INSÄNDARE. ”Vi motsätter oss inte allas lika värde och jämlikhet” säger trojkan Hanna Nilsson, Ulf Berggren och Sven Lundh från Sverigedemokraterna i en kommentar till Dolores Öhman. Deras insändarsvar är en intressant läsning, då insändaren är både avslöjande för Sverigedemokraternas värderingar och ologisk!
Bakgrunden är att Dolores Öhman hade föreslagit att kommunen på vissa ställen skulle dekorera med regnbågsfärgerna, som symboliserar Priderörelsen, och därigenom tydligt markera att kommunen står bakom kravet på allas lika rätt i samhället. Sverigedemokraterna motsatte sig detta och trojkans motivation förefaller ytterst märklig. Trojkans svar är att en sådan dekoration skulle ”ge inbillat stöd åt de mänskliga rättigheterna”. Inbillat stöd åt de mänskliga rättigheterna? Det finns två sätt att tolka påståendet. Antingen antagandet att Dolores Öhman inte haft ärligt uppsåt med sitt förslag och istället haft i åtanke att skapa en illusion att kommunen står upp för de mänskliga rättigheterna. Med Dolores Öhmans engagemang i frågan, finns ingen anledning att utgå från ett sådant oärlig uppsåt. Det andra alternativet är att om Sverigedemokraterna skulle bifalla och medverka till den föreslagna utsmyckningen, så skulle de skapa ett inbillat stöd till generella mänskliga rättigheter. Med stöd av uttalanden, både lokalt, regionalt och centralt, från representanter från Sverigedemokraterna, så framstår det andra alternativet som mest troligt. Sannolikt fick vi här ett klargörande av Sverigedemokraternas värderingsgrund, de delar inte en syn om allmänna mänskliga rättigheter.
Lite senare i trojkans kommentarer försöker man förklara varför man motsatte sig Dolores Öhmans förslag och varför man aldrig kommer att tillstyrka förslaget. Svaren skapar fler frågeställningar än förklaringar. Varför Sverigedemokraterna motsätter sig att på något sätt visa solidaritet med Priderörelsen bygger inte på några redovisade fakta. Beslutet är helt beroende att man inte gillar rörelsen, då man anser sig diskriminerade av rörelsen genom att man 2018 inte blev inbjudna till en partiledarträff. Beslutet är således en hämndaktion för upplevda oförrätter. Det är uppseendeväckande att valda politiska ombud, avlönade av det allmänna, låter personliga känslor och personligt agg helt dominera beslutsunderlag, det är korrupt och odemokratiskt! Det är värt att poängtera att Priderörelsen är en intresseorganisation och Sverigedemokraterna eller något annat parti har ingen rättighet att bli inbjuden till deras interna träffar. Det kan därför inte anses som diskriminering. Inte heller har Priderörelsen eller någon annan någon rätt att kräva utsmyckningen. Sverigedemokraternas avlag mot åtgärden bygger inte på invändningar mot åtgärden, eftersom man föreslagit samma sak med annan utformning. Avslaget är helt grundat på sexuell läggning, vilket är diskriminering.
Det är också värt att ha i åtanke att homosexuella och Priderörelsen fått motta kränkande uttalanden från Sverigedemokratiska företrädare och sympatisörer under många år. Det mest framträdande exemplet kan vara Björn Söder, som 2007 jämförde homosexualitet med tidelag och pedofili, dessutom beskrev han Pridefestivalen som ”det perversa homosexevenemanget”. Björn Söder presenterade påståendena i partiets nättidning och han var vid tillfället medlem av partistyrelsen, därefter har han också nominerats av partiet och valts till riksdagsman. 2014-2018 var han också nominerad av partiet och valdes till Riksdagens 2:e vice talman. Genom sin ställning i partiet får man utgå ifrån att Björn Söders åsikter är väl förankrade, något officiellt tydligt avståndstagande har inte skett vad jag vet.
Ett annat påstående som saknar förklaring är, ”att släppa fram miljöpartiets motion som skulle exkludera en stor del av invånarna i vår kommun”. På vilket sätt skulle det negativt påverka en stor del av kommunens innevånare, om några parkbänkar var målade i regnbågens färger? Den enda logiska förklaringen måste vara att det inom gruppen sverigedemokratiska sympatisörer finns ett djupt sjukligt hat gentemot hbtq-gruppen.
Man påstår vidare att Priderörelsen är politiskt socialistisk och liberal och man vill som motpol lyfta fram ”de traditionella svenska färgerna som har en tradition av frihet, alla människors lika värde, samt rätten att älska vem du vill.” Och det är korrekt, det är vad de traditionellt brukade stå för, innan extrema högern gjorde svenska flaggan till en politisk symbol. Beträffande frihet är insändarskribenterna tydligen ovetande om att liberal, kommer från det latinska ordet liber, som betyder fri. Hur en rörelse för sexuell frihet och jämställdhet kan vara socialistisk måste starkt ifrågasättas, då socialism i grunden är ett ekonomiskt system, att arbetarklassen skall ha kontroll över produktionen.
Trots allt påstår man att Sverigedemokraterna står upp för ”allas lika värde eller jämlikhet på alla områden”. Man säger ”värde eller jämlikhet” inte värde och jämlikhet, vilket väcker frågor. Påståendet måste tas med en stor nypa salt, med tanke på den uppsjö av kränkande citat och diskriminerande uttalanden, som finns att läsa på nätet, från Sverigepartister på olika nivåer, sd-citat.nu har ett urval. 2021 röstade EU-parlamentet för en resolution som kritiserar Ungern för hbtq fientliga lagändringar. Alla svenska delegater röstade för resolutionen, utom SD. Det är förståeligt att man hävdar att man är för jämlikhet, allt annat vore politiskt självmord. Man skall dock ha I bakhuvudet partisekreterare Richard Jomshofs ord från 2020:
”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”. (Källa: Sveriges Radio genom Aktuellt Fokus)
Det är alltså en uttalad strategi från partiledningen att inte vara ärliga, att inte tala klarspråk i media och debatter. Det ger också en antydan om att man har ambitioner att förändra Sverige i riktning mot hur Ungern styrs och också troligt begränsningar i press- och yttrandefrihet.
Stanley Hallström, Partipolitiskt Oberoende
