INSÄNDARE. Traditionellt var Sverige det land som hade den högsta ekonomiska tillväxten, den lägsta arbetslösheten och den bästa välfärden i Norden. Landet präglades av stabilitet och framtidstro. Det senaste halvseklet har Sverige emellertid blivit frånåkt av såväl Norge och Danmark som Finland. Sverige är i dag i stället det land som förutom Island har den sämsta välfärdsutvecklingen i Norden. Varför har Sverige på det här viset kommit att sacka efter sina nordiska grannländer?
Undertecknad tror att det i mångt och mycket har att göra med oförmågan att samarbeta i det politiska systemet. Åtminstone sedan slutet av 1950-talet har vi varit fastlåsta i två politiska block. Ambitionen att erövra eller behålla makten har satts före vad som vore bäst för Sverige. Med en liten majoritet eller ibland som nu till och med en minoritet har det ena blocket kunnat styra över det andra. Små extrema partier har därigenom kunnat tillskansa sig stort inflytande och påverka den förda politiken, oftast i negativ riktning. Tidigare var det partier på vänsterkanten som i förhållande till sitt väljarunderlag fick ett oproportionerligt starkt inflytande. I dag är det partier på den andra kanten som hotar att tillvälla sig delar av makten.
Politiken har med de populistiska och extrema inslag som ett sådant styre inneburit varken blivit konsekvent eller långsiktig. Detta påverkar den ekonomiska utvecklingen negativt, vilket i sin tur ger en sämre välfärd. Om vi tittar på våra nordiska grannländer kan vi se att de där lärt sig att samarbeta över blockgränsen, ofta i mitten, och fått en bättre utveckling för sina respektive länder.
I Norge samarbetar för närvarande Arbeiderpartiet och Senterpartiet. I Danmark har borgerliga Radikale venstre oftast regerat i koalition med Socialdemokratiet. I Finland slutligen har Socialdemokraterna och Samlingspartiet, de finländska Moderaterna, men även Centerpartiet regerat över blockgränsen. Resultaten i alla tre länderna har blivit en bättre välfärd än i Sverige, där samarbete över blockgränsen oftast varit ett tabu.
Nyckeln till att luckra upp den här fastlåsningen har av allt att döma Centerpartiet. När Sverige var utomordentligt illa ute under den djupa 1990-tals krisen, bidrog partiet på ett konstruktivt vis i den moderatledda Bildtregeringen till en rad strukturreformer på det ekonomiska området. Sedan Socialdemokraterna 1994 återkommit till makten, försökte de först fortsätta saneringen av ekonomin med hjälp av Vänsterpartiet. Detta orkade dock inte med de tuffa beslut som krävdes utan abdikerade. Det blev därför i stället Socialdemokraterna och Centerpartiet som fick lösa den uppgiften. Tack vare det arbete som då gjordes har Sverige haft en relativt god ekonomisk utveckling med höjda reallöner de senaste två decennierna.
De bästa förutsättningarna för att denna utveckling skall fortsätta vore nog om ett blocköverskridande samarbete kunde komma till stånd mellan Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet. Det senare har ju samarbetat åt båda hållen vid olika tillfällen och skulle, om viljan finns på ömse håll, kunna lösa upp de ideologiska knutar som finns mellan S och M. Ett sådant brett samarbete i mitten skulle av allt att döma vara mer till gagn för Sverige och majoriteten av landets väljare än starka populistiska och extrema förslag från partierna på vare sig den yttersta vänster- eller högerkanten.
Göran Persson förstod detta när han till slut valde att samarbeta med Centern i stället för Vänsterpartiet. Fredrik Reinfeldt insåg också att vägen framåt låg i mitten och inte på högerkanten. Ulf Kristersson däremot verkar tro sig genom att legitimera Jimmy Åkesson kunna skapa stabilitet och en god ekonomisk utveckling med stöd av ett ytterkantsparti. Det här är nog en villfarelse. Som tack för hjälpen har ju hans parti redan börjat ätas upp av nykomlingen. Förhoppningsvis inser Kristersson att han hoppat i galen tunna och efter valet är öppen för ett samarbete i mitten.
För Magdalena Andersson är inte heller vägen framåt ett samarbete med yttersta vänstern, Vänsterpartiet, och knappast heller Miljöpartiet, som är nog så fundamentalistiskt på sitt område. Vill man ge svenskarna en lika god välfärdsutveckling som norrmän, danskar och finländare har måste man lära sig samarbeta i mitten. Centerpartiets Annie Lööf har insett detta. Kan hon förmå de båda stora partierna på ömse sidor om blockgränsen, socialdemokrater och moderater, att också ta till sig denna insikt?
Staffan Andersson
