeffekten av pandemin varade inte länge. Nu duggar istället rapporterna tätt om att tillståndet för klimatet är värre än nånsin. De flesta parametrar visar att alltför lite görs, och i en del fall går utvecklingen åt helt fel håll.

Två saker är gemensamma för de åtgärder som föreslås för att förhindra att jorden värms upp till en grad som, enligt de flesta experter, skulle få förödande konsekvenser för livet. Den ena är att åtgärderna ska gå ut på att med ny teknik låta oss fortsätta leva ungefär som vi gör nu. Den andra är att de åtgärder som ska vidtas, de ska göras om tio, tjugo eller trettio år. Inte nu.

Jag tror att båda dessa utgångspunkter är fel om vi verkligen vill sakta ner jordens uppvärmning. Ingen av dem kommer att fungera. Men samtidigt är båda två mycket förståeliga. Politiker är inte mer än människor. De vet att om de skulle föreslå att vi NU slutar använda fossila bränslen, slutar ta upp smutsiga saker (som cement) ur jordskorpan, eller om vi skulle bryta med konsumtionssamhället och bli kommenderade att leva ”som på stenåldern” – ja, då skulle det bli revolution.

Det är intressant hur miljöfrågans status har ändrats, inte minst bland ”folk i allmänhet.” På 70-talet ökade medvetandet om miljöförstöringen. Vi fick gröna vågen och vi fick demonstrationerna mot atomkraft, till exempel. Så småningom fick vi också, i Sverige och en del andra länder, ett politiskt parti som gjorde miljön till sin huvudfråga.

Och konkreta åtgärder har sjösatts för att försöka vrida utvecklingen. Vi källsorterar – mer eller mindre, i olika länder – och ren energi som sol och vind har kapat åt sig var sin tårtbit på diagrammet över hur vi klarar vår uppvärmning och andra energibehov. Vi talar om att åka kollektivt och vi talar om att äta mindre (ox-)kött.

Samtidigt visar rapporter och mätningar att läget inte blir bättre. Värmerekord slås i parti och minut och, framför allt, extremväder som stormar, regn och torka (med katastrofala bränder) ökar ständigt. I det läget ser vi, exempelvis i Sverige, att miljöpartiet sjunker som en sten i opinionsmätningarna och det finns inget parti som det spys så mycket galla över i sociala medier, som just miljöpartiet.

Vad är det vi ser? Hur kan det vara att miljöfrågan, som ju faktiskt handlar om människorasens överlevnad, verkar ha försvunnit från medvetandet hos så många människor?

Jag tror det handlar om ren förnekelse. Detta är så svårt. Insikten att vi måste förändra samhället radikalt – bryta med allt vi vant oss vid – för att rädda klimatet är så fruktansvärt jobbig att ta till sig. Det är lättare att tänka att… tja, det kanske ändå handlar om naturliga svängningar i klimatet som vi inte kan påverka. Eller… det ligger långt fram i tiden. Vi tar det sedan. Eller… bladen och blommorna öppnar sig ju varje vår precis som de brukar, vi får kallt ibland på vintern, det kanske inte är så farligt.

Och, vi älskar det bekväma liv vi har vant oss vid. Så klart att vi gör! Det är alltid lättare att vänja sig vid en förbättring än en försämring. Våra politiker och andra ”influencers” har ett gigantiskt jobb att försöka övertyga oss om att vi inte bara måste hitta ett nytt, nedskalat sätt att leva, utan också hitta en design på detta nya liv som vi kan acceptera, som kanske till och med kan få den där osäkra, hotfulla, annorlunda morgondagen att se bra ut.

Det stora klimatmötet i Glasgow har precis inletts. Där finns de med, de värsta förbrytarna vad gäller utsläpp, även om en del av dem, som den kinesiske ledaren, inte kommer dit utan förväntas delta digitalt. USA och Kina är inte bara de två länder som bidrar mest till utsläppen av koldioxid. De är också de två länder i världen som satsar mest på sin militära verksamhet. Tänk om de, och de andra världsledarna, kunde ställa sig upp och säga: Vi lovar att avbryta all militär verksamhet, och använda alla de pengarna till åtgärder för att förändra vårt sätt att leva, att lägga om kursen för att rädda klimatet, och att göra det på ett sätt som inte innebär en vardagskatastrof för den vanlige medborgaren.

Det skulle vara en god start!

Anders Lord

HTML Snippets Powered By : XYZScripts.com